Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Psalmen är i stort sett ett rent återberättande av evangeliet, ungefär som avdelningen Psalmer över åtskilliga Söndags-Evangelier i 1695 års psalmbok. Men intressant nog för oss psalmintresserade nämner Frostenson i sista strofen även det sjungna ordet, "psalmen vi sjunger", som en sådd han ber ska få ge skörd i våra liv.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]
Denna psalm skrevs tillsammans med ett tiotal andra sommaren 1963 hos Josef Oliv på San Michele. De andra psalmerna har glömts, men denna har blivit kvar, med två melodier t.o.m., av vilka b-melodin (som vanligt!) i längden tagit över.
"Bli den du är!" är ett yttrande av Martin Luther som från början tillskrivs Aristoteles. I Luthers tankevärd blev det förstås just vad Frostenson formulerar: "den du i Kristus är." "Det anstår oss inte att göra oss mindre än vi är", kan man då också i all ödmjukhet säga med Edith Södergran.
Om bakgrunden till psalmen finns en liten historia. Under Frostensons konfirmationsläsning en sommar i början av 1920-talet blev en av kamraterna sjuk och dog. Frostenson berättar:
Han hette Holger Fältenborg. Var scout. Patrulledare. Vaken, djärv, hjälpsam, självklar. Orden "Var redo" på den runda metallglänsande söljan till hans bälte var ingen devis om hurtighet; för mig blev det ett fundament av samma slag som ordet lydnad, som jag sen mötte hos Oxfordgrupprörelsen. Holger var den jag skulle vilja vara. Jag var inte särskilt mycket tillsammans med honom. Men jag hade inom mig en längtan efter kontakt med honom, att nå ända fram. [---] Sommaren 1963 var mina två döttrar och jag gäster hos Josef Oliv på San Michele. Där skrev jag ett dussin psalmer. Den enda som blivit kvar är "Våga vara den du i Kristus är." Bilden av min scoutkamrat steg fram för mig. I psalmen kunde det ha stått: "Våga vara den Holger Fältenborg du är."
(Cit. efter Rune Pär Olofsson: "...och ett oändligt hem." (Skeab 1981)
Som i så många andra fall är det B-melodin av Erséus som är den melodi som verkligen sjungs.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än]
En slags "växelsång" eller "fråga-svar-sång" är detta, som i församlingssång eller körsång ofta sjungs "till skiftes" (alternatim) mellan män som frågar och kvinnor som svarar (eller varför inte tvärtom). Enligt John Ronnås (Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990) presenterades den i Sverige på ett hymnologseminarium i början av 1970-talet, varefter Lars Åke Lundberg överförde den till svenska.
Men när han översatte psalmen tillade han själv den fjärde strofen, som inte är uppbyggd enligt fråga-svar-modellen utan är en bön till den uppståndne Frälsaren. Den fann dock inte nåd för 1976 års kyrkomöte, som hellre ville att det skulle stå: "Det behövs inga blommor till graven, / Jesus, du har uppstått och bor bland oss. / Mina ögon är till för att se dig. / Forma mina händer till tjänst och bön." Då tog Lundberg tillbaka hela sitt psalmförslag - varpå det godkändes i sin helhet.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]
När pingstvännen Per Eriksson 2008 utnämndes till rektor för Lunds universitet blev det en väldig "uppståndelse" angående risken med alltför kristna rektorer. Att Per Erikssons företrädare som universitetsrektor, etikprofessor Göran Bexell också var kristen och t.o.m. psalmförfattare (kan man bli mer "religiös"?) verkade tydligen ha undgått Erikssons kritiker.
Ändå är det alldeles sant att Göran Bexell - om än i betydligt yngre dagar - var mycket aktiv i psalmförnyelsearbetet (bl.a. under 10 år sekreterare i 1969 års psalmbokskommitté). Han författade hela tre av de nya psalmerna i psalmboken, förutom ovanstående även Se på himlens många fåglar och En gång i tidens morgon är jorden ny.
Ett par av våra påskpsalmer är också bearbetade av honom, men "Herren lever, våga tro det" är helt och hållet hans egen påskpsalm. I korta, pregnanta verser, som alla börjar med orden "Herren lever", appliceras påskdramatiken på våra liv idag. Den tjeckisk-svenske tonsättaren Janacek har givit psalmen en kongenial melodi, och psalmen sjungs gärna i påsktider.
Men den finlandssvenska psalmboken 1986 uteslöt fjärde strofen ("Herren lever mitt ibland oss") och ändrade Bexells uppmaning i tredje strofen "Res dig, gläd dig som människa!" till "Res dig, gläd dig, du människa!" Nästan märkligt att den ödmjuke upphovsmannen tillät denna hantering, men det är tyvärr ganska typiskt att Sverige och Finland har olika versioner av psalmtexter på svenska. (Eller också är det bara trevligt att så är fallet; avgör själv).
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Detta är en älskad begravnings- och allhelgonapsalm som inspirerats av de s.k. "saligprisningarna" i Matteus 5, inledningen till Jesus Bergspredikan. Inte minst den återkommande formeln "de skall" är hämtad därifrån. Det handlar om dem som är fattiga i anden, sörjande, ödmjuka, hungrande, barmhärtiga, renhjärtade, fridsälskande, förföljda för rättfärdighetens skull. De skall bli tröstade, mättade, ärva landet, möta barmhärtighet, se Gud...
Men i kyrkomötesbehandlingen av Psalmer och Visor 82 höll man på att ändra "de skall" till "vi skall" (enligt Olle Nivenius i Psalmer och människor, Verbum 1991, hade man t.o.m. lyckats få den motvilliga men ödmjuka författarinnans tillstånd!), men utskottsförslaget togs slutligen tillbaka efter ingripande från bl.a. Olle Nivenius. Till Britt G Hallqvists lättnad. Hon menade att en ändring kunnat "utestänga många från att kunna sjunga psalmen. Domen är Guds och många människor har en ödmjuk försiktig hållning i sin tro. Dessutom låter 'vi' så kristet självbelåtet." (John Ronnås: Våra älskade psalmer, Verbum 1990).
Psalmen fick dock så småningom en ny avslutning. Olle Nivenius (som då var psalmbokskommitténs ordförande) har berättat om hur den fjärde strofen kom till:
"Strax innan förslaget till den nya psalmboken skulle gå i tryck, blev jag en morgon uppringd av Oscar Ahlén som meddelade att Hallqvists 'De skall gå till den heliga staden' blivit en av hans älsklingspsalmer, men att han för sin del saknade en avslutande vers om mötet med Herren. Nu hade under natten en sådan vers tagit gestalt för honom, och han hade genast på morgonen skrivit ner den. Hade jag något emot att han tog kontakt med Britt G Hallqvist och frågade henne om hon hade något att erinra mot att hennes psalm utökades med denna vers? Det hade jag inte, liksom inte heller författaren eller psalmkommittén." (Psalmer och människor s. 126)
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än. Men den danska översättningen av Holger Lissner 1992 - med alla originalets åtta strofer! - finns utlagd på Den danske salmebogs hemsida]
"Vid kyrkoårets slut" lyder rubriken över denna psalm. En domssöndagspsalm, skulle man då också kunna kalla den, men den passar lika bra att sjunga vid exempelvis Andra söndagen i advent ("vid kyrkoårets början", alltså!). Den är liksom föregående psalm skriven av norrmannen Ellingsen, med melodi av landsmannen Gullichsen, men denna gång är det psalmbokskommitténs ordförande själv som översatt texten till svenska. Och förkortat den något - två av stroferna är utelämnade.
Psalmen är en lovpsalm och en bönepsalm i dur. Gudsrikets närvaro redan nu betonas, en osynlig men verklig närvaro lik grundvattnet och vindens susning i trädkronorna. Men också saligheten i att Riket en dag ska "stiga fram i ljus och lovsång". Bönen handlar om att vår väntan ska bli en gärning som bereder oss och världen för den stora Dagen. Guds ord och löfte och Guds Ande består när allt vårt eget går sönder.
Varje strof avslutas med någon form av satsen "Vi skall se dig som du är" (jfr 1 Joh. 3:2). Ett hoppets och glädjens omkväde.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Denna psalm av den utsökte naturlyrikern Harry Martinson skulle i mina öron lika gärna kunna sjungas en dyster november- eller januarihelg. Den presenterar sej ju som en själens erinran, som ett memorandum i "själens vinterdagar", då "sommarns hagar" behöver manas fram i "vinterns långa själanöd". Och då vi "djupt i minnet" kan få "skåda Gud i evig sommarskrud".
Men psalmen sjungs nog faktiskt bara på sommaren, som omväxling till de äldre sommarpsalmerna. Erland von Kochs melodi påminner lite grann om Waldemar Åhléns till En vänlig grönska, samtidigt som den, liksom Martinsons text, är djupt originell. I vart fall har den inte avskräckt från användning.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här]
Kanske denna lilla psalm kommit mer till sin rätt om den placerats bland påskpsalmerna? Eller bland psalmerna om livets slut och evighetens hopp? I varje fall är den inte så ofta sjungen som de flesta av de omgivande psalmerna.
Melodin är inte särskilt insmickrande och även texten kanske upplevs som lite märklig ("korsets röda skugga", vad är det för något?). Men egentligen är ingendera särskilt svår, och varje strof talar om "det nya livets stämma, / Guds kärleks evangelium" - som ljuset och trösten i all bedrövelse, som "en kraft i dödens bittra närhet."
Alt. koral:
Texten blir särskilt berörande mot bakgrunden av författarens egna erfarenheter av mörker och ångest, som han öppenhjärtigt redovisat i böcker som Svart dagbok (1972) och Böner från Betesda (1975).
Arne H Lindgrens grav på Norra Kyrkogården i Lund:
1. Lär mig att bedja av hjärtat, inte i afton, men nu... Text: Britt G Hallqvist 1970 (56 år) Musik: Sven-Eric Johanson 1976 (57 år), alt. Carl-Bertil Agnestig 1976 (52 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
En liten pärla till bönepsalm. En psalm för oss alla som ofta känt hur svårt det är att få "tro och liv" någorlunda samstämmiga, att leva som man lär. Och som märkt hur lätt det är att skjuta upp saker som faktiskt inte borde skjutas upp, alltifrån själva omvändelsen och tron till hjälpen åt en behövande människa i ens närhet.
Som så ofta är det här B-melodin snarare än A-melodin som har "slagit igenom". Man kan rent av undra om psalmkommittén försökt ge en del melodier "draghjälp" genom att placera dem som förstaalternativ. I så fall har det sällan eller aldrig lyckats - folk och organister har ändå letat reda på det mer populära alternativet.
1. Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar... Text och musik: Tore Littmarck 1972 (51 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Tore Littmarck berättade själv en gång att psalmen skrevs på ett konfirmandläger 1972. Han hade låtit konfirmanderna skriva ner de frågor som de ville ha svar på under lägret. När de sedan gick igenom frågorna sa en flicka: "Tore, hur ska det här gå? Det finns ju bara frågor och inga svar?" Inspirerad av flickans fråga skrev Littmarck den här psalmen redan samma kväll. (Återgivet efter John Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 159).
Det lite ovanliga med den här psalmen - som lagt in under rubriken sökande/tvivel - är att vår Herre inte förväntas redovisa svaren på alla frågor, inte ens så småningom. "Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar."
1. Alla har brått, ingen har tid... Text: Britt G Hallqvist 1958 (44 år) Musik: Egil Hovland 1977 (53 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
En psalm för Guds barn i alla åldrar är denna som först publicerades i Kyrkovisor för barn, då med en annan melodi. Efter att i första versen ha konstaterat att ingen har tid, kommer andra versen med sitt konstaterande "Gud har ju tid". Ja, inte bara tid, utan t.o.m. evighet! Och sista versen inleds därför med frågan "Hör du mej, Gud?"
Även Lars Åke Lundberg har komponerat en egen melodi till denna enkla men innerliga psalm:
1. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går... Text: Ylva Eggehorn 1972 (22 år) Musik: Lars Moberg 1974 (41 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Ylva Eggehorn har berättat hur denna psalm kom till när hon bodde på Sigtunastiftelsen tillsammans med resterna av en polsk-judisk flyktingfamilj, far och dotter. Mamman hade dött under andra världskriget och en son hade nyligen tagit sitt liv. Vid måltiderna samtalade Ylva med pappan och flickan, som levde med många svåra "varför?"
Sista kvällen innan de skulle skiljas åt satt Ylva Eggehorn på sitt rum och bad Gud om att på något sätt kunna bli till hjälp för dem. Så fick hon texten till "Var inte rädd", skrev ner den på en gång och ändrade inget sedan. "Det hemliga tecknet" syftar på det märkliga ordet i berättelsen om Kain: att Gud satte ett skyddstecken på honom (1 Moseboken 4:15). Och det hemliga namnet är...
Sigtunastiftelsen:
Efter tsunamikatastrofen i Thailand och omgivande länder 2004 fick psalmen en mycket speciell ställning, bl.a. sjöngs den vid var och en av de många minnesceremonier som 2005-06 hölls inför varje "hemsändning" av identifierade svenska kroppar. Den återges nu också på engelska ("Dont be afraid...") på den "informationssten" som finns invid den egentliga minnessten som placerades ut den 9 januari 2006 av finska och svenska myndigheter. (Källa: Svenska ambassaden i Bangkok).
Sandstrand i Khao Lak, Thailand:
Begripliga anmärkningar har riktats mot psalmens tal om "en mörklagd hamn" i v. 3 och 4. Det himmelska målet är väl inte mörklagt? Nej, men man kan fatta det så att en mörkläggningsgardin just nu liksom skymmer målets strålande ljus för våra ögon. I varje fall är uttrycket en allusion på många flyktingars upplevelser under världskriget (och f.ö. än i dag), då man stävat i bräckliga farkoster över mörka vatten mot hamnar man ännu inte såg.
Musik: Lars Moberg 1974 (41 år), 1976 Det finns ett kapitel i evangelierna som jag personligen tycker väldigt mycket om, och det är Johannesevangeliet 9 - det är fyllt av liv och dramatik, av diskussion och handling. Inte minst roligt är det att läsa hur "den blindfödde mannen" vågar slänga käft med fariséerna, och bl.a. säga de ord som blivit refrängen i Eggehorns psalm ovan: "Det vet jag, att jag som var blind nu kan se." (Joh. 9:25) Läs gärna hela kapitlet!
En annan blind man, Bartimeus eller Bartimaios, upplevde hur andra försökte tysta honom när han ropade på Jesus. (Läs berättelsen i Markus 10). Och även hans erfarenhet återges i denna psalm (där Ylva Eggehorn f.ö. ännu 1970 rimmar "tig" på "mig"), ja, han kan rent av sägas vara berättaren, även om det ju är meningen att även fysiskt seende ska kunna identifiera sej med honom och sjunga psalmen av hjärtans lust. (Den blindfödde i Johannesevangeliet botades genom en "deg" som Jesus la på hans ögon, så det är inte riktigt detsamma...)
Men psalmen har sällan föreslagits, knappt ens på de söndagar då evangelietexterna skulle ge anledning till det. Det är lite svårt att förstå, för texten inkl. refräng är inte svår, och trots den blandade taktarten är melodin det inte heller. (På sex strofer hinner man dessutom lära sej den).
Kanske anses texten för enkel och återgivande? Utan sublima tankar, utan andligt djup? Men läs och begrunda då femte strofen: "Jag ser, jag ser vad ingen utav de lärda ser, / att i en värld av mörker har Herren stigit ner." Nog vore den värd att få sjunga både nu och då?
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]
Denna psalm sjöngs vid Frostensons egen begravning den 31 mars 2006 i Örebro. Dess andra strof ("Och jag stryker från pannan min sömn") stod även i dödsannonsen efter min käre mellanstadielärare Gunnar, när han avled i 60-årsåldern. Och den har citerats och sjungits vid otaliga dödsfall både förr och senare.
Egentligen är anslaget ganska märkligt: "Jag skall gråtande kasta mig ner". Himlen brukar ju inte förknippas med tårar - jfr Uppenbarelseboken 21:4 - men uppenbarligen är det här fråga om gripenhetens tårar, ja, glädjens tårar. Känslan av salighet förstärks bara av att berättaren - gråter! Som så ofta (men inte nödvändigtvis i bibeln!) får vintrarna stå för allt dåligt i livet. Som norrbottning vill jag nog inte glömma den himmelssköna strålglansen vid både fjäll och hav under vårvintern. Men vi förstår nog alla Frostensons bildspråk. I bibeln är ju även det vid vackert väder undersköna havet en bild för de onda kaosmakterna ("och havet fanns inte mer"). Men gott om vatten i både fast och flytande form hoppas åtminstone jag på - även på den nya jorden som vi väntar "efter hans löfte".
Melodin av Lennart Jernestrand skulle kunna beskrivas som svårsjungen - men den har "gått in" hos folk, även om psalmen sällan sjungs som allsång. Den är melodiös trots stora oktavsprång och den mjuka men varierade tretakten böljar fram genom de två långa stroferna (jfr Det gungar så fint). En klassiker med mycket av sommarlovskänsla (jfr hur Narnia-serien slutar!).
1. Vi tror på Gud som skapar världen och är dess Far, som låter stjärnor jubla
och jord och hav...
Text: Olov Hartman 1970 (64 år) Musik: Roland Forsberg 1971, 1974 (32, 35 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än] Här har vi en modern trosbekännelsepsalm som Olov Hartman skrev under sitt sista år som direktor för Sigtunastiftelsen, samma år som han skrev sin mest kända psalm För att du inte tog det gudomliga. Utan att vara direkt svårsjungen har denna psalm kommit lite i skymundan, och t.ex. Britt G Hallqvists Credo-psalm Vår Gud, till dig du skapat oss används nog betydligt oftare (att inte tala om Måne och sol!).
Hartman betonar i strofernas snarlika inledningsrader att vi tror på en Gud som 1) skapar världen, 2) kom till världen och 3) sänt Andens eld i världen - men som också är mer än världen: "den förste och den siste", ja, "när världen störtar samman är han vårt liv", som de mäktiga avslutningsorden lyder. Andra strofens "han dog, men se, han lever" anknyter till kristuspresentationen i Uppenbarelseboken 1 ("Jag var död, men se, jag lever"). Tredje strofens vision "tills folken blir i Kristus en mänsklighet" var viktig för Hartman, vars nattvardsbön "uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet" somliga ville ändra till "ett enda bröd och en enda kristenhet" men Hartman i så fall hellre ville utesluta ur mässboken helt och hållet.
1. Han satte sig ner på stranden och skarorna kring honom var. Och bruset från berget och vattnet hans ord till de lyssnande bar... Text: Anders Frostenson 1970 Musik: Roland Forsberg 1970
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten återges här] En av Frostensons många psalmer med blandade bilder ur Jesu liv, här bl.a. om bergspredikan, den samariska kvinnan och brödundret. Den är alltför sällan sjungen, trots att melodin hör till Roland Forsbergs lättillgängligaste. Prova gärna!
Som så ofta annars vill Frostenson även i denna psalm betona Närvaron och Närheten, aktualisera händelserna i evangelierna som något som rör våra liv idag. Orden "Allt är närhet" återkommer i alla de fyra stroferna ("närhet och vind", "närhet och våg", "närhet och makt" i vv. 1-3), i sista strofen förtydligat med sensmoralen eller mottot "Vår värld är hans värld".
Just sista strofen betonar Kristi allestädesnärvaro ("Han sitter på högra sidan om Fadern. Hos alla han är") men också hans särskilda närvaro i "ordet" ("hans röst vi förnimmer ur ordet") och vid "bordet" (där "han tjänande böjer sig ner"). Psalmen skulle faktiskt passa bra att sjunga som avslutningssång vid gökottan på Kristi himmelsfärdsdag. Liksom vid många andra tillfällen...
är din bäste vän, är beredd att ge dig allt... Text: Bo Setterlind 1956 (33 år) Musik: Karl-Olof Robertson 1970 (52 år)
Detta är en liten psalm där varje vers börjar med orden "Någon du känner", utan att någonsin explicit säga vem det är. Jag har aldrig varit med om att sjunga den i gudstjänstsammanhang förutom en gång under 1990-talet på Laurentiistiftelsen i Lund - men den är inte särskilt svårsjungen, är kanske bara för kort för att församlingen riktigt ska hinna blir förtrogna med den? Texten skrevs från början som en dikt, inte som en psalm, och skiljer sej därigenom från de flesta av Setterlinds övriga bidrag till psalmboken. Det ifrågasattes också om den var lämplig just som psalm - jag har faktiskt sett ett brudpar förklara att de valde den som vigselpsalm för att slippa så mycket om Gud och lät den handla om partnern istället - men när den nu hade fått en så fin och relativt lättsjungen melodi som Robertsons kändes det väl naturligt att foga den till de övriga setterlindska bidragen. Första strofen handlar i en kristen tolkning - som väl även får antas vara Setterlinds, med tanke på att han medgav dess bruk som psalm - om vänskapen och generositeten vi får möta från Kristus, andra strofen om hans framträdandet till vårt försvar med "ett ord av guld", och tredje strofen om hans vandring vid vår sida. Psalmens utsagor om "den vi känner" och som ger allt "utan att begära någonting igen" kan kanske behöva kompletteras med de mer bibliskt pregnanta frostensontexterna: "Mitt ibland oss står / en som ni inte känner" och "Allt begär han, allt han ger dej, / alla dagar är han med dej."
Här en alternativ melodi som inte finns med i psalmboken men som kan vara fin att lyssna till ändå:
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musik eller resten av texten återges här än]
1. Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls... Text: Arne H Lindgren 1978 (56 år) Musik: Per Harling 1979 (31 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]
Det här är nog, tillsammans med "Öppna mig för din kärlek" (SvPs 96), Arne H Lindgrens mest sjungna och älskade psalm. Raderna "Gud tog plats i din egen gestalt" samt "och han älskade dig över allt" återkommer i var och en av de fyra stroferna, liksom inledningsorden "Han gick in" och en del andra småord. Både genom upprepningarna, strofantalet och stora delar av innehållet är psalmen en modern motsvarighet till Geijers "Du bar ditt kors" (SvPs 140). Men här är det inte Jesus som tilltalas med "du" utan den sökande människan, kanske den sjungande själv? (Facit: Arne H Lindgrens fru Siv berättade hösten 2020 - se nedan - att psalmen från början var skriven just till henne).
En nutida evangelisations- och inbjudningssång skulle man också kunna kalla den. Det här är en psalm som dåvarande Kyrkans Ungdom (nu Svenska kyrkans unga) verkligen ville få med i psalmboken. Därd hamnade den alltså också till slut. Den passar bra att sjunga under fastan, men också vid många andra tillfällen under kyrkoåret. Den kanske i framtiden blir mer sjungen än idag även vid begravningar och liknande - när "kyrkans unga" kommit upp i åren. Det förtjänar den i så fall.
Arne H Lindgrens fru Siv berättar i kommentarsfältet nedan (jag lyfter upp det här för att fler ska se):
"Hej Andreas! Jag skriver till dig för att berätta att psalm 358 är från början skriven till mig Siv Lindgren som var gift med Arne fram till hans död 1991. Då hade vi varit gifta i 20 år. De mycket aktiva åren i hans liv. Att psalmen är s a s min är för mig fantastiskt. Roligt att den också betyder så mycket för så många. Jag vet att kyrkans ungdom valde in den. MVH Siv Lindgren." Per Harlings fina, rörliga melodi förtjänar också ett omnämnande. Bl a de för tidens psalmstil ovanligt täta synkoperna gör den till en av de intressantaste nytillskotten i 1986 års koralbok. Per Harling har berättat för mig att melodin tillkom på Rättviks stiftsgård och att han försökte få författaren att ändra slutraden till "och han älskar dig nu över allt". Men det blev preteritum (dåtidsform) även i sista strofen, och det var lika bra det - tror att "nutidseffekten" blir väl så stark av den oförändrade upprepningen.
Arne H Lindgren:
Arne H Lindgrens gravsten på Norra kyrkogården i Lund:
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]
Författaren Svein Ellingsen har sagt: »Det at vi får bære et hjelpeløst barn inn i kirken, der det er ventet, er et sterkt vitnesbyrd om hva det kristne evangelium vil si oss: Det finnes et sted i verden hvor vi blir tatt imot, uansett hvor svake vi er, uansett prestasjoner og posisjoner. På en sterk og talende måte forkynner barnedåpen at vårt menneskeverd ikke har sin grunn i hva vi har eller hva vi gjør, men i hva vi er: skapt av Gud, elsket av Gud, oppsøkt av Gud.» Psalmen är orimmad och även i övrigt skenbart (fast bara skenbart!) konstlös, skriven för att även mindre bibliskt bevandrade föräldrar och anhöriga ska kunna stämma in i tacksägelsen och bönen. Andra radens "nyfött barn" har senare ofta ändrats till "litet barn" p.g.a. den stigande dopåldern där det nuförtiden ofta är halvårsgamla barn som förs till dopet. Däremot är psalmen knappast använd vid dop av konfirmander och äldre, trots att de tre sista stroferna (fr.o.m. "Genom dig, ditt verk, din kärleks vilja / har vi fötts på nytt till liv i Kristus") mycket väl skulle gå att sjunga både vid sådana tillfällen och exempelvis vid gudstjänstens avslutning på Första söndagen efter Trefaldighet (Andra söndagen efter Pingst) som handlar just om dopet.
Här ovan får vi höra doppsalmen med Hovlands fina melodi sjungas på sydsamiska!
1. Ett liv ur dina händer, en gåva av din nåd, ett tecken på din kärlek... Text och musik: Tore Littmarck 1978 (57 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten publiceras här än] Trots att den orimmade texten är tämligen okomplicerad har den - som så många andra doppsalmer - haft svårt i konkurrensen med "Tryggare kan ingen vara", "Gud som haver" och "Det gungar så fint". Den är skriven för dop av små barn, men med ett tydligt perspektiv av växande och vuxenblivande, med en önskan att barnet i medveten ålder ska tänka "I dopet blev jag din" och säga sitt medvetna "Ja" till Gud. Som så många andra av Tore Littmarcks sånger och psalmer är denna doppsalm tonsatt av författaren. Men inte i hans vanliga visstil utan i ganska traditionell koralstil, om man bortser från att sluttonen inte landar i grundtonen C utan på tersen (E).
