1. En dunkel örtagård jag vet,
vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet...
Text: Emil Liedgren 1919 (40 år)
Musik: Bernhard Berglund 1937 (46 år)
En mycket originell psalm, med fin melodi, tyvärr sällan sjungen. Men det är kanske rätt passande - psalmen handlar ju just om underlåtelsesynder och ett slags andlig blyghet. "Sällan" är ett nyckelord i psalmen, upprepas t.o.m.: "sällan, sällan går jag där."
Samtidigt börjar psalmen med ett "ofta" - sångaren upplever sej ofta "nalkas" den dunkla örtagården och dess port, men tvekar inför att gå in. Trots att han vet: "därinne dväljs min bäste vän". Alla som kämpat med att få till bönelivet och bibelläsningen kan känna igen sig i situationsbeskrivningen.
Slutbönen uttrycker dock en innerlig längtan efter att det nu med Guds hjälp ska bli slut på de andliga försummelserna och plats för verklig re-kreation vid livets vatten: "O Herre, led mig i din vård den väg jag gått så sällan, / för in mig i din örtagård och släck min törst i källan. / Du vet ju allt vad i mig är, / du vet ock att jag har dig kär."
Sången är översatt åtminstone till norska ("Eg vet en hage full av fred") och kom med i båda de senaste norska psalmböckerna (1985 och 2013). Kanske sjungs den mer i Norge än här?
[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än].
vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet...
Text: Emil Liedgren 1919 (40 år)
Musik: Bernhard Berglund 1937 (46 år)
En mycket originell psalm, med fin melodi, tyvärr sällan sjungen. Men det är kanske rätt passande - psalmen handlar ju just om underlåtelsesynder och ett slags andlig blyghet. "Sällan" är ett nyckelord i psalmen, upprepas t.o.m.: "sällan, sällan går jag där."
Samtidigt börjar psalmen med ett "ofta" - sångaren upplever sej ofta "nalkas" den dunkla örtagården och dess port, men tvekar inför att gå in. Trots att han vet: "därinne dväljs min bäste vän". Alla som kämpat med att få till bönelivet och bibelläsningen kan känna igen sig i situationsbeskrivningen.
Slutbönen uttrycker dock en innerlig längtan efter att det nu med Guds hjälp ska bli slut på de andliga försummelserna och plats för verklig re-kreation vid livets vatten: "O Herre, led mig i din vård den väg jag gått så sällan, / för in mig i din örtagård och släck min törst i källan. / Du vet ju allt vad i mig är, / du vet ock att jag har dig kär."
Sången är översatt åtminstone till norska ("Eg vet en hage full av fred") och kom med i båda de senaste norska psalmböckerna (1985 och 2013). Kanske sjungs den mer i Norge än här?
[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än].
