Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
Visar inlägg med etikett Stillhet - meditation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stillhet - meditation. Visa alla inlägg
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]
Denna meditationspsalm ansluter sej väl till de närmast föregående årstidspsalmerna. Cirkeln sluter sej och det blir åter vår. (Även som just vår- eller vårvinterpsalm är denna alldeles förträfflig, om än den låter sej sjungas året om!). Bildspråket om kornet, vars "hopp är stort", påminner om det i närmast föregående psalm.
I likhet med exempelvis "Välsigna, Herre, alla dem" kan upplevelsen av denna psalm störas om man känner till föregångaren som psalmen skulle ersätta. Anna Ölanders översättning Vänta efter Herren är mer originaltrogen och förträfflig i egen rätt. Men det hindrar inte att också Harlings "friare" version är mycket fin, med sin årstidsanknytning och sitt modernare språk.
Otto Olssons melodi till denna psalm är nog hans mest sjungna och välkända. Den har absolut bidragit till att psalmen, både i dess tidigare och dess nuvarande version, blivit föreslagen i många olika sammanhang. En annan orsak är psalmens allmängiltighet och pregnans; man sjunger igenom den på halvannan minut.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Oscar Lövgren skriver efter att ha konsulterat författaren om psalmens tillkomst:
"Under sina studentår bar Öberg på känslan av oförmåga att kunna uppleva den kristna trons verklighet. I denna tid blev Klagovisorna 3:25-26 honom till stor hjälp. Detta ord gav å ena sidan uttryck för hans andliga vanmakt och talade å andra sidan om Guds godhet mot den vanmäktige som bidar honom. Betydelsefullt för hans inre liv blev också ett uttryck från en teologisk föreläsning: 'Den springande punkten i all levande religiositet är överlåtelsen åt Gud'.
När han i samband med sin prästvigning i december 1918 höll sin sacerdotalpredikan [ett slags provpredikan, skr. anm.], valde han just angivna text. Den 22.11.1934 höll han en andaktsstund i radio och utgick då från samma skriftord. Kort därefter skrev han denna psalm, som under rubriken "Vid Herrens port" publicerades i nr 3 av Tro och gärning 1935."
(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 789). O Lindberg: Alt. koral (OBS finns ej i psalmboken!):
1. En liten stund med Jesus, o vad den jämnar allt och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt! När jag är trött av vägen och allt som möter mig, en liten stund med Jesus, och allt förändrar sig.
2. En liten stund med Jesus, när synden gör mig ve och otron vill mig hindra att blott på ordet se. En liten stund med Jesus, och bördan lyftes av och faller från min skuldra i Kristi öppna grav.
3. En liten stund med Jesus, och hjärtats oro flyr, och blicken vändes åter från jordens små bestyr till livets verkligheter, de ting som ej förgås när himlarna och jorden av sin förvandling nås.
4. En liten stund med Jesus, vad frid den har med sig, när kärlekslösa domar av mänskor sårar mig. Om missförstådd och sargad från vänners krets jag går, en liten stund med Jesus dock helar alla sår.
5. En liten stund med Jesus, vad kraft den har med sig, vad lust den ger att vandra på Herrens viljas stig, vad mod den ger att leva och lida för hans namn, en ljuvlig försmak redan av vilan i hans famn.
6. Så giv mig, käre Herre, ja, giv mig ofta då en liten stund med Jesus i hemmets tysta vrå. Mitt hjärtas djupa längtan är denna enda blott: en evighet med Jesus - och allt, ja, allt är gott.
På svenska utgavs denna psalm för första gången 1879 i Lina Sandells poesikalender Korsblomman för år 1880. Den blev snart mycket omtyckt och togs in i många sångböcker, till den något decennium tidigare tryckta melodin från Ahnfelts sånger (som först blivit känd till den norska psalmen "Hos Gud är idel glädje"). Översättningen är mycket fri och det är inte att undra på om Lina Sandell betraktade sången som "sin egen", men anslaget är alltså hämtat från en engelsk författarinna (från Sheffield).
Texten är skriven i jag-form och uttrycker mycket personliga erfarenheter ("när missförstådd och sargad / från vänners krets jag går"), men har ändå gärna sjungits också som församlingssång. Någon har i andra strofen tyckt sej se en påverkan från John Bunyans berömda allegori Kristens resa: i den boken låter Bunyan nämligen pilgrimens tunga börda falla av vid korset och rulla ner i den öppna graven.
Psalmen hade i många frikyrkliga sångböcker länge anslaget "En stilla stund med Jesus", eftersom man inte ville betona stundens korthet (en andakt skulle ju gärna vara rejäl). Men poängen i sången, redan i det engelska originalet, är ju att betona hur redan en liten stund med Jesus har stor välsignelse med sej. För att då inte tala om en längre stund eller en hel evighet!
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här]
Kanske denna lilla psalm kommit mer till sin rätt om den placerats bland påskpsalmerna? Eller bland psalmerna om livets slut och evighetens hopp? I varje fall är den inte så ofta sjungen som de flesta av de omgivande psalmerna.
Melodin är inte särskilt insmickrande och även texten kanske upplevs som lite märklig ("korsets röda skugga", vad är det för något?). Men egentligen är ingendera särskilt svår, och varje strof talar om "det nya livets stämma, / Guds kärleks evangelium" - som ljuset och trösten i all bedrövelse, som "en kraft i dödens bittra närhet."
Alt. koral:
Texten blir särskilt berörande mot bakgrunden av författarens egna erfarenheter av mörker och ångest, som han öppenhjärtigt redovisat i böcker som Svart dagbok (1972) och Böner från Betesda (1975).
Arne H Lindgrens grav på Norra Kyrkogården i Lund:
1. Mina döda timmar bär jag fram till dig... Text: Anders Frostenson 1964 (58 år), 1979 Musik: Kjell Lönnå 1975 (39 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än] Det här är nog en av psalmbokens minst sjungna psalmer. Men inte beror det på att Lönnås melodi är för svår - den är snarast konstlöst enkel - utan snarare på att upplevelsen av "döda timmar" vanligtvis inte är kollektiv. Lyckligtvis. Ingenting utesluter dock att många enskilda genom psalmen fått hjälp att lägga sin "dödtid" i Herrens hand. Kanske någon till och med försökt använda Kjell Lönnås melodi (jag t.ex.). Men jag har aldrig hör den sjungas vid någon gudstjänst eller andaktsstund. Vore intressant att veta om någon annan har?
1. O Herre, i dina händer min kärlek, min ensamhet, det vackraste som jag känner... Text: Viola Renvall 1933 (28 år) Musik: Sulo Salonen 1955 (56 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än, men i 1986 års finlandssvenska psalmbok står den som nummer 341 och är där utlagd på nätet i sin helhet!] Viola Renvall var lärare i svenska och historia i Tammerfors och Pargas. Hon gav ut 14 diktsamlingar + 3 urvalssamlingar. Samt 5 sagoböcker!
Ovanstående psalm hör till hennes ungdomsverk - hon skrev den som 28-åring året efter sin fil mag-examen och två år innan hon gifte sej med Hjalmar Krokfors. Den är en slags överlåtelsebön som till en början kan verka dyster men i grunden präglas av förtröstan och tillit. Den har ett visst släkttycke med Jeanna Oterdahls O du som ser, o du som vet, skriven i samma ålder men en generation före.
Kompositören Sulo Salonen, finlandssvensk trots sitt finskklingande namn, lyckades ge texten en rask och lättsjungen melodi, som under 50- och 60-talen ledde den in i många ungdomskretsar både i Finland och Sverige. Den har väl på senare år sjungits mindre, men hör fortfarande till psalmbokens finaste bönetexter.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här] Med rubriken "Den stilla gudaktigheten" trycktes denna psalm i Stockholms-Posten den 14 november 1818 och tillhör alltså de senast skrivna psalmerna i 1819 års "wallinska" psalmbok (det sista provisoriska psalmboksförslaget kom 1816). Den betonar ett aktivt kristenliv i det tysta, utan alla åthävor eller braskande självberöm.
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] J Jonson:
Denna psalm behandlar Guds tystnad, inte som en frånvaro, inte som en "själens dunkla natt", utan som en omslutande närvaro i kärlekens förtroliga ordlöshet. Jämför Sefanja 3:17 i 1917 års översättning: "HERREN, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa. Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel."
Om psalmens tillkomst berättar författaren själv (i boken Allt tillhör alla, Verbum 1992): Den skrevs en tyst, varm dag i vårt sommarhus i Jämtland. Väggarna viskade många generationers samtal och arbete. Kornåkrar gulnade i jämnhöjd med fönstren. Sjön nedanför fick mot kvällen sensommarens grå rodnad. Svalorna började samlas för avfärd.
Psalmen skrev med tanke på retreater på S:t Davidsgården. Varje vers påminner om bibelord men också om mångas andliga erfarenheter.
Första strofen illustrerar gudsupplevelsen med ord som "klara rymder" och "en strand vid nådens hav", alltså raka motsatsen till trång och förkvävande religiositet. I andra strofen, om Guds kärlek, nämns rumsdimensionerna uttryckligen: "övar mig i barnets tillit, / prövar höjd och djup och bredd".
Ett bibelord som andra strofen alluderar på är t.ex. Efesierbrevet 3:14-19, där Paulus ber "att ni må vara rotade och grundade i kärleken, så att ni, tillika med alla de heliga, till fullo förmår fatta vad bredden och längden och höjden och djupet är, och så lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap". (Jfr sången Jesu kärlek är så underbar).
Den tredje strofen - om Guds Ande - påminner om tidsdimensionerna: "ögonblickets närhet rymmer / allt som är och blir och var". Den fjärde påminner om gudsupplevelsens mysteriösa karaktär - "medan hemligheten djupnar" - men också dess djupt personliga karaktär, i motsats till exempelvis österländsk mystik: psalmen avslutas med att Fadern ömt viskar mitt namn.
1. Kom nära, Gud. Kom vila. Ge mina händer ro. Jesus Kristus möter oss... Text: Arne H Lindgren 1978 (56 år) Musik: Åke Kullnes 1980 (70 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan noterna och resten av texten inte publiceras här än] Ännu en "psalmbottenpsalm". Men den kan gott ha använts flitigt i enskild andakt. Den är vacker även utan att sjungas. Stroferna är som så ofta hos Lindgren byggda på upprepningar med endast små variationer - "Jesus Kristus möter oss" är ett stående inslag, men han har nya goda gåvor i varje strof. Att en 70-åring komponerar koraler hör inte till det vanligaste - men Åke Kullnes gjorde den här året före sin död. Och även om den alltså knappast har slagit igenom är den alls inte svår - prova nynna den själv med hjälp av Jens Fredborgs pianospel här ovanför!
1. Är dagen fylld av oro och bekymmer och ovisshet gör vägen svår att gå, så stanna upp och ge dig tid att lyssna... Text: Maj Bylock 1983 (52 år) Musik: Anfinn Øien 1967 (45 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten publiceras här än] Författaren Maj Bylock berättar själv så här om psalmens tillkomst (återgivet efter Nivenus: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 101f):
"NärJohan, fyra år, en dag kom hem från kyrkans barntimmar, var han djupt besviken.
- Jag vill inte gå dit mer, sa han, för dom ljuger. Dom sa att vi skulle gå till kyrkan och träffa Gud. Så fanns där bara en tavla.
Det händer att vuxna kyrkobesökare upplever något som liknar det Johan kände. Språket, som är så klart för dem som redan vet och tror, blir ofta obegripligt för den oinvigde. Budskapet når inte fram! Upplevelsen man innerst inne hade hoppats på uteblir, och kanske går man aldrig mer tillbaka.
Som lärare i grundskolan och författare till läromedel i religionskunskap för årskurserna 1-6 arbetade jag under mer än tjugo år med att för barn försöka klargöra bibelns och psalmernas språk. Men att själv skriva en psalm tänkte jag inte på förrän några kvinnopräster 1978 uppmanade kvinnliga författare att skriva för den nya psalmbok som då var under arbete. De gamla psalmerna dominerades nästan helt av manligt tänkande, och antalet kvinnliga psalmförfattare var mycket litet.
Jag greps av lust att försöka. Min psalm skulle uttrycka min egen tro på ett sådant sätt att budskapet kunde nå fram till alla, rakt in i deras eget liv.
En dag lyssnade jag på radion medan jag stod i köket och skalade potatis. Programmet handlade om arbetet med de nya psalmerna. Där sades bl a att det fanns ont om psalmer på temat Helig Ande.
Jag tänkte på hur svårt det hade varit att för barnen förklara just det begreppet. Ja, jag hade själv haft svårt att fatta det innan jag började skriva om det till 'kraft från Gud'. Då blev Guds Ande kraften jag ibland fick känna, när jag blev stilla i min egen maktlöshet.
Och plötsligt... Jag måste, som ofta förr, byta potatisskalaren mot pennan och stänga av programmet. Ord trängdes i mitt huvud!
Psalm 524 föddes vid ett köksbord utan att sedan behöva bearbetas med mer än några ord. Den föddes mitt i vardagen som ett naturligt delmoment i människans uppgift här på jorden: att positivt så gott vi kan medverka i den ständigt pågående skapelseprocessen.
Något i psalmen som kom upp till diskussion vi durvalet var orden "kanske, kanske". Inte kunde man låta en hel församling sitta och sjunga så!
Men jag var envis, och lille Johan som kom från kyrkans barntimmar har lärt mig att jag hade rätt den gången. Guds Ande finns där, men man kanske måste söka mer än en gång innan man finner den."
