*146 Vad ljus över griften

*1. Vad ljus över griften!

Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften,

o salighets höjd!
Från himmelen hälsad

han framgår i glans,
och världen är frälsad

och segern är hans.
Se, bortvält är stenen

och inseglet bräckt,
och vakten har flytt

för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar.

Halleluja!

*2. Här var mellan ljuset

och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset

för evig tid.
Nedstörtad är döden

och tron står opp
bland jordiska öden

med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor,

vem söker ni här?
Den levande ej

bland de döda är.
Uppstånden är Jesus.

Halleluja!

*3. Så himlen med jorden

försonade sig...

Text: Frans Michael Franzén 1811 (39 år), tr. 1812, K-G Hildebrand 1981

Musik: Dansk ca 1528

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här, men kolla gärna den alternativa versionen i Stora Nätpsalmboken! Eller den ursprungliga här!]

Den ståtligaste av våra svenska påskpsalmer är utan tvekan denna, som också är psalmbokens längsta "ståpsalm"! Den gavs först ut i Wallins/Franzéns gemensamma häfte Prof-Psalmer 1812, men hade redan 1811 inlämnats till psalmbokskommittén och godkänts av den, och är därmed en av Franzéns tidigaste psalmer.

Faktiskt har vissa av Franzéns jublande utrop ifrågasatts och t.o.m. ändrats - i Missionsförbundets sångbok stod det fram till 1920 "var själ kan bli frälsad" istället för "och världen är frälsad". Och att hela tredje strofen "Så himlen med jorden försonade sig" där var utesluten ända fram till 1986, berodde knappast bara på utrymmesskäl. Den objektiva, i Kristus redan skedda försoningen mellan "himmel och jord", mellan Gud och människa, förnekades ju länge uttryckligen på den kanten. Men nu kan man åter - i strid mot Waldenströms lära från 1875 och framåt - frimodigt säga: "Genom Jesu lidande och död på korset har Gud försonat hela världen med sig själv." (Missionskyrkans konstitution, "Trons grund och innehåll" s. 2). Det innebär inte att människan inte behöver låta sej försonas med Gud, jfr 2 Kor. 5:20. Men den allmänna amnestin är utfärdad och bara att ta emot.

Hymnologen Oscar Lövgren menar för sin del att Franzén bör ha haft de då så aktuella Napoleon-krigen i åtanke när han i vers 4 skriver: "Nu stormen, o tider! / Hans kyrka står fast." Och det är ju troligt. Säkert är att den samtidigt (åter) begynnande världsmissionen får starka uttryck i den versen (t.ex. "Ut gå i all världen / hans sändningabud"). Och i sista strofen ser vi fram emot det kristna evighetshoppet, även om det finns ett stort allvar i slutradernas "...samla in skörden, men först skilja ut ogräset från vetet."

Tyvärr sjungs nuförtiden ofta bara de två eller tre första stroferna, vilket gör att helheten och "förkunnelsen" blir lidande (psalmen är ju en hel predikan). Man kanske skulle låta folk sjunga den sittande för att inte vilja göra slut på psalmen alltför snabbt? Eller också gör vi som seden är i Danmark och förutsätter frejdigt att en psalm ska sjungas från början till slut, oavsett längd.

Melodin tros vara just dansk eftersom den först påträffats i Danmark och trycktes i Thomissöns koralbok 1569 (till texten Gladelig wille wi Halleluia siunge, se noterna hos Sibelius-Akademin!). I Haeffners koralbok gick den i dansant tretakt (vilket var ovanligt i den koralboken!), men den daktyliska versen gör ju även fyrtakten (fr.o.m. 1939 års koralbok) lätt och ledig. Koralen är ju ståtlig - men den är framför allt glad!

F M Franzén:

*147 Upp, min tunga, att lovsjunga

*1. Upp, min tunga,
att lovsjunga
hjälten som på korsets stam
för oss blödde,
led och dödde
som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften
efter Skriften
nu i ära träder fram.

*2. Han fullgjorde
vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
vårt elände
för båd tid och evighet.
Han förvärvde
att vi ärvde
ljus och frid och salighet.

*3. Vi förlossas;
ormen krossas,
avgrundens och dödens makt
nu är bunden.
Från den stunden
allt är Sonen underlagt.
Nu är helat
vad vi felat
och Guds nåd i ljuset bragt.

*4. Gamla, unga
må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära
Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
prisa Anden,
som vid handen
leder oss till salighet.

Text: Venantius Fortunatus o 600 (ca 70 år) "Pange lingua gloriosi proelium certaminis", sv. övers. Sigfrid Aron Forsius 1608 (38-58 år) "Upp min tunga att lovsjunga en berömlig kamp och strid", förkortad och bearbetad av Johan Olof Wallin 1816 (37 år), ngt bearb. 1986

Musik: Svensk 1693

Hovpoeten vid kung Sigiberts hov, Venantius Honorius Clementianus Fortunatus, var berömd för sitt tjusiga verssmide och räknas bl.a. som en av dem som införde rimmet i diktkonsten. På så vis har han haft stor betydelse även för nutida schlagertexter. Efter att ha fått starka andliga intryck av den 10 år äldre drottningen och nunnan Radegunda i Poitiers, blev han alltmer inriktad på andlig diktning och upphöjdes i 70-årsåldern till biskop i just Poitiers.

Någon gång i samma veva diktade han även ovanstående passionshymn med tio strofer om Kristi lidande. I svensk form blev det först 11 strofer (förutom Forsius hade även Gustaf Ållon arbetat med texten i 1695 års psalmbok). Men fr.o.m. 1819 fanns endast 4 kvar, och då var det plötsligt en ren påskpsalm! Wallin hade bearbetat strof 1, 10 och 11 ur 1695 års psalmbok (nr 157), men den andra strofen i ovanstående text, så stark och så evangelisk, verkar den för neologi och dygdelära så misstänkte psalmdiktaren ha formulerat helt själv: "Han fullgjorde / vad vi borde / och blev vår rättfärdighet."

Wallin kunde vara betydligt mer kristlig och luthersk än många nyläsare trodde. Och om än många saknade 8 strofer ur "Upp min tunga", måste man snart medge att psalmen blev betydligt flitigare sjungen och lättare lärd i sin förkortade form.

Så här skriver Gustaf Wingren (1910-2000) om psalmen: "Tvivlet på påskbudskapet finns hos varje människa, även hos predikanten själv, och i hela församlingen: påskfirandet erbjuder oss kanske ett tillfälle att slå hål på religiösa schabloner och blotta verklighet. Ofta är det psalmerna som slår hål på ödsligheten, särskilt 106 [Upp min tunga i 1937 års psalmbok, skr. anm.], som går utanpå allt i psalmboken, främst därför att våra fel (=Adams fel) och Kristi renhet etiskt binds ihop på rekapitulationslärans klassiska vis: v. 2 "Han fullgjorde vad vi borde" och v. 3 "Nu är helat vad vi felat." (Tro i en tid av tvivel, Verbum 1995, s. 102).

Den klämmiga melodin är av okänd svensk kompositör, känd från 1693 och första gången tryckt i 1697 års koralbok.

Venantius Fortunatus: 

148 Jesus Kristus är uppstånden

1. Jesus Kristus är uppstånden!
Sjung det ut kring världen all.
Jord och himmel nu må fröjdas.
Själva döden bragts på fall.
//: Se, han lever, se han lever
och han evigt leva skall ://

2. Jesus Kristus är uppstånden!
Nu han kungaspiran bär.
Han vid Faderns högra sida
alla världars Herre är.
//: Se, han lever, se han lever,
han är alltid med oss här ://

3. Jesus Kristus är uppstånden!
Döden nu sin udd har mist.
Han som gravens bommar sprängde
skall ock väcka oss till sist.
//: Se han lever, se han lever,
prisad vare Herren Krist ://

Text: Philip Paul Bliss 1876 (död i en tågkrasch s.å. 38 år) "Halleluja, he is risen", sv. övers. Erik Nyström 1893, bearb.

[För en översättning av v.2 som ligger närmare originalet, se Stora Nätpsalmboken]

Musik: P P Bliss 1876

Det är ganska märkligt att Bliss skrev denna underbara påskpsalm om liv och död under sitt sista år på jorden, efter bara ett par år som sångarevangelist på Moodys rekommendation och med till synes halva livet framför sej. Men sånger hade han redan skrivit många, vanligtvis som här både text och melodi. Och den 29 december 1876 förolyckades både han och hans fru i en fruktansvärd järnvägsolycka då en bro i Ohio rasade och hela tåget störtade ner.

Men deras bekännelse överlevde dem: "Jesus Kristus är uppstånden, / döden nu sin udd har mist. Han som gravens bommar sprängde / skall ock väcka oss till sist." Bliss evangeliserar ännu med sin sång.

Andra strofens starka evangeliska innehåll är dock tyvärr ganska försvagat i den svenska psalmboken. Bliss sjunger där inte främst om Jesus som alla världars Herre utan som vår försvarare ("advocate"), och inte bara om att han alltid är hos oss men om att vi är rättfärdiggjorda i honom ("justified in Him are we"). Fast det är inte alltid lätt att översätta - hur gör man t.ex. rättvisa åt psalmens pregnanta, allittererande slutrad "living Lord and coming King"? Kanske just denna psalm faktiskt bör sjungas på originalspråket ibland?

Psalmen har redan tidigare funnits på svenska i flera olika versioner, t.ex. "Gud ske lov! Han är uppstånden!", "Sjung hans lov som är uppstånden" och "Sök ej Kristus i den boning". Den text som nu står i den ekumeniska psalmboksdelen utgår från den förstnämnda versionen, gjord av den outtröttligt verksamme översättaren Erik Nyström.

Philip Paul Bliss:

149 Detta är den stora dagen

1. Detta är den stora dagen,
som oss Herren Jesus gav,
ljusets dag och glädjedagen,
som ej någon ände har...

Text: Johann Franck 1653 (35 år) "Dieses ist der Tag der Wonne", Gustaf Ållon 1694 (48 år), Anders Frostenson 1978 (72 år)

Musik: Nürnberg 1731 - i 1697 års koralbok angavs denna mollmelodi till psalmen (även till Lova vill jag).

[Av upphovsrättsliga skäl kan hela texten inte publiceras här än]

Denna påskpsalm hör till de som funnits i alla fyra officiella psalmböcker (1695, 1819, 1937 och 1986). Men längden har varierat: först nio strofer, sedan åtta och nu fem. Jag har inte lyckats hitta originaltexten med dess påstådda dramatik och gammaltestamentliga persongalleri (Simson, David och Daniel), men det är säkert riktigt att tidigare översättning inte riktigt gjort den färgstarka psalmen rättvisa. Inte nuvarande heller i så fall (vart tog Simson vägen?), men själva glädjeuttrycken har accentuerats av Frostenson.

Sista versen, "ståversen", är dock oförändrad alltsedan 1695 (så när som på att dativformen "Jesum" bytts ut mot "Jesus):

1695 års psalmbok nr 174

Denne är den stora dagen,
som oss Christus hafwer gjort;
mörksens förste är nu slagen,
nederlagd är helwet´s port;
dödsens mörker har förswunnit,
lifsens sol har nu upprunnit.

Hwar är nu, o död! ditt wälde?
Helwete, hwar är din kraft?
Ormen, som wår moder fällde,
hafwer Christus nederlagt;
honom med sin död förderfwat,
frid och seger oss förfärfwat.

Säll och salig är den stunden,
när wår Frälserman uppstod.
Satan blef i mörkret bunden,
dämpat wardt hans grymma mod.
Si! nu kunna fåren wara
ibland ulfwar utan fara.

Wi ha warit fjerran gångna
från det lif, som ofwan är.
Oss har döden hållit fångna
med sin grymma makt och här;
men wi äre fri´ den wånden,
medan Jesus är uppstånden.

Wi ha warit dödsens trälar,
wi ha warit mörksens barn,
Satan hade wåra själar
snärda i sin´ nät och garn.
Nu har Jesus oss förlossat,
ormsens hufwud sönderkrossat.

Jude slägt! din otro spegla
uti dessa underting.
Utsätt wakten och besegla
grafwen med Pilati ring.
Christus går dock utan möda
genom stenen från de döda.

Hwässe döden sina tänder,
ryte satan utan tal:
bunden är hans magt och händer,
hämmadt är nu dödsens qwal.
Ho med Christo blir begrafwen,
uppstår under Christi glafven.

Låter oss nu wara glada,
fröjde sig hwar på sin ort;
nu är botad all den skada
som oss syndafallet gjort;
dödsens fruktan är fördrifwen
döden är uppswulgen blifwen.

Upp, min själ, min mun och tunga,
upp mitt hjerta och min röst,
till att prisa och lofsjunga
Jesum, som oss återlöst,
Jesum tacka och berömma,
Jesu godhet aldrig glömma.


Johann Franck (fönstermålning i Paul-Gerhardt-Kirche):

150 Du segern oss förkunnar

1. Du segern oss förkunnar,
du oss förlossat har.
Dig prise våra munnar,
o Jesus, vårt försvar.
Du dödens udd har krossat
och gravens bommar lossat
och livet fört därut.

2. Du träder fram i ära
och världen fylls av ljus.
Dess strålar hugnad bära
i själva dödens hus.
Fröjd är i änglars boning,
på jorden fröjd, försoning
och ett odödligt hopp.

3. Ej graven oss förskräcker,
den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker,
hur djupt vi vila må.
Den dig i livets skiften
har följt, skall ock ur griften
upptagas i din famn.

4. Lär oss att leva, lida
som du och dö din död;
låt oss din hjälp få bida,
i kampen var vårt stöd.
Blott den som delar striden
skall dela segern, friden
och himlens ro med dig.

5. När, Herre, du oss väcker
den sista morgonväkt
och du din hand utsträcker
att döma jordens släkt,
ljuvt skall din stämma klinga
och oss det budskap bringa
att ingen död mer är.

Text: Erik Gustaf Geijer 1812 (29 år)

Musik: Folkmelodi/Erfurt 1524

Näst efter Du bar ditt kors är detta Geijers mest kända och sjungna psalm. Och ändå är den här psalmen en av hans tidigaste och ingår i häftet Försök till Psalmer (1812), om vilket han dagen innan en smula skrytsamt skrev till sin fästmö: "I morgon lämnar jag 16 psalmer, alla originaler, på trycket. De äro författade på 14 dagar, är det ej flitigt?" Men mottagandet var blandat, och han erkände själv att hans psalmer var "fulla av smärre vårdslösheter både lätt upptäckta och rättade". Men han hade ändå inte skrivit dem som ren förströelse utan bedyrar att "många äro skrivna under tårar".

Det sista kan gälla även denna psalm. För den talar mycket om grav och död och lidande i Jesus efterföljd - trots den i grunden ljusa påsktonen. Och oavsett hur djupt författaren kände vid skrivandet är psalmen så genomsyrad av bibliska begrepp och kristen tro att den blivit till stor uppbyggelse för många som sjungit den. Det är det märkliga med Geijers bästa psalmer, trots att han själv inte precis var känd som någon renlärig lutheran. Men i det han skrev för psalmboken höll han sig troget till kyrkans bekännelse, rent av bättre än somliga teologer.

E G Geijer:

153 Livet vann, dess namn är Jesus

1. Livet vann, dess namn är Jesus,
halleluja,
han var död, men se, han lever,
halleluja.
Dödens portar öppnar han...

Text: Olov Hartman 1973 (67 år) fritt efter Charles Wesley 1739 ("Christ the Lord is risen today")

Musik: Engelsk 1708

Detta är verkligen och omisskännligen en Olov Hartman-psalm - inte minst själva anslaget är hartmanskt originellt. Samtidigt är psalmen tydligt inspirerad av Charles Wesleys påskhymn med samma upplägg och melodi (jfr dock även Leeson/Hallqvists Denna dag stod Kristus opp). Psalmen är ett av de nytillskott i psalmboken som fått störst genomslag, både tack vare den starka texten och den jublande 300-åriga koralen.

Många påskpsalmer anknyter till dopets sakrament med dess begravnings- och uppståndelsetema. Den här anknyter till nattvardens sakrament, det som ju faktiskt instiftades i samband med just påsken. Eftersom varje söndag är Kristi uppståndelses dag borde den här psalmen, liksom de övriga påskpsalmerna, kunna sjungas betydligt oftare än som sker, och då särskilt i samband med nattvardsfirande. Antingen som tillredelsepsalm (offertoriepsalm") eller, kanske hellre, som lov- och tacksägelsepsalm vid mässans avslutning.

154 Dina händer är fulla av blommor

1. Dina händer är fulla av blommor,

vem var det du tänkte att ge dem till?

Text: Marcello Giombini 1970 (40 år), övers. Lars Åke Lundberg 1972 (37 år)

Musik: M Giombini

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än]

En slags "växelsång" eller "fråga-svar-sång" är detta, som i församlingssång eller körsång ofta sjungs "till skiftes" (alternatim) mellan män som frågar och kvinnor som svarar (eller varför inte tvärtom). Enligt John Ronnås (Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990) presenterades den i Sverige på ett hymnologseminarium i början av 1970-talet, varefter Lars Åke Lundberg överförde den till svenska.

Men när han översatte psalmen tillade han själv den fjärde strofen, som inte är uppbyggd enligt fråga-svar-modellen utan är en bön till den uppståndne Frälsaren. Den fann dock inte nåd för 1976 års kyrkomöte, som hellre ville att det skulle stå: "Det behövs inga blommor till graven, / Jesus, du har uppstått och bor bland oss. / Mina ögon är till för att se dig. / Forma mina händer till tjänst och bön." Då tog Lundberg tillbaka hela sitt psalmförslag - varpå det godkändes i sin helhet.

(Vad beträffar läran om Jesu fortsatta lidande i världen kan man, förutom till Matteus 25, hänvisa till psalmerna Den kärlek du till världen gav ett evigt kors dig gav och Tung och kvalfull vilar hela världens nöd på Jesu hjärta. Samtidigt är det viktigt att evangeliets "Det är fullbordat!" får fortsätta ljuda mitt i allt, också mitt i världens och det egna hjärtats nöd).

M Giombini:

156 De trodde att Jesus var borta

1. De trodde att Jesus var borta,

de trodde att Jesus var död...

Text: Anders Frostenson 1957 (51 år)

Musik: Gunnar Thyrestam 1957 (57 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Ja, nu är väl visserligen frågan om lärjungarna fortfarande trodde att Jesus var död. De hade ju mött honom flera gånger i Jerusalem efter hans uppståndelse. Kanske borde man hellre sjunga: "De trodde att Jesus var borta / om än inte nu längre död." I varje fall skulle det stämma bättre med evangeliets framställning av saken. Frågan var inte om Jesus levde, utan vart han hade tagit vägen.

Lärjungarna hade ju inte fått några tydliga instruktioner om den närmaste framtiden, mer än att Jesus skulle gå före dem till Galileen. Men där hade de inte lyckats få fatt på honom. Så Petrus fick för sej att det var dags att återgå till den kvarlämnade fiskebåten hemma hos frun, och ett gäng (inte alla!) medlärjungar hakade gärna på. Förmodligen de i gänget som hade varit fiskare, förutom kanske Tomas och Natanael som ändå ville prova på. Lite extra omsorg om just Tomas kan man tänka sej att de andra visade, han som varit lite "utanför". Häng med nu, Tomas, tänker jag mej att Petrus sa. Petrus hade ju också fått möta Jesus och visste att han själv var förlåten, men de hade inte talat ut med varandra än.

Och nu gick det som den där gången när fiskarbröderna blev kallade till lärjungar av Jesus: de fick ingenting i näten. Nu på morgonen står han där, timmermannen Jesus, och instruerar de rutinerade fiskargubbarna hur de ska göra för att få något. Och som de får! (Hela 153 stycken, skriver Johannes sedan de räknat). "Det är Herren!" hojtar han till Petrus, som står i kalsongerna men tar på sej en långskjorta och hoppar i sjön för att snabbt få träffa Jesus igen. Jesus, som eldat så att det nu glöder fint, och som redan börjat grilla egen fisk och grädda eget bröd, men som nu säger åt lärjungarna att bidra med lite fiskar från näten också. (Läs mer i Johannes 21).

Frostenson återberättar det här men avslutar med att göra om inledningsorden till en uppmaning: "Tro inte att Jesus är borta, / tro inte att Jesus är död". Och han påminner om att den levande Frälsaren nu erbjuder Livets Bröd till oss alla. Psalmen är en av de mest levande från Kyrkovisor för barn (1960) och ett gott exempel på den psalmförnyelse som Frostenson initierade. Den är också ett gott exempel på hur Frostenson återupplivat den gamla psalmkategorin "Psalmer över några söndagsevangelier" (pedagogiskt återberättande psalmer) som fanns rikt företrädd i den gamla karolinska psalmboken.

157 Den korta stund jag vandrar här

DEN GODE HERDEN

1. Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

2. Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

3. Han styrker mig med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd uppvälla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
blott jag ej viker från hans spår
jag ej skall modet fälla.

4. O du som sade: "Ingen kan
de mina från mig taga",
dig mot en värld jag ropar an,
som vill mig från dig draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

5. Hur tomt är allt vad världen har,
hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: "Där jag är,
där skall ni också vara!"

Text: Frans Michael Franzén 1813 (41 år)

Musik: Lyon 1547 / Johann Crüger 1653 (55 år)

Denna psalm, som Franzén första gången publicerade i andra häftet av "Prof-Psalmer" som han utgav tillsammans med Wallin 1813, hade redan från början rubriken "Den gode herden", och har också länge varit stående psalm på "Herdesöndagen" (Tredje söndagen i påsktiden) som har samma överskrift. Psalmen baserar sej på Jesusorden i Johannes 10 men innehåller även referenser till exempelvis Psaltaren 23 och Johannes 17:24.

Melodin har i 1986 års psalmbok återförts till originalets mer rytmiska form. Frågan är dock om inte psalmen tappat i popularitet genom att den förlorat sin mer haeffnerskt utjämnade melodiform, som faktiskt var mycket omtyckt och förknippad med just den här texten. Om psalmer från 15-1600-talet lämpligen sjungs i tidstypiska melodiformer kan man ju dock tänka sej att psalmer från 1800-talets början kan få klinga lite mer, ja just "haeffnerskt".  

F M Franzén:

J Crüger:

198 Likt vårdagssol i morgonglöd

1. Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.

2. Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.

3. Snart alla ängar stå i skrud
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1846 (63 år) "Som Forårssolen morgenröd", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1909 (45 år)

Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år), alt. Emil Hartmann (i Dansk Salmebog), se nedan:

En påskpsalm lika mycket som en vårpsalm. (Grundtvig skriver ofta både och). Denna trycktes 1846 och skrevs troligen också någon gång däromkring. Eklunds översättning trycktes 1909 i Från kyrkosångens tider. Varför psalmen 1937 och även 1986 hamnade bland vårpsalmerna istället för bland påskpsalmerna förstår jag inte riktigt. Men om vi nu ibland har rätt mycket vårstämning i påskpsalmerna ska vi förstås också kunna ha mycket påskstämning i våra vårpsalmer!

En uppmuntringspsalm under själens och kyrkans vintertider är den hur som helst, och kan alltså med fördel sjungas redan under vårvintern (jfr "vinterpsalmen" De blomster som i marken bor!). Grundtvig har bl.a. genom denna psalm - och hela sin psalmdiktning f.ö. - inspirerat författaren Christian Braw till dennes "enmanspsalmbok" Vårvintersång (Artos 1993).

Grundtvig:

Söderblom:

313 Min Frälsare lever

 

1. Min Frälsare lever,

jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död...

Text: Britt G Hallqvist 1977 (63 år)
Musik: Lars Moberg 1979 (46 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Denna psalm, som lika gärna kunde ha stått bland påskpsalmerna, bygger på Paulus´ lovsång i Romarbrevet 8:38-39 och på Jobs lovsång i Job 19:25-27. "Jag-bekännelsen" i de första stroferna övergår sedan i ett "vi" i den fjärde strofen. "Vi lever med honom som här vi har anat".

Britt G Hallqvist har själv sagt sej vara främmande för de alltför stora orden, inte minst de fromma. (Jfr hennes psalmer Jag kom inte hit för att jag tror och Gud, du gick bort, korset står kvar). Men här kunde hon liksom inte låta bli att - liksom i Måne och sol - brista ut i saligt jubel. Bibelförankringen gjorde det (som alltid) lättare: det är ju egentligen den plågade Jobs bekännelse som här blir vår, med en förtydligad syftning på Kristus som vår Frälsare och Befriare. Det är inte vi själva som "gaskar upp oss", det är den levande Frälsaren vi får möta. Nu och, om vi följer honom, en gång därhemma (1 Johannesbrevet 3:2).

461 O natt av ljus som ej kan dö

1. O natt av ljus som ej kan dö.
O natt som frambar Ordet.
O natt som i Getsemane
blev ljusare än solen...

Text: Bo Setterlind 1963 (40 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Detta är kanske Bo Setterlinds ståtligaste psalm, men samtidigt en av de minst kända och sjungna. Den är uppenbarligen skriven i enkom för de påsknattsmässor som firas på många håll i vårt land, och Burkhard Waldis melodi är mycket välfunnen. Setterlind utgår från att Jesus begravdes i Getsemane örtagård, samma örtagård där han ett dygn tidigare kämpat och bett i bön. Det finns dock olika åsikter om detta, men att Jesus, världens ljus, åter blev levande "medan det ännu var mörkt", stämmer väl med evangeliernas och de morgontidiga kvinnornas vittnesbörd.

Setterlinds psalm anknyter också till själens natt, där vi ber Kristus om ljus "i mörkrets mitt" och om räddning från det som dövar och söver. Den är i alla avseenden en fin bönepsalm och Kristuspsalm, även om den första delen av varje strof på ett lite märkligt - men poetiskt verkningsfullt - sätt tilltalar natten själv (s.k. invokation). I andra delen av varje strof tilltalas dock Jesus som "O Herre Krist", och det är uppenbarligen till honom bönerna riktas: "Låt upp för oss ditt paradis", "förjaga all vår liknöjdhet", "gör oss till seende på nytt".

Bo Setterlind:

465 Nu kommen är vår påskafröjd

1. Nu kommen är vår påskafröjd.
Pris, Jesus, dig i himmelshöjd!
Från dödens makt befrias vi
när du ur graven framgår fri.

2. Sann livets frukt det träd oss bär...

Text: Fornkyrklig latinska hymn, Olaus Petri (?) 1536 (43 år), Johan Olof Wallin 1819 (40 år), Göran Bexell 1983 (40 år)
Musik: Johann Crüger 1640 (42 år), jfr 1697 års koralbok nr 230!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Här har vi den första av två påskpsalmer på samma melodi som professorn, rektorn m.m. Göran Bexell förtjänstfullt bearbetade i 40-årsåldern. Denna fornkyrkliga psalm av okänd ålder sjungs ganska ofta som offertoriepsalm under påsktiden (alltså som inledning till nattvardsfirandet) och den är onekligen mycket av nattvardspsalm, särskilt fjärde strofen:

Vårt påskalamm är du, o Krist,
oskyldig, ren och utan brist.
Åt oss du kraft och näring bjöd
i brutet och välsignat bröd.

Och femte strofen börjar:

Vi här ett heligt offer får.

Observera att det här i nattvarden är fråga ett offer som vi får, inte ger. Verbet kan ses som en markering mot den romerska mässoffersläran, även om det förvisso är sant att vi i samband med nattvarden bör bära fram lovets offer, liksom oss själva som ett levande offer. Men nattvardselementen, Kristi kropp och blod, offrar vi enligt evangelisk tro inte. Däremot får vi ta del av Kristi offer och dess välsignade frukter.

Biskop Sven Danell berättar från sin tid som kyrkoherde i Nuckö socken på 30-talet (en då svenskspråkig del av Estland) om ett hembesök där i påsktiden, då "gamle farfar var ensam hemma med den treåriga lilltösen. 'Sjung nu en påskpsalm för prästen',  sa han till barnet som lekte på golvet. Jo, det skulle hon nog kunna, sa hon, om hon gungade i 'kekstoln' (gungstolen). Hon äntrade ensam den krängande gungstolen, fick igång den i jämn gungning och började sedan sjunga med klar och ljudlig röst i gungningens tempo. Alla sju verserna på 'Nu kommen är vår påskafröjd' klarade hon utan att stappla." (S Danell: Guldstrand, 2 uppl., SKDB 1952, s 149).

Olaus Petri:

Johann Crüger:

464 Krist är uppstånden

1. Krist är uppstånden,
fri från nöd och vånden.
Så må all sorg nu fara.
Krist vår tröst vill vara.
Kyrieleis.

2. Om han låg i graven kvar,
all världen då förgången var.
Då han är uppstånden visst,
lovar vi vår Herre Krist.
Kyrieleis.

3. Halleluja,
halleluja,
halleluja!
Så må all sorg nu fara.
Krist vår tröst vill vara.
Kyrieleis.


Text: Tysk skottvers ("Christ ist erstanden") från omkring 1100, övers. 1900-talets början
Musik: 1100-talet

Hör J S Bach leka med koralen (BWV 627)

Denna lika vackra som gamla påskhymn kanske i huvudsak får tala för sej själv. Vi borde absolut sjunga den oftare, under ledning av kyrkokörerna. Och det kan vara värt att notera att den även inspirerat danske Grundtvig till hans påskhymn Kristus kom från döden, som ibland även sjungs på ovanstående 1100-talsmelodi, då med modifierat slut).

Jag kan inte låta bli att saxa från tyska Wikipedia:

Das Osterlied Christ ist erstanden ist der vermutlich älteste liturgische Gesang in deutscher Sprache. Er entstammt wahrscheinlich dem süddeutsch- österreichischen Kulturkreis und wurde um 1100 als deutschsprachige Antwort nach der Kreuzerhebung von der Gemeinde gesungen. Im Jahre 1160 wird er in einer verbindlichen Liturgieordnung des Erzbistums Salzburg erwähnt (Codex MII6 Universitätsbibliothek Salzburg).

Die Melodie ist eine Kontrafaktur der älteren Ostersequenz Victimae Paschali Laudes des Wipo von Burgund. Dies ist zum einen in der liturgischen Praxis ab dem 14. Jhd. begründet, das Victimae paschalis laudes abwechselnd mit dem Christ ist erstanden zu singen, sowie in der räumlichen Präsenz Wipos in dieser Region. Beide Melodien sind in einer ähnlichen Intervall-Struktur in dorischer Kirchentonartgesetzt, und beide vermeiden den Halbtonschritt zwischen der sechsten und siebten Stufe (h). Dadurch gewinnt die Melodie eine besondere Strahlkraft und vermeidet einen Halbtonschritt, der üblicherweise als Ausdruck des Leidens wahrgenommen würde.

Das Lied fand im 13. Jahrhundert schnelle Verbreitung. Die zweite Strophe wird im 15. Jahrhundert beigefügt, ebenso das Halleluja der dritten. Martin Luther nimmt es in neuer Fassung in das Wittenberger Gesangbuch von 1529 (1533) auf und schreibt über das Lied: „Alle Lieder singt man sich mit der Zeit müde, aber das ‚Christ ist erstanden‘ muß man alle Jahr wieder singen“. Jede Strophe endet im Sinne der damals üblichen Leise auf Kyrieleis.

466 Nu låt oss fröjdas med varann

1. Nu låt oss fröjdas med varann,
att Jesus Kristus seger vann.
Hans gudom nu är uppenbar...

Text: Fornkyrklig latinsk hymn "Aurora lucis rutilat", sv. övers. 1594 "Sigh frögde nu hwar Christen man", Johan Olof Wallin 1818 (39 år), Göran Bexell 1983 (40 år)
Musik: Johann Crüger 1640 (42 år), jfr 1697 års koralbok nr 230

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna glada påskpsalm har funnits på svenska i över 400 år, sedan slutet av 1500-talet, och varit med i fyra officiella rikspsalmböcker på raken. Inte illa! Däremot är den tydligen inte av Ambrosius, som man länge trodde (i så fall skulle den ha haft mer än 1600 år på nacken!). Men gammal är den verkligen - en ursprungligen latinsk hymn med det vackra anslaget Aurora lucis rutilat, jfr Orlando di Lassos tonsättning nedan:




Litteraturdocenten och författaren Göran Hägg tycker tydligen att det nuvarande anslaget "Nu låt oss fröjdas med varann" låter ekivokt. Det måste ligga i betraktarens öga (eller öra). Själv tycker jag att det låter glatt och inkluderande på ett sätt som passar bra vid påsken (mindre bra i sängkammaren, förstås). Det gamla anslaget (jfr "Var man må nu väl glädja sig") låter ju i nutida öron (knappast i dåtidens, jfr vår egen användning av ordet "man" som pronomen) som om det exkluderade alla kvinnor från påskens glädje. Så det var naturligtvis helt rätt att byta ut det, och Göran Bexell bearbetade den här psalmen precis lika flyhänt och skickligt som föregående.

I 1695 års "karolinska" psalmbok lyder psalmen så här:

Sigh frögde nu hwar Christen man,
at Jesus Christus seger wann:
och hans Gudom wardt uppenbar,
såsom en Morgonstierna klar.

Thet war så skrifwit i Guds lagh:
han upståå skulle på tredie dagh,
han hade lidit hårdan dödh
och frälsat oss af dödsens nödh.

Men grafwen blev bewarad så,
han skulle ingalund upståå:
ther halp hwarken wakt eller wård,
han gick igenom stenen hård.

Helwetet hafwer mist sin krafft,
Satan hafwer nu ingen macht:
ty Christus är upstånden wist,
såsom han sielfwer sade sidst.

Thess tackom wij tigh, Jesu kär,
som från döda upstånden är:
låt oss wara thess wärdige
medh tigh upståå rättferdige!

Jag är tacksam att Göran Bexell 1983 la in de två orden "av nåd" i näst sista raden.

J Crüger:

463 Gråt inte mer, Maria

1. Gråt inte mer, Maria.

Mästaren finns inte här.

Här där du står och gråter...

Text: Ylva Eggehorn 1970 (20 år)
Musik: Daniel Helldén 1972 (55 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Inte många påskdagar har nr 463 stått på Svenska kyrkans nummertavlor. Inte många annandagar heller. Men det har säkert rätt ofta hänt att psalmboksbläddrare tyst stannat till vid den dråpliga texten, där Jesus kallas "trädens och fåglarnas man". Den vårliga konkretionen förblir stark: "här i gräset står han."

Hela psalmen är ett retoriskt tilltal (inte en bön) till Maria Magdalena, hon som oförhappandes fick möta den uppståndne Jesus i örtagården (hon trodde att han var trädgårdsmästaren). Första versens "gråt inte mer, Maria" följs i sista versen upp av "vågar du skratta, Maria, fastän du står vid en grav?". Ja, uppmaningen förstärks: "Ropa det ut över staden: Jesus lever idag." Och plötsligt är det en uppmaning inte bara till Maria utan till oss själva och hela Kristi kyrka.

Psalmen hade troligen behövt tas upp på någon solosångarrepertoar för att göras riktigt känd och sjungen. Troligen skulle den medryckande texten också behövt en mer medryckande melodi.

Ylva Eggehorn:

Alternativ melodi:

462 Tänk om någon känt igen oss

1. Tänk om någon känt igen oss

där på vägen till graven,

vänner som vi var till

denne dömde och hängde.
Och vem skulle vältra undan

den tunga stenen?

2. Det var ännu mörkt och mörkret...


Text: Olov Hartman 1971 (65 år)
Musik: Sven-Erik Bäck 1971 (52 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Detta är en av psalmbokens absolut originellaste psalmer, typiskt nog skriven av teologen och kyrkospelsmannen Olov Hartman med en tidstypisk - men förvånansvärt lättsjungen - melodi av tolvtonsmästaren Sven-Erik Bäck. 

Liksom t.ex. psalmen Gud skapade de klara vattnen (med omkvädet "Gud såg att det var gott och det vart afton och det vart morgon"), så bygger denna psalm på ett samspel mellan försångare och församling, som förväntas stå för omkvädet "Ty någon har vältrat undan den tunga stenen". Men eftersom man sällan har någon som vill agera försångare - inte ens kantorer brukar älska det - så sjungs den här psalmen alltför sällan. Den borde dock i sin helhet kunna testas som gemensam församlingssång. Den har ju, liksom förutnämnda Hartman-psalm, tillräckligt många strofer för att melodin ska hinna nötas in.

Psalmen bygger på den korthuggna Markusepilogen (Mark. 16:1-8) som i många handskrifter utgör de sista verserna i markustexten (har ett blad fallit bort ur ett originalcodex?), men lägger till det Jesusmöte som så många förutsatt som det enda som kunnat övervinna kvinnornas närmast paniska rädsla - och som stämmer väl överens med övriga evangeliers vittnesbörd.

471 Om Kristus döljes nu för dig

 

1. Om Kristus döljes nu för dig,
så är han dock ej borta.
Om mörk och enslig är din stig
och glädjens dagar korta,
han är dig när med ljus och tröst,

det vare vår, det vare höst.

Din sorg han bär,

ty själens herde trofast är.

2. Om jordisk lycka än förgår,

dock Herren dig ej sviker.

I dag densamme som i går,

han aldrig från dig viker.

Hur mörkt Getsemane än är,

se, före dig är Kristus där.

När du ej kan

med honom vaka, vakar han.

3. Och där han vakar skall till slut

all sorgen få en ända.

Till den som stilla håller ut

sin tröst skall Herren sända.

På Golgata var kampen hård,

men nära är den örtagård

där själens vän

uppstånden möter dig igen.

4. Kom, herde, du som tar dig an

vad sårat är och brutet.

Om varje hjärta stängt jag fann,

ditt hjärta är ej slutet.

Omistlige, som trösten räckt,

bliv hos oss i vår aftonväkt.

Vår sorgetid

skall fly, men ej din ljusa frid.

Text: Olof Arbman 1927 (40 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

En påskpsalm skriven under en lång novembernatt! För att den mångårige (till slut över 40 år!) ragundaprästen och nyblivne kyrkoherden Olle Arbman ville försöka finna några ord av tröst till sin syster, vars man just hade dött. Den framfördes för första gången vid svågerns grav den 27 november 1927, och tio år senare togs den in i psalmboken (sedan den först publicerats i diktsamlingen Stämda strängar 1933).

Ser man efter märks både november- och nattstämningen tydligt i psalmen - men den är ändå en psalm för påsktiden! "På Golgata var kampen hård, / men nära är den örtagård / där själens vän / uppstånden möter dig igen." Annars kunde den också ha stått under rubriken "Livets gåva och gräns". Eller tillsammans med Gud för dig är allting klart, också den en psalm av och för en sörjande, under rubriken "Sökande-tvivel".

Burkhard Waldis-koralen är en av dennes vackraste, men Ragunda-kantorn Kerstin Millgård Nilsson har komponerat ett fint alternativ (se kommentar nedan).

470 Kom med glädje och med sång

(Israeliternas uttåg ur Egypten, målning av Tissot)


 

Alt. koral (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok):


1. Kom med glädje och med sång,
sjung om liv och frihet.
Gud sitt folk, sitt Israel,
löst ur slaveriet,
krossat Faraos tunga ok...

Text: Johannes från Damaskus (o 676-754), John Mason Neale (1818-1866), Anders Frostenson 1984 (78 år)
Musik: Medeltida tysk / 1544, alt. mel. ur Piae Cantiones, arr. John Stainer (1840-1901)

I en tid då Syriens kristna flyr för sina liv kan vi fortfarande sjunga en påskpsalm av Johannes från Damaskus  alias Johannes Damascenus. En annan påskpsalm av honom finns här. 

Han knyter i denna psalm ihop Gamla testamentets motiv för påskfirandet - uttåget ur Egypten och övergången genom Röda havet - med Nya testamentets, Jesu Kristi uppståndelse. En riktigt härlig påskpsalm, även om norrlänningar ofta fnissar när man kommer fram till raderna om hur "stadens parker lövas". Vilket norr om Dalälven sällan eller aldrig inträffar redan till påsk.

Men  psalmen kan ju sjungas hela påsktiden - ända fram till pingst. Och då brukar det lysa grönt även i norr.

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Johannes Damascenus:

467 I dödens bojor Kristus låg

1. I dödens bojor Kristus låg,
av våra synder slagen.
Han uppstod. Vi i honom får
ett evigt liv hos Fadern...

Text: Martin Luther 1524 (41 år) "Christ lag in Todesbanden", Anders Frostenson 1983 (77 år)

- jfr alternativ, fullständigare översättning i Stora Nätpsalmboken nr 319.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Musik: Wittenberg 1524 (jfr bladet ur Johann Walters Chorgesangbuch nedan).

 

Denna härliga Luther-psalm sjungs tyvärr nästan aldrig i Sverige. Känns melodin alltför moll-aktig för att uttrycka textens och påskens jubel? Eller vad beror det på?

I varje fall är både text och melodi hämtad från Johann Walters Chorgesangbuch 1524 (se ovan). Men bakom texten ligger den latinska påsksekvensen Victimae Paschali laudes av hovkaplanen Wipo vid Henrik III.s hov i Bamberg från omkring 1050, och även den tyska folkvisan eller leisen Christ ist erstanden (Luthers egen favoritpåskpsalm).

Den svenska översättningen av Luther-texten ("Christ låg i dödsens bandom") ingår i Then Swenska Psalmboken 1567 liksom i 1695 års psalmbok (nr 163). Men Wallin uteslöt den ur 1819 års psalmbok (som ersättning infördes Wallins psalm Sitt öga Jesus öppnat har med samma versmått och melodi). I Runebergs bearbetning togs den dock in i 1857 års Förslag till Swensk Psalmbok för Finland och sedan i 1883 års finlandssvenska psalmbok. I Edvard Evers´ rikssvenska psalmboksförslag 1902 var den ytterligare bearbetad, liksom av J A Eklund för 1919 års förslag. Efter en sista översyn 1936 kom psalmen i starkt förkortat skick in i 1937 års psalmbok efter nästan 120 års frånvaro (här i Sverige), och 1986 behöll den sin plats i psalmboken, nyöversatt men lika förkortad av Anders Frostenson.

Psalmen anknyter fint till det judiska påskfirandet och ätandet av påskalammet och det osyrade brödet. Men som sagt, den har inte gått in i det svenska påskfirandet, trots rejäl beskärning. Var den borta från den svenska psalmboken alltför länge, tro?

M Luther: