1. Dig, ljusens Fader, vare pris:
jag fick till rikedom
det ord som gör den fromme vis
och gör den vise from.
2. Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!
3. Väl har naturens rike prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.
4. Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.
5. Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.
6. Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.
7. Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.
8. Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.
9. O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.
10. I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.
11. Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.
12. Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.
13. Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesus, giv.
Då vet jag vad jag göra skall
att få ett evigt liv.
14. I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesus Krist, i går, i dag
och i all evighet.
Detta är en av de ganska få psalmer som i exakt samma skick funnits i tre psalmböcker på raken: 1819 års, 1937 års och 1986 års. (Om man bortser från stavningen, förstås). En annan är Wallins julottepsalm Var hälsad, sköna morgonstund. Som skald och talare stod Wallin mycket högt, det erkände alla, men den bibliskt/kristna substansen ifrågasattes av många.
Precis som julottepsalmen är dock denna av de flesta troende kristna i vårt land fullt accepterad, trots att den knappast gör rättvisa åt den lutherska dikotomin lag-evangelium utan snarast sammanställer "upplysningen genom lagen" med "upplysningen genom evangelium" till en "upplysning genom ordet". En ljuskälla som Wallin ställer i motsats till vad man kunde kalla "upplysningen genom naturen", vilken enligt Wallin bara kan ge en aning om Guds storhet, men inte om hans kärlek och mening med våra liv: "Dock låg för mig din mening skymd, ditt hjärta jag ej fann, och i en mörk, oändlig rymd jag som ett stoft försvann." Kanske är det strofer som denna som väckt anklang också hos senare tiders psalmbokskommittéer?
Och även om t.ex. den förste stockholmsbiskopen Manfred Björkquist betydligt starkare än Wallin betonade den förkrossande aspekten av Guds lag ("vi ha inte bävat på Sinai, därför ha vi ej på Tabor att göra"), kan han såtillvida instämma i Wallins sammanförande av "Sinai" och "Tabor" som han på tal om Luthers fruktansvärda själskamp utbrister: "Lycklige Luther, som dock hade en vredgad Gud, som dock hade en Gud"! (Ur Björkquist: En bok om dödens mening, svensk ungdom tillägnad, Uppsala 1918, s. 24-25). Både Björkquist och Wallin finner det meningsfullare att brottas med en aldrig så sträng Gud än att "försvinna som ett stoft i en mörk, oändlig rymd", en rad som nog uttrycker rätt mycket av vår tids existensiella ångest.
Sinai berg:
Tabor:
Det är dock ett faktum att de makalöst storslagna åtta första verserna ofta skurits bort i låg- och frikyrkliga sångsamlingar. Avslutningen om tron och helgelsen, och särskilt slutstrofen, är ju också betydligt mer kristocentrisk.
Samtidigt kan man begrunda det faktum att psalmen som helhet är disponerad så, att församlingen i de åtta första verserna talar till den himmelske Fadern, men i de därpå följande fyra till sej själv ("O människa, det är dig sagt / vad Gud av dig begär"). De två avslutande verserna är så en bön och lovprisning till Sonen/Kristus.
Och psalmen har huvudärendet att prisa Gud för hans ord, vilket ju inte syns lika bra om man bara använder den senare delen av psalmen. I 1819 års psalmbok har den rubriken "Nådens medel: Ordet" och har överskriften "Jak. 1:17" - där det står att läsa: Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker. Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat. (Cit. från Jakobs brev enligt 1917 års översättning).
Johan Olof Wallin:
