59 Med Gud och hans vänskap

Den längre versionen (nummer 720 i Verbums psalmbokstillägg):

1. Med Gud och hans vänskap,
hans Ande och ord,
samt bröders gemenskap
och nådenes bord,
de osedda dagar
vi möter med tröst
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
oss följer ju Herden,
vi känner hans röst.

2. I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser,
men före går Herren,
men före går Herren,
men före går Herren
med segerns banér.

*3. O Jesus, bliv när oss,
bliv när oss alltfort,
och sköt oss och bär oss
som alltid du gjort.
Ja, amen, din trohet
skall bringa oss fram.
Lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära,
lov, pris, tack och ära,
vår Gud och vårt Lamm!

Text: Carl Olof Rosenius 1851 (35 år)

Musik: Oscar Ahnfelt 1851 (38år) - även kallad "Hela Mellan-Sveriges Väckelsemarseljäs".  

Denna psalm trycktes första gången i tidningen Pietisten nr 1 1851, och framträder alltså närmast som en nyårspsalm ("de osedda dagar vi möter med tröst"). Den inleds med en allusion på "de 4 B-na": Bönen, Bibeln, Brödragemenskapen och Brödsbrytelsen, jfr Apostlagärningarna 2:42: "Och dessa höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna."

I följande verser alluderas på Israels barns uttåg ur Egypten och den följande ökenvandringen. Jfr den likaledes förkortade versionen i Stora Nätpsalmboken, som liknar ovanstående version förutom att strofen om molnstoden och klippan ("som var Kristus" enligt Paulus i 1 Kor. 10:4) också finns med.

Västerås-lektorn Emil Liedgren kallade psalmen (Svenska Morgonbladet den 7 maj 1934) för "hela Mellan-Sveriges väckelsemarseljäs." Det är naturligtvis i mångt och mycket den frejdiga Ahnfelt-melodins förtjänst att Rosenius-psalmen slog igenom så till den milda grad. (Otroligt nog lanserades dock en nykomponerad alternativmelodi i 1939 års koralbok - i moll dessutom!).

Särskilt mycket har Med Gud och hans vänskap naturligtvis betytt inom den direkt "rosenianska" väckelsen, främst EFS och BV/ELM. Den har t.ex. fram till helt nyligen sjungits - i sin längre version - vid alla EFS-konferenser. Men som andra Youtube-klippet överst visar, används den numera i de mest skilda, t.o.m. uttalat högkyrkliga, sammanhang!

C O Rosenius:

O Ahnfelt:

213 Att bedja är ej endast att begära

Alt. koral:


1. Att bedja är ej endast att begära,
att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!
Att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.

2. Att bedja är att helt sig själv förglömma
i bönen: "Ske din vilja, icke min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.

3. Att bedja, det är kraften att försaka,
att mitt i stormen vara trygg och still
och visa alla varför fast tillbaka,
i lugn förtröstan på att Gud så vill.

4. Gud redo är att nådens port upplåta
för varje redlig själ som klappar på
i ödmjuk bön att livets dunkla gåta
i evighetens ljus förklarad få.

Text: Stina Anderson 1922 (45 år)
Musik: Rolf Davidson 1950 (25 år), alt. Oscar Ahnfelt 1850 (37 år) 

Om denna psalms tillkomst har författarinnan själv berättat:"Den kom till såsom en länge och plågsamt förnummen protest mot den, även bland kristna människor, gängse uppfattningen att bön är detsamma som att bestorma Gud med ideligt tiggande om tusen och en ting, som dessa anse oumbärliga, för att slippa offra något av sin egoism och bekvämlighet. - Inte sant, detta är ju en karikatyr av verklig bön, som förutsätter att den bedjande å sin sida, i enlighet med Mästarens - den store Bedjarens - exempel helt ställer sig till Guds förfogande och underordnar sig hans behag beträffande formen för bönhörelse. När så kyrkoåret led mot Bönsöndagen kände jag ett starkt behov av att få ge uttryck för vad jag i denna sak kände, och så gavs mig den lilla psalmen eller sången."

(Cit. efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 22)

Psalmen trycktes första gången i tidningen Svenska Posten 3/2 1922. I 1939 års koralbok försågs den med en 1500-talsmelodi från Genéve (ur "Psaumes octante trois de David"), som nog bidrog till att göra psalmen mera läst än sjungen. Rolf Davidsons melodi, som komponerades till just denna text för Sånger och psalmers upplaga från 1951, ansluter sej närmare till texten, men har knappast heller "lyft" den till något som liknar popularitet. Trots felbetoningarna med Ahnfelts melodi är det nog närmast den man får ta till om man vill få den sjungande församlingen med sej i sången.

Ordet "redlig" i sista strofen kan nog uppfattas som en smula exkluderande av en bedjare som inte kan mycket mer än ropa "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dej över mej syndare." Det är naturligtvis de facto en redlig bön, men redliga själar känner sej i regel inte särskilt redliga. Därför hade jag föredragit (och kan nu, mer än 75 år efter författarens död, ersätta "redlig" med) det i sammanhanget mer talande ordet "nödställd".

249 Blott en dag

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Text: Lina Sandell-Berg 1865, 1872 (33, 40 år), ngt bearb.

Musik: Oscar Ahnfelt 1872 (59 år)

"Blott en dag" har länge tillhört våra vanligaste begravningspsalmer, och är liksom den förra psalmen, Tryggare kan ingen vara, en av Lina Sandells absolut mest kända. Den skulle lika väl passa att sjunga som morgonpsalm, och den behöver nog användas bredare om den inte ohjälpligt ska förknippas med sorg och död. (Jag har varit med om att en kvinna känt sej tvungen att lämna lokalen när "Blott en dag" skulle sjungas, just för att den sjöngs vid hennes dotters begravning). Ändå är det ju en förtröstansfull och trosfrisk psalm, som många skulle må bra av att sjunga och begrunda oftare. T.ex. som morgonpsalm.

Oscar Lövgren berättar: "Sången förekommer första gången tryckt som sammanfattning och avslutning på en allegorisk framställning i Korsblomman för 1866, tryckt 1865. Där berättar L. S. om ett gammal väggur, som plötsligt stannat. Urtavlan gör en grundlig undersökning om orsaken. Det visar sig då att felet är pendelns. Och pendeln förklarar att han inte orkade mera, då han kom underfund med att han på 24 timmar måste svänga fram och tillbaka 86400 gånger. Urtavlan föreslog att han på försök skulle svänga fram och tillbaka sex gånger. Han gjorde så och förklarade att han inte gruvade sig för sex eller sextio gånger, utan för sex miljoner gånger. Urtavlan undrade om det inte var blott tanken på arbetet och inte arbetet som sådant, vilket vållade så stor oro. 'Fastän du i ett ögonbilck kan tänka dig de millioner varv du har att gå fram och tillbaka, fordras likväl endast ett varv i sänder av dig. Och hur ofta du än har att gå samma väg fram och åter, skall du dock alltid ha ett ögonblick för varje gång', menade urtavlan. Sedan pendeln betänkt sig erkände han riktigheten i detta resonemang och återtog sitt tålmodiga arbete. Så drar L. S. ur denna skildring ut lärdomen, att det är dåraktigt 'att tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd. Vi får inte mer än en dag, en timme i sänder att genomgå och för varje ny dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.' Så följer omedelbart hennes sång. Det förefaller troligt att hon hämtat allegorin om vägguret från en engelsk tidskrift. I varje fall kommer hennes uttryck 'Som din dag, så skall din kraft ock vara' från den engelska och inte från den svenska bibeln. Det heter nämligen i 5 Mos. 33:25: 'Thy shoes shall be iron and brass, and as thy days so shall thy strength be.' I det första trycket hade varje rad en stavelse mindre än vi nu är vana vid, alltså 'En dag, ett ögonblick i sänder, / vad tröst evad som kommer på' o.s.v. Ändringen kom genom Ahnfelts samling 1872, där också hans bekanta melodi infördes."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 605f.)

En annan ändring som tillkom 1872, och som ofta kommenterats på senare tid, var att raden "Han som har mer än modershjärta" (med anspelning på Jesaja 49:15) byttes ut mot "Han som bär för mig en faders hjärta". Det påstås att Lina Sandell nästan skrivit något feministteologiskt, men hon skrev ju faktiskt inte (som Carola sjunger på skivan Blott en dag) "Han som bär för mig en moders hjärta". Däremot är det sant att Lina Sandell på flera andra ställen liknat Gud vid en moder, och att männen i diverse sång- och psalmbokskommittéer inte alltid förstått att uppskatta (det f.ö. helt bibliska) bildspråket.

Lina Sandell:

O Ahnfelt:

250 Är det sant att Jesus är min broder

1. Är det sant att Jesus är min broder?
Är det sant att arvet hör mig till?
O så bort med alla tårefloder,
bort med allt som här mig ängsla vill!

2. Han min broder - under över under -
större nåd väl aldrig tänkas må!
Fast jag ej kan tro det alla stunder
är jag salig på hans ord ändå.

3. Han har sagt: "Min Fader, eder Fader",
han har sagt: "Min Gud och eder Gud."
Gläds, min själ, med världars myriader,
att ock du har fått ett sådant bud!

4. O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mig ställer,
ger mig rätt till samma arv som han.

5. Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!


Text: Lina Sandell-Berg 1863, 1882 (31, 50 år), ngt bearb. 1986

Musik: Oscar Ahnfelt 1863 (50 år), alt. Andrew Lloyd Webber "Look at all my trials and tribulations (Last Supper ur Jesus Christ Superstar)"

Detta är en av de många tidiga Lina Sandell-sånger som inspirerades av en predikan av Carl Olof Rosenius. Det bibelställe som Lina Sandell framför allt utgår ifrån är Johannesevangeliet 20:17, där Jesus efter sin uppståndelse kallar lärjungarna "sina bröder" (jfr även Matteusevangeliet 12:48ff). Men Rosenius´ predikan, som tillsammans med Sandells sång publicerades i tidningen Pietisten i maj 1863, utgick ifrån Romarbrevet 8:17: "Men är vi barn, så är vi också arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar." En vers som återklingar också hos Lina Sandell: "Samma arv däruppe i det höga, / samma himmel, samme Gud och Far".

Några av de bearbetningar som gjordes 1986 har jag personligen lite svårt för. Lina Sandell skrev vad jag vet "Gud min broder! Under över under!" Så varför man ändrade till "Han min broder" har jag svårt att förstå. Och vem som hittade på att vi skulle glädjas med "världars myriader" vet jag inte - psalmbokens präktigaste nödrim? Om alla världars myriader gläds med oss över det gudomliga Broderskapet vet jag inte heller. Lina Sandell skrev faktiskt:

Han har sagt: "Min Fader, eder Fader.

Han har sagt: Min Gud och eder Gud.

O, min arma själ, är du ej glader

att ock du har fått ett sådant bud?

Men provinsialismen "glader" kunde psalmbokskommittén alltså inte tåla. I frikyrkopsalmboken Psalmer och Sånger vågar man dock låta Nils Frykman fortsätta sjunga: "Nu är jag nöjd och glader, / nu kan jag andas ut." Märkligt ;o). Frikyrkorna borde väl ha ändrat till: "Nu gläd er, myriader, / nu kan vi andas ut"?

En numera helt utesluten vers i Lina Sandells fina psalm är denna:

Fast jag aldrig tror det som jag ville,

är dock saken alltid lika sann.

Ej i tvekan jag min frid förspille,

då ju Jesus aldrig ljuga kan!

Lina Sandell:

O Ahnfelt:

320 Tänk när en gång

Alt. koral från Norge (OBS! finns ej i svenska psalmboken!):


Alt. koral från Finland (OBS finns ej i svenska psalmboken!):



1. Tänk, när en gång det töcken har försvunnit,
som över detta livet breder sig,
när evighetens sköna dag upprunnit
och himmelskt solljus flödar på min stig...

Text: Wilhelm Andreas Wexels 1841 (44 år), tr. 1845, "Taenk, naar engang den Taage er forsvunden", sv. övers. Elin Silén 1920 (45 år), bearb. Anders Frostenson 1980 (74 år)

(Alternativ övers. se Stora Nätpsalmboken)
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år).

Alt. "You raise me up" (se och lyssna nedan)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm skrevs ursprungligen i prästfrun Frederikke Delphins poesialbum! Hon var syster till Wilhelm Andreas och hade nyligen blivit änka efter sin make. Texten är en tröstepsalm till systern, men också till hela den kristna kyrkan. Psalmen hann inte komma med i Wexels´ psalmboksförslag Christelige Salmer 1840, men däremot i Religiöse Digte 1845.

Norrmannen Egil Elseth har uppmärksammat, att Wexels-psalmen inspirerats av melodin och strukturen i den samtida svenske författaren Carl Wilhelm Böttigers dikt I avskedets stund. Varje strof i Böttigers dikt börjar "Tänk någon gång". Men den melodin (vilken den nu var) ersattes åtminstone i Sverige med en nykomponerad av Oscar Ahnfelt, sedan Carl Olof Rosenius redan 1848 översatt sången till svenska ("Tänk när en gång den dimma är försvunnen"). Och den melodin är nu med också i koralboken, efter att man 1939 försökt ersätta den med en Oskar Lindberg-koral (som nu används till två andra psalmer: Jag ber om hjälp till stillhet i min plåga och Frälsare, du som äger läkedomen).

W A Wexels:

O Ahnfelt:

572 Ängsliga hjärta

Alt. koralversion:



1. Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap,
nåd och gemenskap,
ännu han lever, densamme han var.

2. Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din Broder, som dog.
Trofaste Anden
ännu vid handen
städse dig leder - är detta ej nog?

3. O vilka under helgonen äro:
leva i salighet, sucka så tungt,
äro så höga,
se det så föga,
bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.

4. Vandra i trone, se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.

5. Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har!
Även den timma
tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), ngt bearb.
Musik: Oscar Ahnfelt 1850 (37 år)

C O Rosenius:
 

O Ahnfelt: