1. Jag till din måltid bjudits in.
Säg mig, o Gud, att jag är din.
Ge åt mig bröllopskläder.
Långt bort jag kommit ifrån dig...
Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år) "Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ", bearb. Anders Frostenson 1979 (73 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)
Den här psalmen är egentligen bara den senare hälften av Wallins botpsalm "Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ", av vilken de två sista verserna under lång tid var de enda allmänt sjungna ("Det finns ett ord, för mig så kärt" och "O Jesu, Davids Son, till dig"). Nu har Frostenson i varje fall räddat även versen före åt eftervärlden, och det går knappast längre att börja sjunga på näst sista versen, som nu börjar "Det ordet finns, för mig så kärt".
Huruvida psalmen (någon del av den åtminstone) verkligen blivit mer sjungen i detta omarbetade skick än i det gamla kan diskuteras. Före 1986 var jag inte sällan med om att sjunga "Det finns ett ord" o.s.v. medan jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om att sjunga någon enda del av denna psalm efter 1986. (Det kan förstås även bero på att själva botstämningen inte längre anses så aktuell i vår kyrka).
Från början var väl psalmen snarare än som församlingssång tänkt som en "situationspsalm" eller en rolldikt, där Wallin i psalmens första hälft beskriver ett förfelat liv och en sen omvändelse under en ruelse som knappast var hans egen (även om vi alla har mycket att ångra). I Frostensons förkortade tappning har den väl fått en större allmängiltighet jämfört med originalet - men, som sagt, bruket av de två omtyckta slutverserna har nog ändå gått ner.
Så här började psalmen i 1819 och 1937 års psalmböcker:
Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ!
Till dig jag usle syndaträl
min tillflykt äntligt tager.
Du ser hur arm och krank jag är,
o Gud, mig ångerns låga tär,
mig samvetsmasken gnager.
Ack, att jag icke sökt dig förr!
Nu, Herre, vid ditt huses dörr
jag i mitt armod ligger
och nådesmulor tigger.
J O Wallin:
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)
Den här psalmen är egentligen bara den senare hälften av Wallins botpsalm "Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ", av vilken de två sista verserna under lång tid var de enda allmänt sjungna ("Det finns ett ord, för mig så kärt" och "O Jesu, Davids Son, till dig"). Nu har Frostenson i varje fall räddat även versen före åt eftervärlden, och det går knappast längre att börja sjunga på näst sista versen, som nu börjar "Det ordet finns, för mig så kärt".
Huruvida psalmen (någon del av den åtminstone) verkligen blivit mer sjungen i detta omarbetade skick än i det gamla kan diskuteras. Före 1986 var jag inte sällan med om att sjunga "Det finns ett ord" o.s.v. medan jag inte kan minnas att jag någonsin varit med om att sjunga någon enda del av denna psalm efter 1986. (Det kan förstås även bero på att själva botstämningen inte längre anses så aktuell i vår kyrka).
Från början var väl psalmen snarare än som församlingssång tänkt som en "situationspsalm" eller en rolldikt, där Wallin i psalmens första hälft beskriver ett förfelat liv och en sen omvändelse under en ruelse som knappast var hans egen (även om vi alla har mycket att ångra). I Frostensons förkortade tappning har den väl fått en större allmängiltighet jämfört med originalet - men, som sagt, bruket av de två omtyckta slutverserna har nog ändå gått ner.
Så här började psalmen i 1819 och 1937 års psalmböcker:
Hjälp mig, min Gud, ack, fräls min själ!
Till dig jag usle syndaträl
min tillflykt äntligt tager.
Du ser hur arm och krank jag är,
o Gud, mig ångerns låga tär,
mig samvetsmasken gnager.
Ack, att jag icke sökt dig förr!
Nu, Herre, vid ditt huses dörr
jag i mitt armod ligger
och nådesmulor tigger.
J O Wallin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar