181 Nu är det morgon

1. Nu är det morgon,
dimmorna lyfter,
fågelsång över
vaknande jord...

Text: Eleanor Farjeon 1931 (50 år) "Morning has broken", sv. övers. Anders Frostenson 1976 (70 år)

Musik: Gaelisk folkmelodi / 1888 ("Bunessan"), ngt bearb. (jfr denna melodiversion).

En annan översättning av texten är känd genom IngaMay Hörnberg:

Det är nog ingen tvekan om att denna psalm först vann svenskarnas hjärta i formen "Tänk att få vakna", sjungen av IngaMay Hörnberg (även originaltexten är rätt känd i Sverige via Cat Stevens). Men även Anders Frostensons ganska fria textversion har blivit ofta och gärna sjungen, särskilt sommartid givetvis, men raderna om havsbrus och regn gör att man kan sjunga den ganska långt in på hösten...

Den skenbart enkla texten innehåller särskilt på svenska stora teologiska djup och framställer den fallna och på många sätt skadade skapelsen som upprättad i Kristus, redan nu och här, ja, som ny varje morgon, liksom - och tack vare - Guds nåd. Den talar om Guds ord som morgonljusets källa (jfr Johannes 1), om Guds röst genom regn och vind, om hur Jesus, som "död och uppstånden", ännu vandrar över jorden och erbjuder oss "paradisdagen".

Den gaeliska folkmelodin förknippades tidigare med en julsång ("Child in the manger"), men fr.o.m. andra upplagan av Songs of Praise (1931) främst med Eleanor Farjeons "Morning has broken". Sångboksredaktören Percy Dearmer (1867-1936) berättar i boken "Songs of Praise discussed" (Oxford University Press 1933) hur man önskade en sång som uttryckte tacksamhet för varje ny dag, och hur Eleanor Farjeon ombads skriva en sådan sång till den kända melodin. Man måste säga att hon fullgjorde sitt uppdrag med den äran. ("Ad majorem Dei gloriam").

Det är en händelse som ser ut som en tanke att melodin till denna "skapelsepsalm" räknas som gaelisk/keltisk, eftersom keltisk kristendom traditionellt förknippas med en ovanligt positiv syn på det vi idag kallar naturen - och på gudsuppenbarelsen i skapelsen. (Jfr dock de gamla judiska hymnerna Psaltaren 19 och Psaltaren 104, som hålls högt också i allmänkristen tradition).

Eleanor Farjeon: