121 När juldagsmorgon glimmar

1. När juldagsmorgon glimmar,

jag vill till stallet gå.

//: Guds Son i nattens timmar

där vilar uppå strå ://

2. Välkommen hit till jorden

i signad juletid!

//: Du är vår konung vorden

som ger oss ljus och frid ://

3. Till dig vårt lov vi höjer,

du barn i krubban där,

//: och våra knän vi böjer

för dig, o Jesus kär ://

Text: Abel Burckhardt 1845 (40 år), övers. 1851 (G Berggren?), bearb. 1906

Musik: Okänd (tysk före 1819)

Detta är en julsång som mycket länge sjungits i Sverige, ända sedan folkskolläraren G Berggren i Kalmar lät trycka den i Jönköping (i nr 13-14 1851 av Andelig Örtagård för barn). Den togs fem år senare även med i Betty Ehrenborg-Posses Andliga sånger för barn, häfte II (1856) och har ofta felaktigt tillskrivits henne.

Vad beträffar stroferna 2-3 skiljer psalmbokens version sej ganska betydligt från den äldre söndagsskolversionen. Den nyare versionen publicerades 1906 i Sjung svenska folk, men vem som har gjort den är inte känt (Alice Tegnér?). Den fysiska rörelsen i första strofen ("till stallet gå") kompletteras här i sista strofen med "våra knän vi böjer". Talet om synd är borta och sången har mer lovsångskaraktär.

Melodin är tysk och känd åtminstone sedan 1819, då den användes i Jena till texten Wir hatten erbaut. (Samma sång sjöngs 1949 då den västtyska författningen antogs). Melodin användes även av Johannes Brahms i Akademisk festouvertyr.

126 Ett barn är fött på denna dag

1. Ett barn är fött på denna dag,

så var Guds välbehag.

Det föddes av en jungfru skär,

Guds Son det barnet är.

Här vilar du i ringhet klädd

på fattigdomens bädd.

Välkommen var, o Herre kär!

Vår gäst du vorden är.

2. Om världen ännu större var,

av pärlor prydd och klar,

så vore den dock alltför klen

till säng åt dig allen.

Dock vilar du i ringhet klädd

på fattigdomens bädd.

Välkommen var, o Herre kär!

Vår gäst du vorden är.

Text: Martin Luther 1535 (52 år), Olaus Martini tr. 1617, J O Wallin 1817 (38 år)

Musik: Tysk (?) folkmelodi

(Det ska alltså i strof 2 - obs Jörgen Edman! - heta "till SÄNG åt dig allen" - men visst, världen är kanske alltför klen som lovSÅNG också).

Ovanstående text är egentligen nästan bara en hopfogning av några strofer ur föregående psalm (Från himlens höjd jag bringar bud), fast med texten i huvudsak enligt den wallinska versionen från 1817.

En kortversion av Luthers julpsalm, alltså, som nog blivit betydligt mer känd än långversionen. Särskilt i vårt land där den under 1900-talet kommit in i många skolsångböcker och barnkörböcker innan den slutligen (1986) togs in i psalmboken.

M Luther:

236 Guds källa har vatten tillfyllest

1. Guds källa har vatten tillfyllest,
en gåva av strömmande liv,
den äger vad alla behöver...

Text: Bo Setterlind 1977-78 (55 år)

Musik: Tysk folkmelodi

Denna psalm kom till "på beställning". Det var hösten 1977 som en psalmkonferens på Skokloster tänktes resultera i nya s.k. förrättningspsalmer, alltså psalmer för dop, konfirmationer, begravningar och vigslar. Och Bo Setterlind började då skriva på denna psalm som han tänkte sej som en doppsalm. Året därefter blev den färdig.

Men den placerades inte bland doppsalmerna som författaren trott - utan under rubriken "Skuld och förlåtelse". OK - i en vers står det ju t.ex. att "Guds källa oss renar från synden". Och kanske den bredare rubriceringen hjälpt till att öka användningen, för psalmen har verkligen blivit mycket sjungen i många olika slags gudstjänster. Men lite synd är det kanske, med tanke på författarens intention, att den nu så sällan används vid just dop - av vare sej barn eller vuxna.

Första raden är ordagrant hämtad från Psaltaren 65:10. Dessutom har Jesus-orden i Johannesevangeliet 7:37f. inspirerat författaren. Vattensymboliken är ö.h.t. vanlig i Bibeln - ibland får vattnet stå för fördärvsmakterna, ibland för Guds livgivande och renande Ande. Dopet framställs i bibeln som en realisering av båda aspekterna: en begravning, en undergång (för den "gamla människan") - och en uppståndelse och en nyfödelse genom den helige Ande.

När Setterlind rent konkret skriver om dopet i denna psalm är det lite snällt om "den frid som i dopet oss skänkes". Men också i följande strof har han, som sagt, dopet i åtanke: "Guds källa oss renar från synden, / dess vatten uppståndelse ger."

I Psalmer och Sånger hade man dock sedan tidigare ändrat Ida Björkmans originella anslag "Den ropandes källa i Lehi" (jfr Domarboken 15:19) till just "Guds källa har vatten tillfyllest", vilket fått till följd att man i många frikyrkor nu har två psalmer med samma inledningsrad. Ida Björkman borde få tillbaka sitt anslag, nu när Bo Setterlind tagit det andra!

Att Setterlind konsekvent rimmar "mig" med "liv", "frid" och "tid" borde rimligen få oss som sjunger att inse att "mig" ska uttalas just "mig" i Setterlinds psalmer. Men det brukar vi högaktningsfullt strunta i. Stavningen "mig" känns ju inte uttalsmässigt signifikant, eftersom ordet inte stavas "mej" i de psalmer där det uppenbarligen ska uttalas "mej". Vilket jag tycker är dumt - här borde 1986 års psalmbok ha gått före. T.ex. Margareta Melin, som betonat att man i hennes psalmer inte ska uttala "mig" som det stavas, kunde ju lätt ha visat det med stavningen. (Det var svårare för Setterlind).

Bo Setterlind: