16 Kom, låt oss nu förenas här

1. Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd
samt tusen, tusen helgon där
och sjunga med stor fröjd...

Text ("Come, let us join our cheerful songs"): Isaac Watts 1707 (33 år), refräng 1843, övers. Gustaf Palmqvist 1862 (50 år), Catharina Broomé 1984 (61 år)

Musik: Engelsk 1843

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Texten publicerades första gången i Isaac Watts´ Hymns 1709. Andra strofen, som bygger på Uppenbarelseboken 5:9-14, har ofta (som här) gjorts om till refräng, ovanstående version känd från The Revival Tune Book, London 1850. Till Watts´ originalversion har annars ofta Johann Crügers melodi till Med tacksam röst och tacksam själ blivit använd. Den första svenska översättningen utfördes av baptisten och bokförläggaren Gustaf Palmqvist för andra samlingen av hans Pilgrims-Sånger.

Det är inte ovanligt att psalmförfattare inspirerats av den himmelska sång som återges på flera ställen i Uppenbarelseboken. Tillsammans med Gamla Testamentets ojämförligt omfattande sångsamling, Psaltaren, är denna Nya Testamentets och Bibelns sista bok den främsta inspirationskällan till den kristna kyrkans lovsånger. Att sjunga med himmelens änglar och helgon har uppfattats som en förövning eller "förfest" inför den saliga evigheten hemma hos Gud.

Före 1850 ca hade inga psalmer av Watts, och ö.h.t. nästan inga psalmer från den anglosaxiska världen, tagits in i svenska sång- och psalmböcker, där tyska lutherska sånger och psalmer dominerade stort bland översättningarna. Men ungefär samtidigt som den svenska utvandringen till Amerika tog fart, fick vi hit till Sverige en starkt ökad "invandring" av engelska och amerikanska sånger, bl.a. genom baptister som Palmqvist men också lutheraner som Lina Sandell. Man upptäckte den kristna sångskattens ekumeniska karaktär och vågade alltmer sjunga Guds lov med ord från både baptister, metodister och rent av romerska katoliker.

I Watts:

26 Tränger i dolda djupen ner

1. Tränger i dolda djupen ner
tanken som söker och spanar,
finner jag var mitt öga ser
spår av en vilja som danar,
frågar jag vad den makten är,
som i sin famn all världen bär:
Fader, din kärlek jag anar.

2. Möter jag i en salig stund
en som de fallna benådar,
tonar i själens stilla grund
stämman som himmelrik bådar,
vilar min Broders blick på mig,
himmelens förlåt lyfter sig:
Fader, din kärlek jag skådar.

3. Träder du själv i själen in,
allmakt och kärlek, och säger
ordet som gör mig evigt din,
intet all världen då väger,
intet mitt hjärta mer begär,
stillad dess heta oro är:
Fader, din kärlek jag äger.

4. Nalkas ock mig den onda dag,
dagen då mörkret begär mig,
drabbar mig tunga sorgens slag,
bär jag på kval som förtär mig,
dignar jag maktlös, bruten ner,
orkar ej livets börda mer:
Fader, din kärlek dock bär mig.

5. Öppnas för mig den dunkla port
bakom vars rigel förvaras
jordlivets mål på helig ort,
där alla frågor besvaras,
jublar jag högt ditt fadersnamn,
skådar jag, sluten i din famn,
Fader, din kärlek förklaras.

Text: Natanael Beskow 1919 (54 år)

Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

Denna psalm, första gången tryckt i Vår Lösen nr19-20 1919, är mycket medvetet och konstnärligt uppbyggd, samtidigt som den är en innerlig, kontemplativ bönepsalm, riktad till vår himmelske Fader.

De fem stroferna inleds med var sitt uttrycksfullt verb: Tränger, Möter, Träder, Nalkas och Öppnar, och avslutningarnas är inte mindre uttrycksfulla: Fader, din kärlek jag anar. Fader, din kärlek jag skådar. Fader, din kärlek jag äger. Fader, din kärlek dock bär mig. Fader. din kärlek förklaras.

N Beskow:

L M Lindeman:

56 Gammal är kyrkan

1. Gammal är kyrkan, Herrens hus,
står, om än torn måste falla.
Murar så höga blir till grus,
ändå skall klockorna kalla,
kalla på gammal och på ung,
kalla på själ som trött och tung
drömt om den eviga vilan.

2. Icke i jordisk byggnad bor...

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1836 (53 år) och 1853 (70 år) "Kirken den er ett gammelt Hus", Britt G Hallqvist 1983 (69 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 162!  

Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm, som verkligen är en av Grundtvigs "portalpsalmer", skrevs och gavs ut till reformationsfesten i Danmark 1836 (300-årsjubileum). Året efter denna publicering, alltså år 1837, utgav Grundtvig sin psalmbok, Sangverk till den danske kirke, där hans dittillsvarande originalpsalmer och översättningar finns rikligt företrädda (han skrev sammanlagt omkring 1500 psalmer!).

Man bör lägga märke till att Grundtvig, som dock var så mån om kyrka och kultur även i deras yttre gestaltning, i psalmen på äkta lutherskt vis betonar "Ordets primat", d.v.s. att det är Guds ord som helgar huset (se psalmens sista rad!) och inte tvärtom. Och då får även fjärde strofen - som inte finns med i våra svenska psalmböcker - sin tidlösa aktualitet:

Frimodigt kan vi samlas då,
om än i lövhyddor bara,
och liksom Petrus säga så:
"Här är oss gott att få vara." (min provövers.)

Så här låter hela psalmen på Grundtvigs danska:

Kirken den er et gammelt hus,
står, om end tårnene falde,
tårne fuldmange sank i grus,
klokker end kime og kalde,
kalde på gammel og på ung,
mest dog på sjælen træt og tung,
syg for den evige hvile.

Herren vor Gud vist ej bebor
huse, som hænder mon bygge,
arke-paulunet var på jord
kun af hans tempel en skygge.
Dog sig en bolig underfuld
bygged han selv af støv og muld,
rejste af gruset i nåde.

Vi er hans hus og kirke nu,
bygget af levende stene,
som, under kors, med ærlig hu
troen og dåben forene.
Var vi på jord ej mer end to,
bygge dog ville han og bo
hos os i hele sin vælde.

Samles vi kan da med vor drot
selv i den laveste hytte,
finde med Peder: der er godt,
tog ej al verden i bytte.
Kirken og vi, som ærlig tro,
altid er et så vel som to, -
et med vor drot og hinanden!

Husene dog med kirke-navn,
bygte til Frelserens ære,
hvor han de små tog tit i favn,
er os som hjemmet så kære.
Dejlige ting i dem er sagt,
sluttet har der med os sin pagt
han, som os Himmerig skænker.

Fonten os minder om vor dåb,
altret om nadverens glæde,
hvor skulle før i tro og håb
Herren vi finde til stede,
end hvor det for os prentet står:
Herren i dag er som i går,
så er og troen og dåben.

Give da Gud, at hvor vi bo,
altid, når klokkerne ringe,
folket forsamles i Jesu tro
dér, hvor det plejed at klinge:
Verden vel ej, men I mig ser,
alt hvad jeg siger, se, det sker,
fred være med eder alle!

Aldrig dog glemmes mer i Nord
kirken af levende stene,
dem, som i kraften af Guds ord
troen og dåben forene!
Selv bygger Ånden kirke bedst,
trænger så lidt til drot som præst,
ordet kun helliger huset!

En jazzversion av koralen:

N F S Grundtvig:

L M Lindeman:

65 Omkring ditt ord, o Jesus

1. Omkring ditt ord, o Jesus,
oss stilla gör
och fram till livets källa
av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta
dess djupa nöd,
du ensam kan oss mätta
med livets bröd.

2. Var, Herre, själv oss nära,
din kraft gör spord.
Förklara nya vidder
av livets ord.
Låt något fridlöst hjärta
dig möta här
och se och smaka, Herre,
hur ljuv du är.

3. Led oss alltmer, o Jesus,
i ordet in
och öppna våra ögon
för nåden din.
Den djupa, rika kärlek
som bor i dig
låt över varje hjärta
få gjuta sig.

Text: Anna Ölander 1900 (39 år), bearb.

Musik: Friedrich Silcher 1842 (53 år)

Utan tvekan Anna Ölanders mest kända och sjungna psalm, tillsammans med Jacob Timotheus Jacobssons Helige Fader, kom och var oss nära och Lina Sandells Herre, samla oss nu alla låg- och frikyrklighetens mest använda "predikstolspsalm". Den skulle alltså lika gärna kunna stå under rubriken "Helg och gudstjänst" som (som nu) under rubriken "Ordet". Men den passar också hemma vid gemensam husandakt.

Den trycktes första gången i KFUM:s sångsamling Uppåt (1900) och är en innerlig bön, som mjukt beledsagas av Silchers långt tidigare komponerade melodi. En bön om att Jesus ännu en gång av nåd ska förbarma sej över bedjaren själv och alla gudstjänstdeltagare, oavsett hur länge de varit troende, och leda dem fram till livets källa, livets bröd, livets ord ("du ser i varje hjärta dess djupa nöd").

Men psalmen kan också ses som en mer specifikt väckelsebetonad bön om att "något fridlöst hjärta", alltså någon som ännu inte mött Jesus eller överlämnat sej åt honom, för första gången ska få "se och smaka" (jfr Psalt. 34:8) hur ljuv han är. "De ogudaktiga har ingen frid", säger ju profeten Jesaja (Jes. 57:21). Formuleringen skulle dock absolut även kunna syfta på en kristen i särskild anfäktelse och frestelse. Eller i allmän oro och stress, när Guds frid känns långt borta, ungefär som när Jesus efter sin uppståndelse kom till sina rädda och oroliga lärjungar och sa: "Frid åt er alla." (Joh. 20:21).

Sista strofen handlar om att, oavsett utgångsläge i övrigt, tillsammans få bli ledda in i Guds ord, få syn på Guds nåd och överströmmas av Guds kärlek. Och medan församlingen ber detta, går prästen/pastorn/predikanten upp i predikstolen...

F Silcher:

123 Lyss till änglasångens ord

1. Lyss till änglasångens ord:
Gud är kommen till vår jord!
Nyfött barn vår konung är,
frid åt människor han bär...

Text: Charles Wesley 1739 (32 år) "Hark! how all the welkin rings / glory to the King of Kings", bearb. George Whitefield 1753 (39 år) "Hark! The herald angels sing" och Martin Madan 1760 (36 år), sv. övers. Britt G Hallqvist 1976 (62 år)

Musik: Felix Mendelssohn-Bartholdy 1840 (31 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här]

Charles Wesley skrev omkring 6500 psalmer under sitt liv (i genomsnitt mer än två i veckan!), men alla har naturligtvis inte varit lika livskraftiga. En del har också gjorts om ganska kraftigt, ibland redan under hans livstid. T.ex. denna text.

I Wesleys Hymns and sacred poems (1739) fanns julpsalmen "Hark! how all the welkin rings", som Wesley ville skulle sjungas på den koral vi idag använder till Livet vann, dess namn är Jesus. Men Whitefield gjorde om anslaget och lite till 1753. Och William H Cummings anpassade drygt 100 år senare en melodi av Mendelssohn i hans Festgesang (som skrevs till Johan Gutenbergs minne!) till Wesleys/Whitefields julsång - varmed han väsentligt bidrog till att göra psalmen till en av "The Great Four Anglican Hymns".

Även Eva Norberg gjorde en översättning av samma psalm ("Lyssna, mänsklighet, och hör"), men det blev Hallqvists som togs in i psalmboken. Att Jesus är sann Gud betonas i inledningsraderna - som också utgör omkväde till varje vers - men samtidigt betonas att han verkligen blivit sann människa, inkarnerats, "delar all vår lust och nöd / mellan födelse och död". Översättningen är fin, men jag rekommenderar att man också går till den både längre och djupare engelska texten - och mediterar vidare över julevangeliets under.

Charles Wesley:

Felix Mendelssohn-Bartholdy:

129 Och det hände vid den tiden

1. Och det hände vid den tiden:
till kung Davids Betlehem
Josef och Maria rider...

Text: Eva Norberg 1971 (56 år) efter Lukas 2 och Cecil F Alexander 1848 (30 år) "Once in Royal David´s City"

Musik: Henry John Gauntlett 1849 (44 år), arr. A H Mann - hör även den mormonska Tabernakelkören.

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm är liksom föregående (Vid Betlehem en vinternatt) en "återberättelse", ett referat, av julevangeliet - här har översättaren Eva Norberg t.o.m. tagit själva inledningsorden från evangelisten Lukas. Och liksom föregående psalm ger den en mjuk övergång till de egentliga trettondagspsalmerna genom att slutstroferna talar om "stjärnan som står klar i öster" och om "löftets stjärna" som även vi får följa. Jag tycker nog att Norbergs text i detta fall är klart bättre än det engelska originalet.

Eva Norberg har själv sagt att den berättande texten passar bra att använda medan man "dukar fram" de olika figurerna i julkrubban: barnet, Maria och Josef, herdarna och till sist de vise männen på väg fram från Österns länder.

Rent formellt är den svenska texten intressant genom att författaren som regel tydligt strävar efter rena helrim, men här accepterar hon emellanåt även assonanser: tiden/rider, vaktar/sakta och - djärvast av allesammans - universum/husrum! Det fungerar: texten känns genomtänkt och orden klingar utmärkt väl tillsammans.

Melodin av Gauntlett är arrangerad av A H Mann, i många år organist vid King´s college, där julsångsgudstjänsten på julaftonen inleds med denna psalm. En gossopran sjunger strof 1 utanför gudstjänstrummet, och övriga psalmen sjungs under processionen.

Cecil F Alexander:

Henry J Gauntlett:

133 Himlen är så härligt blå

Lång version:

Kortare version: 



1. Himlen är så härligt blå,
underbar att titta på.

Många tusen stjärnor blinkar,

och de säger, när de vinkar:

Kom till oss och hälsa på,

kom till oss och hälsa på!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1810 (27 år), 1853 (70 år) "Dejlig er den himmel blå", sv. övers. Swen Christer Swahn 1978 (45 år)
Musik: Jacob Gerhard Meidell 1840 (62 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Detta är en av Grundtvigs allra tidigaste psalmer, vars tidigaste version skrevs under hans stora själskris i december 1810 och trycktes 1815. Den hade ursprungligen hela 19 verser, men den psalm vi idag har i den svenska psalmboken - liksom i den danska - utgår från en förkortning som Grundtvig själv gjorde på äldre dagar. Men jämför gärna de två versionerna! (Sven Christer Swahn översatte även den längre versionen, men vad jag vet publicerades den aldrig annat än som del av Statens Offentliga Utredningar inför utgivningen av 1986 års psalmbok).

Psalmens berättande karaktär var inte något nytt - under reformationstiden och fram till 1695 års psalmbok fanns det gott om rimmade evangelieparafraser, ett slags kyrkmålningar på vers. Men det psalmideal som rådde under Grundtvigs ungdom, och som hos oss fått sitt tydligaste uttryck i 1819 års wallinska psalmbok, var betydligt stramare och mer abstrakt orienterat. Liksom Grundtvigs yngre samtida, Hans Christian Andersen med sina Eventyr, legitimerade han i början sin levande konkretion genom att uttryckligen dedicera sitt verk till barnen, men när han på 1830-talet åter tog upp psalmskrivandet på allvar skrev han lika barnsligt friskt för de vuxna.

Översättningen av Sven Christer Swahn återger i vår tid Grundtvigs friska stil bättre än den äldre översättning av Severin Cavallin som fanns i 1937 års psalmbok ("Härlig är Guds himmel blå"). Att, som Swahn får det till, "vi kan följa samma stjärna" som de vise männen är dock inte Grundtvigs mening. Däremot säger han att vi också har en stjärna att följa: den stjärnan som även enligt Swahns version är Guds eget ord.

Noteras bör att Grundtvig inte talar om något stall, utan om "hytten" - enligt Matteus går de vise männen in i "huset, där barnet var". Och Josef vore väl också skräp till karl om han inte efter den första nattens nödbostad lyckats ordna en ordentligare lägenhet åt mor och barn. Ö.h.t. finns det i äldre psalmböcker (före nuvarande) inga sammankopplingar mellan stallet/krubban och Österns vise, medan det i nuvarande psalmbok finns mängder. Är det under påverkan från våra julkrubbor, där de vise männen - vars antal inte anges i bibeln - ju långt ifrån alltid placeras "på väg" utan som redan framme vid barnet i krubban? Jfr vad prosten Anders Brogren skriver i sin uppsats Augustus, Quirinius, skattskrivningen och stjärnan. Jämför även artikeln i SPT 5/07: Mysteriet med den försvunna skattskrivningen och andra mysterier (bl.a. "Mysteriet med det försvunna stallet").

Beträffande melodin har många kompositörer känt sej kallade att tonsätta denna psalm. Men den som verkligen lyckades träffa den i god mening barnsliga tonen var med kompositören A P Berggreens ord "en gammel Mand, der ellers aldrig har givet sig af med Komposition", en tulltjänsteman och f.d. kapten i danska armen (född i norska Sogn). Kul, eller hur?

F.ö. är Grundtvig (och bl.a. denna psalm) känd även från TV-serien Pakten från 2009.

Grundtvig i yngre år: 

216 Mästare, alla söka dig

1. Mästare, alla söka dig,
uppenbart eller förteget:
gamla, som tryggt gå trampad stig,
unga, som dröja på steget...


Text: Emil Liedgren 1919 (40 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm skrevs under sommaren 1919 utifrån bibelordet i Markusevangeliet 1:37: "Alla söker efter dig." Enligt egen uppgift hade Liedgren mediterat mycket över detta bibelord ända sedan han 1901 låg sjuk i gulsot.

Psalmen framfördes första gången vid ett kyrkligt möte i Vadstena den 6 augusti 1919 i anslutning till ett föredrag som Liedgren höll där. Samma år trycktes en både i skriften Religionen och tiden samt i den kyrkliga kulturtidskriften Vår Lösen nr 15-17.

Omdiskuterad blev dels psalmens inledning, där man ansåg att Liedgren gjorde lärjungarnas ord alltför allmängiltiga och stridande mot bl.a. Romarbrevet 3:10: "Ingen finns som är rättfärdig, ingen som förstår, ingen som söker Gud." 

Dels ifrågasattes v. 4: "Herre, du hör vad hjärtat ber, / även när läpparna häda", som enligt uppgift var skriven med tanke på den frispråkige författaren Sven Lidmans nyligen timade omvändelse.

Men psalmen blev trots, eller just på grund av, sitt djärva språk mycket omtyckt och sjungen. Och den har både innehållsliga och formella kvaliteter, det är ingen tvekan om det. Tänk bara på slutversens bön, som både uttrycker sökarens längtan och sökarens hjälplöshet med rim som "förtäljes", "dväljes" och "eljes".

Konung, vi ville  gärna tro

vad om ditt rike förtäljes.

Aldrig vårt hjärta finner ro

förrän därinne det dväljes.

Därför vi alla söka dig -

själarnas Herde, sök du mig,

aldrig jag når dig eljes.

Samtidigt har den avancerade, helgjutna formen gjort psalmen ganska svårbearbetad, alldeles bortsett från att Emil Liedgren 1986 varit död i endast ett kvartssekel (copyrighten gäller ända till 2031). Olle Nivenus anger t o m pluralformerna som bärande element i en så pass modern psalm som denna (gör han en dygd av nödvändigheten där, tro?). Psalmen har nog trots allt blivit betydligt mindre sjungen på 2000-talet, men visst är den en klassiker som i den meningen försvarar sin plats i psalmboken - och i vilken diktantologi som helst. Blir intressant att se hur den bedöms nästa gång.

Redan från början tänkte sej Liedgren Lindemans melodi till psalmen, ja, han diktade den rent av utifrån den melodin.

(Källa Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 370).


E Liedgren på äldre dagar:


L. M. Lindeman på äldre dagar:

222 Just som jag är

1. Just som jag är, ej med ett strå
av egen grund att bygga på...

Text: Charlotte Elliott 1834 (45 år) "Just as I am", Betty Ehrenborg-Posse 1853 (35 år), Lydia Lithell 1955 (46 år)

Musik: William B Bradbury 1849 (33 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Porträttmålaren och poeten Charlotte Elliott blev precis som professorn och poeten Samuel Ödmann invalid i blomman av sin ålder för att sedan, mest sängliggande, helt ägna sej åt författarskap. Liksom i fallet Ödmann är det svårt att riktigt få tag i diagnosen och se vad som var psykosomatiskt och inte. I vilket fall som helst led Elliott av att inte orka delta i det sociala arbete som hennes bror och andra släktingar i den s.k. Claphamgruppen engagerade sej i.

Just år 1834 var brodern H V Elliott i farten för att starta en skola för fattiga prästdöttrar, och man förberedde en basar som skulle dra in de medel som behövdes. Charlotte hade svårt att sova natten före basaren, missmodig över sin oförmåga att att hjälpa till. Hon tvivlade både på Gud och på sej själv. Dagen efter kunde hon ändå finna själsro i Guds villkorslösa nåd och skrev denna psalm. Den första som fick läsa den var hennes svägerska som på kvällen kom förbi för att berätta hur mycket basaren dragit in.

Man måste nog säga att Charlotte "just as she was" gjorde ett minst lika gott dagsverke som dem som knogade med basaren! Redan under sin livstid fick hon mer än 1000 tackbrev för psalmen.

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 174f.)

Charlotte Elliott på äldre dagar:


Lydia Lithell:


William B Bradbury:

277 Så tag nu mina händer

1. Så tag nu mina händer
och led du mig,
att saligt hem jag länder,
o Gud, till dig.
Ditt barn i nåd ledsaga,
min väg är svår.
Jag vill ett steg ej taga
där du ej går.

2. Ja, låt mitt arma hjärta
en gång få ro,
åt dig i fröjd och smärta
sig helt förtro,
och låt ditt barn sig luta
intill ditt bröst
och sina ögon sluta
och finna tröst.

3. Får jag ej strax förnimma
ditt starka stöd,
jag ser dock målet glimma
ur natt och nöd.
Så tag då mina händer,
och led du mig,
att saligt hem jag länder,
o Gud, till dig.

Text: Julie von Hausmann tr. 1862 (37 år) "So nimm denn meine Hände", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1917 (53 år)
Musik: Friedrich Silcher 1842 (53 år), eller alternativ "solomelodi".

Denna psalm är skriven bl.a. utifrån orden i Rut 1:16. Det syns tydligare i det tyska originalet, där första strofen slutar: "Wo du wirst geh'n und stehen, da nimm mich mit." Psalmen kan kallas "överlåtelsepsalm" eller "pilgrimspsalm" och passar bra även som begravningspsalm.

Julie von Hausmann hade länge sysslat med sångdiktning (ofta tidigt på morgonen), när en av hennes väninnor 1862 visade en del av hennes sånger för kyrkoherde G Knak. Han tyckte särskilt om denna sång, och bad om tillåtelse att publicera den i samlingen Maiblumen (1862). Johan Alfred Eklund översatte den för 1917 års psalmboksförslag, och det är den versionen vi har här, men även andra hade tidigare översatt den till svenska.

Melodin av Friedrich Silcher komponerades ursprungligen till folkvisan Wie könnt ich ruhig schlafen och trycktes i hans Zwölf Kinderlieder (12 barnsånger), häfte III, 1842. De årtal som i psalmboken anges för text resp. melodi avser alltså i bägge fallen tryckåren - ingenting hindrar att båda i verkligheten skapades åtskilliga år tidigare.

Hör här så fint nederländarna sjunger! Och här kommer en helt annan version med annan melodi:



 . 

Julie von Hausmann på äldre dagar:

Friedrich Silcher:

301 Hur ljuvligt det är att möta

1. Hur ljuvligt det är att möta
på väg till Jerusalem
en återlöst syskonskara
när ensam man vandrar hem...

Text: Kirsten D Aagard Hansen december 1871 (21 år), 1873, sv. övers. Jakob Byström 1898 (41 år), Catharina Broomé 1984 (61 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 829 "Så ljuvligt det är att möta"
Musik: Sophie Dedekam ca 1840 (20 år) "Når solen ganger til hvile"

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm om den kristna gemenskapen skrevs under intryck av väckelsen i norska Vikedal 1871, när den unga Kirstens far var kyrkoherde där. Efter viss bearbetning trycktes psalmen, som ursprungligen hade sju strofer, i Bibelbudet i Stavanger 1873. Den översattes av Jakob Byström och trycktes i Kalendern Betlehem 1899 (tr. 1898). Även andra översättningar till svenska finns, bl.a. en av Oscar Lövgren. Men Catharina Broomé utgick från Byströms översättning när hon skapade psalmbokens version 1984.

Psalmen har många anknytningspunkter till Bibeln; själv kommer jag främst att tänka på Efesierbrevet 4:3-5 och 1 Korintierbrevet 12:27. Psalmen är något av församlingsgemenskapens "Höga Visa" i vår psalmbok - i en tid då gudstjänstdeltagandet i Svenska kyrkan minskar katastrofalt och församlingar slås samman så att gudstjänstfirande blir ännu sällsyntare än förut. Det är som om Hebréerbrevet 10:25 återklingade i Kirsten Hansens text: "Låt oss inte överge våra sammankomster..." - fast mer som en lovsång än som en förmaning. "Det finns inga ord för glädjen / som Andens gemenskap ger."

“Hur många gånger har jag inte varit med i den stora sjungande skaran som vandrat till och från dessa möten. Vacker och upplyftande ljöd sången i den stilla luften.” Så skriver Kirsten Dorothea Aagaard Hansen om gudstjänstgemenskapen före och efter mötena i sin ungdoms Vikedal. (Återgivet efter Valborg Lindgärde i Ordets kraft - Nordic Women's Literature )

Melodin är av Sophie Dedekam och psalmen som helhet är alltså skapad av två unga damer i 20-årsåldern. En för våra psalmer inte helt vanlig bakgrund!

S Dedekam:

359 Jesus, jag dig älskar

1. Jesus, jag dig älskar,
du som älskar mig.
Du på korset lider,
jag tillbeder dig.

2. Jesus, du har uppstått,
nu är graven tom.
Jag står där förundrad,
o mysterium.

3. Du har gått till Fadern,
står inför hans tron,
ser ditt folk i kärlek,
beder för dem nu.

4. Jesus, du är med oss,
genom liv och död,
nu mitt hjärta brinner
av din kärleks glöd.

5. Höj din röst i lovsång,
ropa ut i fröjd:
Jesus är min herre,
han gör allting nytt.

6. Pris ske dig, o Fader,
pris ske dig, Guds Son.
Pris ske dig, du Ande,
i all evighet.

Text: Inger Johnsson 1977 (26 år), Bengt Pleijel 1977 (50 år), fritt efter "Glory be to Jesus" av Edward Caswell, tr 1916. (Publiceras med tillstånd).
Musik: Friedrich Filitz 1847 (43 år)

Denna lilla psalm kom till på våren 1977, då nya sånghäften skulle tryckas på Åh stiftsgård, där Bengt Pleijel var föreståndare. Inger Johnsson arbetade också där, bl.a. med bokförlaget Vetekornet. Hon hade på Bengts uppmaning översatt några texter ur den engelska sångboken "Sound of Living Waters" för det blivande sånghäftet. Tanken var att det behövdes fler sånger som hjälper oss att uttrycka kärlek till Jesus. 

När Inger var klar med sina översättningar, plockade Bengt fram den engelska sångboken, visade på ännu en sång och sa: "Den här glömde jag, den måste vi också ha". Han satte sej vid pianot och började spela och Inger stod bredvid. Texten gjorde de tillsammans; Inger uttrycker det så att "den ena sa några ord och den andra byggde på". Dagen därpå trycktes sånghäftet trots att Inger egentligen tyckte att den här sista sången, "Jesus, jag dig älskar", inte var färdig utan skulle behöva bearbetas för att bli användbar.

Men sången blev mycket omtyckt och sjungen i Göteborgs stift. Några därifrån skickade också in den till psalmbokskommittén, där den dock ratade p.g.a. alltför dålig litterär kvalitet. Vilket Inger själv var benägen att helt hålla med om. På kyrkomötet 1986 engagerade sej dock Kyrkans Ungdom från Göteborgs stift för att texten skulle komma med i psalmboken. Och den togs verkligen in, så när som på en strof om frihet från synden som ansågs alltför lätt att missförstå. (Källa: Brev från Inger Johnsson 23/7 2011).

Så här skriver Bengt Pleijel på sin blogg Himmelskt söndagsgodis 3/9 2014: 

År 1977 satt Inger Johnsson och jag i prästgården på Åh och skrev psalmen ”Jesus jag dig älskar, du som älskar mig” (Sv Ps 359). År 1986 var det kyrkomöte, där man antog en ny psalmbok. Det var förslag på att man skulle ta med vår psalm i den. Mitt under utskottsförhandlingarna fick jag telefonsamtal från kyrkomötet där man sa att man vill ta med denna psalm. Utom vers 2!

Jesus, jag dig prisar, du som räddar mig.

Jag går fri från Synden när jag går med dig.

Varför ville man inte ta med den versen? Jo, sa man, den förkunnade en syndfrihetslära, påverkad av Livets ord. De ringde mitt under min middagsslummer. Jag blev både omtumlad och stolt – ödmjukt stolt! Tänk att jag skulle få komma med i psalmbokens författarregister. Tillsammans med Wallin, Frostensson och grevinnan Ludämilie Elisabeth av Schwarzburg-Rudolfstadt. Hon vill gärna umgås med dig också. Adress: Sv Ps 554. Så jag gick med på att den versen fick strykas.

Men jag var inte påverkad av Livets ord, utan av Anders Nygren. Han var biskop i Lund och ordförande i Lutherska världsförbundet. En god lutheran med andra ord. Jag köpte hans kommentar till Romarbrevet 1949. Många understrykningar visar att jag läst den noga. Där finns fyra kapitel som handlar om att en kristen människa är FRI FRÅN VREDEN (kap 59) FRI FRÅN SYNDEN (kap 6) FRI FRÅN LAGEN (kap 7) FRI FRÅN DÖDEN (kap 8).

Jag går fri från Synden när Jesus är min Herre. Men jag är inte syndfri! Min kropp smutsar ner sig dagligen och behöver tvål och vatten varje dag, för att inte bli odräglig för människor omkring mig. Dagligen syndar jag också med tankar, ord och gärningar. Jag sprider dödsfarlig smitta omkring mig. Synden är en makt som sätter handfängsel på mig, torterar mitt samvete, och förtrycker och förslavar mig. (Joh 8:34). Människor omkring mig får det svårt om jag inte hittar förlåtelsens lösning och rening.

Men detta är det fantastiska att Jesus går in på världens slavmarknad och friköper slavarna (Gal 4:4-7). Jesus förkunnar frihet för de fångna (Luk 4:18). Förlåtelsens ord kallas på kyrkans språk för DEN TRÖSTERIKA AVLÖSNINGEN. Lyssna noga till det ordet. Det händer något med dig, när det uttalas. Du löses från det som binder dig. Bojorna faller av. I din förlåtelse vår frihet är (289:4).

Så långt Bengt Pleijel.

Sången har allt sedan dess blivit flitigt sjungen över hela landet - att både texten och melodin är så enkla och skenbart konstlösa har gjort att desto fler vågat prova den. Dessutom passar innehållet nästan när som helst, inte bara i påsktider. Inte minst vid mässans avslutning sitter den som hand i handske. Liksom till avslutning på en gökotta i det fria.

Sista versen, eller egentligen hela psalmen, passar bra som "ståpsalm". Den är ju trots sin lugna ton på alla sätt och vis en lovsång!

410 Gud skapade av jord

1. Gud skapade av jord
två mänskor för varann
som avbild av sig själv,
till kvinna och till man...

Text: Hoob Oosterhuis 1968 (35 år), övers. Åke Löfgren 1979 (45 år)
Musik: John D Edwards 1840 (36 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Huub Oosterhuis må vara kontroversiell som romersk-katolsk präst och politiskt radikal, men hans brinnande intresse för liturgi och hymnskrivande har varit i högsta grad konstruktivt - mer än 700 psalmer har han skrivit, och hans texter har mestadels tonsatts av samtida kompositörer. Just den här äktenskapspsalmen däremot är skriven till en betydligt äldre koral av John Edwards.

Det är f.ö. anmärkningsvärt apropå dagens äktenskapsdebatt att det är just äktenskapspsalmerna från 1900-talet som konsekvent talar om "kvinna och man"; det är i de äldre psalmerna från 1800-talet man möter det könsneutrala uttrycket "dessa två". Det blir intressant att se hur kommande psalmbokskommittéer hanterar detta faktum.

Psalmen är inte alls svårsjungen, men har sällan blivit föreslagen vid vigslar, där man ju brukar ta "det säkra före det osäkra". Den har aldrig stått på någon psalmlapp jag fått av någon präst när jag genom åren vikarierat som kantor. Men jag har i alla fall varit med om att sjunga den en gång - vid ett bröllop i Nederluleå kyrka på 1990-talet.

Huub Oosterhuis på äldre dagar:

420 Herren, vår Gud, har rest sin tron

1. Herren, vår Gud, har rest sin tron
högt bland serafer och änglar.
Djupt ser han ner på nödens jord,
frågar oss: "Vem skall jag sända?"...

Text: Olov Hartman 1980 (74 år)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten återges här än]

Den här psalmen är en av Hartmans sista och bästa. Den bygger i stor utsträckning på Johannes 21 och den händelse som brukat kallas "Aposteln Petri pastoralexamen". Men inledningsstrofen med dess fråga och svar bygger på Jesaja 6:8 om profeten Jesajas kallelse. 

Psalmen skulle också kunna stå bland psalmerna för påsktiden, men passar givetvis särskilt bra vid exempelvis präst- eller missionärsvigning.

Slutstrofen alluderar på berättelsen om Elia och Elisa och den tappade manteln i 1 Konungaboken 2. Den är ö.h.t. en vacker och allvarlig bönevers, som slutar med andra bönen i Fader vår: "Tillkomme, Gud, ditt rike." Den skulle förtjäna att användas som avslutning på många predikningar, inte bara i påsktid.

Man kan fundera på varför ingen modernare melodi än Lindemans klassiska ungdomsverk stod att uppbringa. Den är visserligen fin (särskilt till "Gammal är kyrkan" och "Tränger i dolda djupen ner"), men har knappast givit just den här kraftfulla psalmen något lyft. Enligt Olle Nivenius skrevs psalmen till Francks pingstkoral Helige Ande, låt nu ske. Prova den som omväxling!

Lindeman på äldre dagar:

499 Genom gatans trängsel

1. Genom gatans trängsel
bar du själv ditt kors.
Kom och var oss nära...

Text: Anders Frostenson 1965 (59 år), 1981
Musik: Friedrich Filitz 1847 (43 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En mycket originell bönepsalm, om än sällan sjungen - kunde gärna användas mer, särskilt i fastan. Melodin är verkligen inte svår.

Frostenson försökte flitigt vidga "psalmmiljöerna"; både han och t.ex. Nils Bolander tyckte att 1937 års psalmbok trots den kraftiga urbaniseringen förblivit alltför "lantlig" med Sörgårdsidyller mer än asfaltdjungler. Kanske städernas och industriorternas folk ändå hellre sjunger de mer naturidylliska psalmerna (inte heller dansken Åstrups psalm "Det ljusnar sakta igenom dimma och skorstensrök" har ju blivit särskilt sjungen, ens här i skorstensrika Iggesund). Men provar man denna psalm ska man finna att orden griper tag.

Det är ju inte bara en psalm för stadens folk, utan också en psalm under arbetsdagen. "Afton och morgon och middag" är ju de tre klassiska bönetiderna, men vi har alltid haft långt fler afton- och morgonpsalmer än "psalmer under dagen". Och det är klart, det är svårare att komma till ro under en lunchrast. Men man behöver inte sjunga en psalm som denna - om man lär sej den utantill kan man be den långsamt och innerligt på bara ett par minuter.

Har man dock i något sammanhang mitt i staden en middagsandakt - i riksdagshuset eller i ett kloster t.ex. - är denna psalm en helt underbar psalm att sjunga tillsammans. Prova!

Mitt i stadens brådska,
i min arbetstid,
jag ditt ord behöver
och din starka frid.