458 Så är fullkomnat, Jesus kär

1. Så är fullkomnat, Jesus kär,
vad om din död förkunnat är.
Vad Guds profeter förespått,
nu har det i fullbordan gått.

2. I allt du Fadern lydig var...

Text: Jesper Svedberg 1694 (41 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år), jfr finlandssvenska psalmboken 1986 nr 69.
Musik: Svensk 1697, ngt bearb, jfr 1697 års koralbok nr 229, alt. koral från Ormsö, Estland, är upptecknad efter Sofia Laktionoff (f. 1865) i Svinby av Olof Andersson.

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Detta är en fastepsalm med ytterst begränsat användningsområde - den är egentligen skriven för passionsandakten på Långfredagens afton, i samband med läsningen av den s.k. sjätte akten i Kristi lidandes historia (om hans begravning). Men den är nu inne i sin fjärde psalmbok på raken, så tydligen har den uppskattats. Prosten Södergård i Delsbo berättar i sin fastebok Vardagsikoner om en man som kom till Delsbo kyrka på långfredagskvällen i enkom för att få sjunga denna psalm. Som Peter Södergård påpekar har finlandssvenska psalmboken behållit mer av den gripande, konkreta psalmen, bl.a. dessa rader:

Nu döden dina ögon sövt,
din mun är stum, ditt öga dövt.
Men ur din död vårt liv upprann.
Ej döden mer oss skada kan.

Det är egentligen lite märkligt med detta tilltal till den döde men enligt Svedbergs tro samtidigt levande och uppståndne Frälsaren. Annars är det ju inte ovanligt vid vanliga begravningar och minnesstunder att den döde tilltalas retoriskt. Men det här är en tillbedjans- och bönepsalm riktad till Frälsaren som död. Inte vanligt, men Johan Olof Wallin har gjort en likadan: Ditt lidande har nått sitt slut. Eller två, om man räknar Den mun är tyst som bad så ömt, där Jesus-tilltalet dock dröjer till vers 2.

Själv var jag som tonåring ytterst nära att läsa en halv vers ur psalmen vid min farfars öppna grav i januari 1988 ("Tack dig, som gravens öppna port / har ljus med din begravning gjort"). Men jag tordes inte - det blev bara ett "tack" som följde handrosen den kalla vinterdagen. Och det var väl helt okej det med. Min kusin sa dock "på återseende" och uttryckte därmed lite mer av vad jag och Svedberg menade.

J Svedberg: