36 O Kriste, oss benåda

Utjämnad form av koralen (OBS ej i 1986 års psalmbok):
 

1. O Kriste, oss benåda,
så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda,
liv av din kärlek få.
Till dig vårt hjärta längtar,
från världens flärd det trängtar
till din rättfärdighet.

2. Din Fader dig allena
har givit allt i hand,
att du må allt förena
med trons och fridens band,
och så åt dig förvärva
ett folk som sällt skall ärva
det rike du berett.

3. Vad Fadern dig har givit
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

Text: Elisabet Cruciger 1524 (24 år) "Herr Christ, der einig Gottes Sohn", övers. Olavus Petri 1536 (43 år) "Christus, den rätte Herren", Johan Åström 1816 (49 år) "Förlossningen är vunnen". Se även Olov Hartmans nyare tolkning, nr 350 "Vår Herre Krist var Sonen"

Musik: 1400-talet / Erfurt 1524 - hör gärna J S Bachs version av koralen!

Denna psalm, som tidigare hade fem strofer och anslaget "Kristus, den rätte Herren", från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

169 I himmelen, i himmelen

Alt. koral:

1. I himmelen, i himmelen,

där Herren Gud själv bor,

hur härlig bliver sällheten,

hur outsägligt stor!

Där ansikte mot ansikte

jag evigt, evigt Gud får se,

se Herren Sebaot.

2. I himmelen, i himmelen,

vad klarhet, hög och ren!

Ej själva solen liknar den

uti sitt middagssken.

Den sol som aldrig nedergår

och evigt oförmörkad står

är Herren Sebaot.

3. I himmelen, i himmelen,

vad sälla utan tal!

Av änglarna och helgonen

vad glans i ärans sal.

Min själ skall bliva dessa lik,

av evighetens skatter rik,

hos Herren Sebaot.

4. I himmelen, i himmelen

man inga tårar ser.

Ej döden, ej förgängelsen

där skola härja mer.

Där skänkes fröjd och härlighet

och frid och oförgänglighet

av Herren Sebaot.

5. I himmelen, i himmelen

en sällhet du berett,

som intet öra hörde än

och intet öga sett,

ej njuten av ett dödligt bröst,

ej sjungen av en dödligs röst,

o Herre Sebaot.

6. I himmelen, i himmelen

själv alla väsens Far

med Sonen och Hugsvalaren

en evig boning har.

Ett trefalt helig sjunges där,

då himlaskaran offer bär

för Herren Sebaot.

*7. O Fader, Son och Ande, dig

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mig

din himmels paradis.

Ja, när jag fast i trone står,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot.

Text: Lars Larsson Laurinus 1620 (47 år), 1651 (78 år) "I himmelen, i himmelen, der Gud sjelfwer bor", förkortad och bearb. av Johan Åström 1814, 1816 (47-49 år)

Musik: Svensk 1693, se nr 410 i Vallerius koralbok från 1697 och nr 486 i Haeffners koralbok från 1820. Alternativmelodin från Skattunge, tr. 1914, hör Skara domkyrkokör!

Ännu ett alternativ (som inte finns i psalmboken) är en norsk folkmelodi i sättning av Grieg, hör nedan:

Denna himmelspsalm har, särskilt med sin dalamelodi från Skattunge, blivit en mycket omtyckt allhelgonapsalm. Kyrkoherden Laurinus i Häradshammar tycks ha skrivit den i samband med sin hustru Margareta Larsdotters död den 22 juli 1620. Den trycktes 1622 tillsammans med ytterligare några psalmer och den likpredikan ("En Christeligh Lijkpredikan") som hölls av kyrkoherde Isak Erici före avfärden från hemmet på Margaretas begravningsdag den 30 juli 1620. Psalmen hade från början endast fem strofer (likpredikan var desto längre).

Psalmtexten bearbetades och utvidgades rejält några decennier senare, troligen av författaren själv, och togs med i ett Manuale (en kyrkohandbok) från år 1651. I ungefär denna form togs den också in i 1695 års psalmbok, tillsammans med ännu en psalm av Laurinus. Med sina nu 17 verser uttryckte psalmen inte bara himmelens härlighet utan även något av evighetens längd. Men språket är trots den lite knaggliga rytmen ganska lättsamt, inte minst genom att strofernas sjätte rad är en upprepning av den femte, och genom att varje strof, liksom än i dag, avslutas med "Herre(n) Sebaot". Så här kunde det låta:

Ej finnes någon tunga,
den rätt utsäga må,
hur' de med lust der sjunga,
de store med de små.
O Herre Gud! hwad lust der är,
o Herre Gud! hwad lust der är,
när Herran Sebaoth.

Exempel kan ej gifwas,
mer än det Petrus sett har,
allt såsom det beskrifwes,
då han på berget war,
och Christi klarhet litet såg,
och Christi klarhet litet såg,
i Herran Sebaoth.

Men inför upptagandet i 1819 års psalmbok kortades psalmen igen och bearbetades även i övrigt av Johan Åström, både i 1814 och i 1816 års psalmboksförslag. Åströms version togs oförändrad in i 1937 års psalmbok och även i 1986 års!

Den mer "koralaktiga" melodin är tidigast känd från 1697 års koralbok och troligen svensk, liksom den folkmelodi som senare upptecknades i Skattungbyn och trycktes i Dala-Harpan 1914. Lyssna även på denna folkliga koral i denna folkliga version:

I Finland sjungs psalmen på denna melodi (OBS: även själva versmåttet är något annorlunda):

215 Gud, din nåd till himlen räcker

1. Gud, din nåd till himlen räcker,
upp till skyn din trofasthet.
Din barmhärtighet sig sträcker
längre än en mänska vet...

Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Store Gud, som handen räckte", bearb. Olle Nivenius 1983 (69 år)
Musik: Troligen svensk 1694, 1695

Denna psalm, som första gången trycktes i 1816 års psalmboksförslag, hade ursprungligen fem strofer och började: "Store Gud, som handen räckte mig till räddning i min nöd". En av stroferna ströks i 1937 års psalmbok, och nu har den kortats ytterligare. Olle Nivenus har dessutom bearbetat nuvarande v. 1 ganska rejält.

Men i många sångsamlingar har psalmen haft endast två verser. Det har då varit fråga om de två sista verserna, som förblivit sej ganska lika genom alla psalmböcker, och där anslaget har varit: "Skingra, Gud, all tvivlets (tvivlans) dimma".

Jan Arvid Hellström gjorde på 1970-talet en första bearbetning av psalmen, och tyckte då att man väl för folklighetens och begriplighetens skull egentligen borde be: "Låt mig ljus i mörkret se." Men, som han själv påpekade, formuleringen "ljus i ljuset se" är en bibelallusion, som hänsyftar på Psaltaren 36:10: "Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus."

Och psalmens nya inledningsord är hämtade från samma psalm, Psaltaren 36:6: "Herre, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna."

J Åström:

220 Till den himmel som blir allas

1. Till den himmel som blir allas
som hör Jesus Kristus till,
ingen är som inte kallas,
ingen han förlora vill...

Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Store Gud, vad skall jag göra", bearb. Anders Frostenson 1978 (72 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 518
Musik: Svensk 1697

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm var i 1819 års psalmbok den första under rubriken "Nådens ordning" och hade underrubriken "Nådavalet". Där fanns tre inledande strofer som plockades bort i 1937 års psalmbok och därefter, men som återges här nedan. De ger starka uttryck för en grundlig brottning med den s.k. predestinations- eller utkorelseläran, som många sökande själar fastnat i (man kan om man vill jämföra med brottningen mellan existensialism och determinism):

Store Gud, vad skall jag göra,
att jag salig varda må?
Är jag vald att dig tillhöra,
eller dömd från dig att gå?
Står i livets bok mitt namn?
Öppnas eller sluts din famn,
när mig döden snart skall fälla
och mig för din domstol ställa?

O min Gud, mitt hjärta bävar;
outforskligt är ditt råd.
Mellan liv och död jag svävar.
Vågar jag väl hoppas nåd?
Ack, det finnes ju hos mig
intet, gällande för dig?
Månn´, en gång av synden dårad,
jag kan vara en utkorad?

Ja, du vid dig själv har svurit,
att du ej vill syndarns död.
Denna ed har Jesus burit
till en syndig värld i nöd.
Den är skriven med hans blod:
o min själ, så fatta mod!
Den till änden trogen bliver,

honom Herren livet giver.

Till den himmel, som blir allas...

Ja, så följer den psalm som är känd och sjungen från och med 1937 års psalmbok under titeln Till den himmel som blir allas. De fyra kvarvarande verserna utgör det evangeliska svaret på utkorelsens problem, som dock förblir ett tankekors för alla reflekterande kristna (varför blir en del saliga men, om man får tro Jesus, inte alla?).

För 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson en ganska grundlig bearbetning av psalmen, dock med bibehållande av de flesta rimmen och av många åströmskt pregnanta formuleringar.

Den mjuka, fina melodin har tillsammans med det centralt kristna textinnehållet gjort psalmen till en av de mer välbekanta och sjungna äldre psalmerna, i synnerhet på Andra söndagen efter Trefaldighet med temat "Kallelsen till Guds rike".

J Åström:

348 Kristus, konung som hör hemma

1. Kristus, konung som hör hemma
hos vår Gud till evig tid,
du fick mänsklig kropp och stämma
och kom hit med tröst och frid...

Text: Johan Åström 1814 (47 år) "Kriste, som ditt ursprung leder", bearb. Britt G Hallqvist 1983 (69 år)Musik: Troligen svensk 1694/95
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm trycktes först i "Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 och kom fem år senare med i psalmboken. Då hade den hela nio strofer, men förkortades lika kraftigt som välbetänkt 1937 (till nuvarande fem strofer) och bearbetades kongenialt av Britt G Hallqvist 1983. 

Vi har därmed fått en betydligt mer användbar psalm än 1819, en som passar bra på såväl Jungfru Marie bebådelsedag som på Kristi förklarings dag, ja, nästan när som helst på kyrkoåret, eftersom den hör till de psalmer som sammanfattar nästan hela trosläran. Åström ansågs - liksom många av författarna bakom 1819 års psalmbok - anstucken av rationalistisk s.k. neologi (nyteologi), men man måste nog säga att han utifrån sina psalmer framstår som en synnerligen luthersk-ortodox teolog, inte minst i jämförelse med vår tids prestationer på området.

J. Åström:

408 O gode Ande, led du mig

O gode Ande, led du mig
till sanningen och livet.
Skriv i mitt hjärta vad av dig
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd,
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

Text: Johan Åström 1816 (49 år) "Du som av gudomsskötet går", ngt bearb, jfr Stora Nätpsalmboken nr 131
Musik: Strassburg 1545 / Johann Crüger 1653 (55 år)

Denna strof var ursprungligen den åttonde i en ganska lång psalm under rubriken HELGELSEN: Den Helige Andes nåd (nr 150 i 1819 års psalmbok). Psalmen beskrev utförligt fast en smula torrt den s.k. "nådens ordning", alltifrån uppväckelsen och kallelsen till heliggörelsen och uppståndelsen. Hela redogörelsen riktar sej till den helige Ande ("av dig han har i faran skygd" o.s.v.), men först i sista strofen formar sej psalmen till en innerlig bön, den som blev kvar i både 1937 års och 1986 års psalmbok.

Psalmen trycktes första gången i 1814 års psalmboksförslag. Den sista raden löd ursprungligen "med helig vandel prisa" men bearbetades 1986 till nuvarande lydelse, där även lovsången i ord fick sin plats. Antagligen upplevdes det vackra ordet "vandel" som alltför föråldrat och obegripligt, trots stående uttryck som exempelvis "en oförvitlig vandel" eller för den delen "tvivelaktig vandel".

På den tiden man fortfarande använde s.k. "predikstolspsalmer" var den här lilla versen vanlig i det sammanhanget. Numera torde den nästan ha kommit ur bruk, trots sitt behändiga format. Men den är väl värd att återupptäcka och lära utantill. Jodå, längre är den inte än att man bör klara det.

J. Åström:

Johann Crüger:

567 Upp, kristen, upp till kamp och strid

1. Upp, kristen, upp till kamp och strid!
Gå dit dig Anden sänder,
och mot de makter väpna dig...

Text: Johan Åström 1816 (49 år) fritt efter Johann Scheffler (Angelus Silesius) 1668 "Auf, Christenmensch, auf, auf zum Streit", bearb. Anders Frostenson 1977 (71 år), 1986
Musik: Tysk folkvisa / Wittenberg 1533
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Angelus Silesius:

Johan Åström: