Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]
Detta är en av Olov Hartmans sista psalmer - han dog ett par år senare - och även en av hans längsta. Ett slags andligt testamente skulle man kunna kalla den, en sammanfattning av hans teologi, med många bibelallusioner och samtidigt många pregnanta, originella formuleringar. Som ju synes redan av det korta textexemplet ovan (versen fortsätter: "men räddningen sändes oss ovanifrån: Guds enfödde Son"). Melodin är lånad från Grundtvig-psalmen "O liv, som blev tänt" (i dess svenska version, alltså).
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken resten av texten eller noterna publiceras här än]
Denna psalms författare är tillsammans med Anders Frostenson den ende som lämnat nyskrivna bidrag till både 1937 års psalmbok OCH 1986 års psalmbok! Just den här psalmen skrev han till sitt eget bröllop 22.6.1936 (midsommar). Den föddes under en promenad med fästmön Majstina Rydh på Annandag Pingst, dagen efter deras första lysningsdag. Och den sändes till vigselförrättaren, strängnäsbiskopen Gustaf Aulén, som inspirerat till psalmen och nu också tonsatte den. Den är skriven på en något oregelbunden meter och påminner därigenom om åtskilliga psalmer i den karolinska psalmboken men också många folkvisor.
Vad Aulén efterfrågat och Hildebrand skapade var en psalm som talade i brudparets namn och inte bara i församlingens. Men inte förrän i 1986 års psalmbok publicerades texten i originalskick. I 1937 års psalmbok var hela första strofen struken, och även i övrigt hade beskäftiga ändringar vidtagits före publiceringen, vilket väckte en del misstankar om prydhet. Nu är ordningen återställd - i varje fall tills nästa psalmbokskommitté finner det kränkande att jämföra kvinnans sköte med "hård sten" eller "kal gren". Eller att beteckna människokroppar som "ringa". Det är inte lätt, det här med psalmtexter.
1. O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt. Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt, dock lever inom oss, fast skumt och fördolt. Gud råder: allt skall under honom bli lagt med kärlekens makt.
Dansken Grundtvig skrev över 1500 psalmer, de flesta under andra halvan av sitt liv. Denna psalm är en av hans absolut främsta och även en av hans första (även om han bearbetade den i 70-årsåldern). Emil Liedgren har gjort en inspirerad översättning (mycket skickligt gjort!) och Gustaf Auléns ståtliga men ändå luftiga koral passar till texten som hand i handske. (Jag förstår egentligen inte varför danskar och norrmän fortsätter att sjunga andra melodier!)
De första stroferna riktar blickarna mot den himmelska världen, men det är en värld som genom Jesus´ död och uppståndelse, genom ordet och sakramenten, genom tron, hoppet och kärleken "återintegrerats" med den jordiska. De avslutande fyra verserna apostroferar just tron, hoppet och kärleken, den sistnämnda t.o.m. två särskilda gånger. Vers 5 handlar dessutom om dopet, vers 6 om nattvarden.
En av våra käraste släktingar hade omkommit efter en bilolycka, där fordonet for av vägen och kanade utför en brant. Vid begravningen sjöngs de fyra första verserna av Grundtvigs psalm, och den fjärde versen blev i sammanhanget så stark, så stark att tårarna på nytt steg i ögonen och våra röster skälvde: "O väldiga tro / som slår över djupen din svindlande bro / och leder vår färd utmed avgrunders rand / från dödsskuggans värld till de levandes land, / dröj kvar hos oss ringa, här trivs du ju bäst, / du högborne gäst."
John Ronnås skriver: "För Grundtvig var poesin viktig. Ju mer poetiska vi blir, desto närmare kommer vi förståelsen av den kristna världen. Poesin har sin grund i själva det gudomliga skaparordet, som skapade världen från begynnelsen. Det betyder, menar Grundtvig, att varje gång en diktare med sitt skaparord gör en psalm lånar han litet av kraften från den gudomliga skaparkraften. Grundtvig kallade det en efterklang. När Gud skapade världen bröt en mäktig kosmisk poesi fram. Och när vi i kyrkan sjunger en psalm och församlingssången stiger mot tempelvalven, närmar vi oss den klang som är i kosmos. Det eko som man kan uppleva i ett kyrkorum, tänker sig Grundtvig, blir en del i den sång som änglarna sjunger inför Herrens tron. Det mänskliga och det gudomliga är inte åtskilt, inte två världar utan en, på detta sätt sammanhållen. Genom Kristi död och uppståndelse har öppnats en väg för psalmens toner upp till paradiset". (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 188).
