459 Den tunga dagen går mot natt till sist

1. Den tunga dagen går mot natt till sist.
Två sorgsna vänner som sin ro har mist...

Text: John Russell Darbyshire 1931 (51 år), Anna Greta Wide 1963 (43 år)
Musik: Karl-Olof Robertson 1976 (58 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noter eller text publiceras här än]

John Russell Darbyshire skrev denna psalm samma år som han blev anglikansk biskop av Glasgow (sju år senare blev han ärkebiskop av Kapstaden). Får man gissa att den skrevs under stilla veckan det året? Psalmen delar öde med Så är fullkomnat, Jesus kär och Ditt lidande har nått sitt slut däri, att den knappast låter sej sjungas annat än på långfredagskvällen eller möjligen påskafton. Den borde å andra sidan vara desto mer obligatorisk då, men jag har inget minne av att ha varit med om att sjunga den ens på långfredagskvällen (det är ju heller inte längre obligatoriskt med läsning av den s.k. Sjätte akten ur Kristi lidandes historia eller ens motsvarande avsnitt i det evangelium som följs för året).

Hur som helst är psalmen underskön som poesi (inte minst på svenska i Anna Greta Wides översättning) och kan gärna läsas också vid enskild andakt. Men Karl-Olof Robertsons sublima koral är verkligen kongenial med texten (en trerading, ovanligt versmått!) och förtjänar sannerligen att sjungas. Skulle inte någon kyrkokör kunna adoptera den och sjunga den vid slutet av långfredagsgudstjänsten? Eller anses påskperspektivet i sista strofen föregripa påskdagsglädjen alltför mycket? Men kära nån, hur skulle vi orka fira Långfredag och Kristi begravning utan påskperspektivet?

J R Darbyshire:



A G Wide: