257 Pris vare Gud! Allena han

1. Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.

2. Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.

3. Att tacka dig, o Gud, mig lär.
Giv mig det barnasinne
som livets alla dagar bär
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.

4. O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.

5. När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.
Text: Johan Alfred Eklund 1914 (51 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (58 år)

[Det återstår några få år av copyrighten på Eklunds text, men Projekt Runeberg har nyligen publicerat den på nätet utan särskilt tillstånd, med uppmaning till rättsinnehavare att höra av sej med ev. invändningar. Jag följer exemplet och hoppas att även detta initiativ för att bevara äldre psalmer levande ska mötas av välvilja]

Denna psalm är grundad på Jakobsbrevet 1:7, där det står: "Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker." De tre första stroferna överflödar av tacksamhet och lovsång, med många exempel på tacksägelseämnen (mitt hem, mitt kall, hans sannings ord, hans verk m.m.). De är ett uttryck för verkligt levande lutherdom, med glädje över vardagens uppgifter och över Guds goda skaparvilja.

Men så kommer fjärde strofen som realistiskt nog tar upp även "livets prövningsdagar". Och så mynnar psalmen ut i den femte strofen om "nya himlar och en ny jord" med evig och salig frid. Eklunds sammanfattning av alltsammans blir: "Så låt oss glada vandra här, / och sist i hoppet bida / fullkomlig fröjd / hos dig, vår Gud, i himlens höjd."

Psalmen trycktes första gången i Förslag till psalmbok 1914 - när Världskriget stod för dörren...

260 Jag kan icke räkna dem alla

1. Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt morgonens droppar de falla

och glimma likt dessa så skönt.

Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

2. Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal,

men stråla likt dessa så klara

jämväl i den mörkaste dal.

Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal.

3. Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer!

Guds kärleks bevis må jag kalla

de under av nåd han beter.

Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer.

Text: Lina Sandell 1880 (48 år)

Musik: Albert Lindström 1889 (36 år)

Lina Sandell satt och arbetade på Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bokförlag. Hon höll på med att redigera Barnens bilderbok, del II (1880). Hon skulle skriva korta texter till bokens bilder. En bild föreställde en pojke och hans syster. Pojken sitter på en stol med en griffeltavla i handen och försöker göra sina hemuppgifter i räkning. Storasystern står bredvid med armarna om pojkens axlar. Till den bilden skrev Lina Sandell först bara raden "Jag kan icke räkna dem alla!"

Men så kom hon att tänka på allt annat som inte kan räknas, vägas eller mätas, särskilt det största och värdefullaste som vi får. Och så fick hon inspiration till den psalm vi nu har i vår psalmbok (och som redan tidigare fanns i nästan alla samfunds sångböcker).

Andra strofen är dock inte helt bibelenlig. Det finns ju En, som faktiskt räknar stjärnorna, ja, t.o.m. har namn på dem alla, se Psaltaren 147:6: "Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn." Men i ett rent mänskliga perspektivet är det naturligtvis sant att stjärnorna är tallösa. (Astronomen Peter Nilson berättar om hur föregångaren Knut Lundmark halvt arbetade ihjäl sej med att försöka utarbeta ett kartotek över stjärnor och galaxer, en gigantisk "nebulosakatalog" som blev ett fiasko genom sin oöverskådlighet).

Lina Sandell:

258 O liv som blev tänt

1. O liv, som blev tänt
i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt.
Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt,
dock lever inom oss, fast skumt och fördolt.
Gud råder: allt skall under honom bli lagt
med kärlekens makt.

2. O härliga lott...


Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1824 (41 år), 1853(70 år) "O kristelighed", sv. övers. Emil Liedgren 1935 (56 år), bearb. 1937
Musik: Gustaf Aulén 1937 (58 år)

Dansken Grundtvig skrev över 1500 psalmer, de flesta under andra halvan av sitt liv. Denna psalm är en av hans absolut främsta och även en av hans första (även om han bearbetade den i 70-årsåldern). Emil Liedgren har gjort en inspirerad översättning (mycket skickligt gjort!) och Gustaf Auléns ståtliga men ändå luftiga koral passar till texten som hand i handske. (Jag förstår egentligen inte varför danskar och norrmän fortsätter att sjunga andra melodier!)

De första stroferna riktar blickarna mot den himmelska världen, men det är en värld som genom Jesus´ död och uppståndelse, genom ordet och sakramenten, genom tron, hoppet och kärleken "återintegrerats" med den jordiska. De avslutande fyra verserna apostroferar just tron, hoppet och kärleken, den sistnämnda t.o.m. två särskilda gånger. Vers 5 handlar dessutom om dopet, vers 6 om nattvarden.

En av våra käraste släktingar hade omkommit efter en bilolycka, där fordonet for av vägen och kanade utför en brant. Vid begravningen sjöngs de fyra första verserna av Grundtvigs psalm, och den fjärde versen blev i sammanhanget så stark, så stark att tårarna på nytt steg i ögonen och våra röster skälvde: "O väldiga tro / som slår över djupen din svindlande bro / och leder vår färd utmed avgrunders rand / från dödsskuggans värld till de levandes land, / dröj kvar hos oss ringa, här trivs du ju bäst, / du högborne gäst."

John Ronnås skriver: "För Grundtvig var poesin viktig. Ju mer poetiska vi blir, desto närmare kommer vi förståelsen av den kristna världen. Poesin har sin grund i själva det gudomliga skaparordet, som skapade världen från begynnelsen. Det betyder, menar Grundtvig, att varje gång en diktare med sitt skaparord gör en psalm lånar han litet av kraften från den gudomliga skaparkraften. Grundtvig kallade det en efterklang. När Gud skapade världen bröt en mäktig kosmisk poesi fram. Och när vi i kyrkan sjunger en psalm och församlingssången stiger mot tempelvalven, närmar vi oss den klang som är i kosmos. Det eko som man kan uppleva i ett kyrkorum, tänker sig Grundtvig, blir en del i den sång som änglarna sjunger inför Herrens tron. Det mänskliga och det gudomliga är inte åtskilt, inte två världar utan en, på detta sätt sammanhållen. Genom Kristi död och uppståndelse har öppnats en väg för psalmens toner upp till paradiset". (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 188).

Grundtvig:

Lindeman:

263 Det är saligt på Jesus få tro

SÖNDAGSSKOLBARNENS SÅNG

ATT INLÄRAS UNDER SEPTEMBER MÅNAD

1. Det är saligt på Jesus få tro,

och att vara Guds barn blott av nåd.

Det blir härligt hos Jesus få bo

och där prisa hans trofasta råd.

//: Gud ske lov, Gud ske tack,

atta hans salighet även är min ://

2. Det är saligt att samlas i tro

omkring ordet till bön och till sång.

O hur härligt det blir vid Guds tron

att få stå bland de frälsta en gång!

Gud ske lov...

3. Det är saligt att tro, fast vi än

ej fått skåda vår Frälsare kär.

Men en gång skall han komma igen,

vi får se honom såsom han är.

Gud ske lov...

Text: Andreas Fernholm 1875 (35 år)

Musik: Joseph Philbrick Webster 1867 (48 år)

När denna psalm första gången publicerades (i Tidens tecken nr 17 1877) angavs den vara "Söndagsskolbarnens sång att inläras under september månad." Den var alltså i första hand tänkt för söndagsskolan, men har sjungits av alla åldrar och i många olika samfund. En salighetens och tacksamhetens höga visa: Gud ske lov att hans salighet även är min!

Varje strof avhandlar dels saligheten här på jorden, dels saligheten som väntar i den himmelska världen. Sista strofen anknyter till apostelns ord om att "vi vandrar i tro och inte i åskådning." (2 Kor. 5:7)

Kuriosa: Andra strofen bearbetades 1986 ytterst, ytterst lite. Den bestämda artikeln "-n" i första radens sista ord plockades bort, eftersom raden blivit (ö-)känd i formen "Det är saligt att samla citron". Vilket också blivit titeln på en mycket rolig bok av Birgitta Rudberg (Libris 2003), som handlar om hur olika psalmer blivit missförstådda genom åren.

Melodin är den J P Websters skrev på stående fot till den lika hastigt diktade sången "In the sweet by and by" ("Till det härliga land ovan skyn", också den mycket sjungen i Sverige) och som använts även av Joe Hill till hans parodi "You get pie in the sky when you die".

261 Tack, min Gud, för vad som varit

1. Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!

2. Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!

3. Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!

4. Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!

Text: August Storm 1891 (29 år)

Musik: Johannes Alfred Hultman 1908 (47 år)

Se bilden av den lugne och trygge kompositören Hultman, "Solskenssångaren", här nedan! Bland de många melodierna till "Tack, min Gud" är det slutligen Hultmans trallvänliga som tog hem spelet. Han var generationskamrat med Storm, vars liv dock på flera sätt blev mera stormigt än Hultmans.

Under parollen "Blod och eld" blev Storm 1887 frälsningssoldat och avancerade slutligen (1905) till överstelöjtnant. Däremellan hann han både skriva "Tack min Gud" (och en del andra sånger) och få besvärliga ryggmärgsproblem (strax före sekelskiftet) som till slut gjorde honom delvis förlamad. Vid 51 års ålder dog han, tre dagar efter skotten i Sarajevo. Vilket livsöde!

"Tack, min Gud" har sjungits på otaliga minnesstunder som en summering av ett växlingsrikt liv. Det är också ur det perspektivet ("Slutet gott, allting gott!") som sången känns möjlig att sjunga. Men August, August - skrev du den inte lite för tidigt? Redan när du var 29 år och utan att veta att du bara några år senare skulle få ryggmärgsproblem? Kunde du hålla fast vid din tacksamhet även då? (Jfr Job och hans "Herren gav och Herren tog" - bara en liten tid senare förbannar han sin födelsedag).

Det är väl ändå klart att August Storm inte alltid var glad. Han sjunger ju också om "prövningar och strider" och "vad jag ej förstår." Men hans sång är ett sätt att efterkomma apostelns uppmaning att "tacka Gud under alla livets förhållanden" (1 Tessalonikerbrevet 5:18). Ja, mer än så, att "alltid tacka vår Gud och Fader för allt, i vår Herres Jesu Kristi namn." (Efesierbrevet 5:20). Och jag tror att han menade vad han skrev, kanske även med Romarbrevet 8:28 i åtanke: "Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Allt. T.o.m. ryggmärgsproblem.

Samtidigt tänker jag på både Job och Tomas Sjödin med boken Reservkraft (med underrubriken "är det meningen att allt ska ha en mening?"). Det finns tillfällen då vi - liksom Job - får vara "lindrigt fromma" och yttra våra klagomål också (varför finns det annars så många klagopsalmer i Psaltaren?). Och då vi får nöja oss med att sjunga som Margareta Melin i barnpsalmen "Jag vill sjunga och ropa", nämligen säga till Gud ett "Tack för allt som är bra!" Att tacka för det där som inte i sej självt är bra tillhör den högre skolan och ska inte excelleras i när som helst. Det hindrar inte att även en ordinär församling kan sjunga Tack min Gud med glädje och frapperas över författarens tänkvärda paradoxer, uttryckta, tror jag, med en glimt i ögat:

"Tack för vad jag inte får!"

 

J A Hultman: 

262 O sällhet stor

1. O sällhet stor som Herren ger

ren här på denna jord!

I kärlek han till barnen ser,

dem föder vid sitt bord.

Hans nåd är ny var dag och stund,

och evigt fast står hans förbund.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

2. Väl blir det mörker mången gång,

ej solen skiner jämt.

Väl får vi känna tidens tvång,

men ett är dock bestämt:

det blir ej mörkt i himmelen,

och resan, vad betyder den?

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

3. Bekymra er då inte mer

för hem och dagligt bröd.

Det är det ord oss Herren ger,

han är vårt säkra stöd.

Han är oss alla dagar när,

han oss och våra bördor bär.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

4. Är det så saligt redan här

att vara Jesu vän,

hur skall det då ej bliva där

en gång i himmelen!

Där får vi fröjdas var minut,

vår salighet tar aldrig slut.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Text: Nils Frykman 1877 (35 år), ngt bearb.

(En fullständigare text, också den lätt bearbetad, finns i Stora Nätpsalmboken som nummer 687)

Musik: Ur Engelkes sånger 1871

En glad sång, en av Frykmans mest sjungna. Men inte okontroversiell för det: strofen om "det bästa vinet" (jfr Johannesevangeliet 2:10) har ifrågasatts och t.o.m. strukits, p.g.a. påstådd "ohöljd religiös egoism" (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 192). Tja, men i så fall är det en hel del verser i Nya Testamentet som också måste strykas. Så här skrev Frykman i den ursprungligen andra strofen:

Det är så gott att älska Gud,

som först har älskat oss,

så gott att vara Kristi brud

och slippa att förgås.

När världens fröjd en ände tar

har vi det bästa vinet kvar.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Jfr bearbetningsförslaget i Stora Nätpsalmboken 687:

Det är så gott att älska Gud,

som oss har älskat först,

så gott att vara Kristi brud

och slippa evig törst.

När världens fröjd en ände tar

har han det bästa vinet kvar.

Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Även i frikyrkliga, nykteristiska sammanhang har den strofen tidigare kritiserats för raden om vinet, trots den uppenbara bibelanknytningen. En vanlig bearbetning har varit den rent absolutistiska vatten-varianten "all världens fröjd en ände tar, / Guds källa flödar alltid klar".

Men även nuvarande tredje strofen ifrågasattes av många "kyrkliga" inför psalmboksrevisionen på 1980-talet, ungefär som andra strofen i Wallin-psalmen Befall i Herrens händer: "För lycka, bröd och ära / i denna värld ej strid", som ändrades till "För lycka, makt och ära / i denna värld ej strid." Man ansåg att det var orimligt att svältande människor inte skulle bekymra sej om eller få strida för rätten till bröd för sej och sin familj. Jodå, synpunkten är begriplig.

Men dels skriver Frykman sin sång bara 10 år efter de stora nödåren härhemma i Sverige (och var därmed förmodligen mer insatt i brödbristens problem än många nutida förståsigpåare), dels återger ju Frykman bara Frälsarens egen förkunnelse i Bergspredikan: "Gör er därför inga bekymmer; fråga inte: Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matteusevangeliet 6:31). Så blev också strofen kvar, trots allt. Den har ju även sin motsvarighet i en strof ur en gammal kyrkopsalm (SvPs 243:3 "Bekymra dig inte för livet / nog får du ditt dagliga bröd"), som inte brukat kritiseras på samma sätt eller föreslagits till uteslutning.

Nils Frykman:

264 Mitt i en värld av mörker

1. Mitt i en värld av mörker
jag hör att någon går
och öppnar blindas ögon...

Text: Ylva Eggehorn 1970 (20 år)

Musik: Lars Moberg 1974 (41 år), 1976

Det finns ett kapitel i evangelierna som jag personligen tycker väldigt mycket om, och det är Johannesevangeliet 9 - det är fyllt av liv och dramatik, av diskussion och handling. Inte minst roligt är det att läsa hur "den blindfödde mannen" vågar slänga käft med fariséerna, och bl.a. säga de ord som blivit refrängen i Eggehorns psalm ovan: "Det vet jag, att jag som var blind nu kan se." (Joh. 9:25) Läs gärna hela kapitlet!

En annan blind man, Bartimeus eller Bartimaios, upplevde hur andra försökte tysta honom när han ropade på Jesus. (Läs berättelsen i Markus 10). Och även hans erfarenhet återges i denna psalm (där Ylva Eggehorn f.ö. ännu 1970 rimmar "tig" på "mig"), ja, han kan rent av sägas vara berättaren, även om det ju är meningen att även fysiskt seende ska kunna identifiera sej med honom och sjunga psalmen av hjärtans lust. (Den blindfödde i Johannesevangeliet botades genom en "deg" som Jesus la på hans ögon, så det är inte riktigt detsamma...)

Men psalmen har sällan föreslagits, knappt ens på de söndagar då evangelietexterna skulle ge anledning till det. Det är lite svårt att förstå, för texten inkl. refräng är inte svår, och trots den blandade taktarten är melodin det inte heller. (På sex strofer hinner man dessutom lära sej den).

Kanske anses texten för enkel och återgivande? Utan sublima tankar, utan andligt djup? Men läs och begrunda då femte strofen: "Jag ser, jag ser vad ingen utav de lärda ser, / att i en värld av mörker har Herren stigit ner." Nog vore den värd att få sjunga både nu och då?

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]

Ylva Eggehorn:

562 Herren gav, och Herren tog

1. Herren gav och Herren tog,

solen sken och blixten slog...

Text: Nils Bolander 1933 (31 år)

Musik: Johan Fredrik Lagergrén 1871 (45 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Nils Bolander: 

563 Se på himlens många fåglar

A-melodi:

B-melodi:


1. Se på himlens många fåglar,
hur de flyger i Guds famn...

Text: Göran Bexell 1971 (28 år)
Musik: Lars-Erik Ängeborn 1973 (24 år), B-mel. Herrnhut efter 1735/Berlin 1786

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken A-melodins noter eller resten av texten återges här än]

G Bexell på äldre dar:

561 Glädje utan Gud ej finnes

1. Glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.
Tom den lycka är som vinnes,
om vi glömmer Gud därvid.
Men ej högsta nöd skall rycka
glädjens känsla ur vårt bröst,
om i både nöd och lycka
vi förnimmer Herrens röst.

2. Molnen våra blickar stänger,
vanmakt tecknar våra spår,
men till allt hans blickar tränger,
över allt hans makt förmår.
Fadershjärtat i det höga
vårdar barnahjärtats rätt:
fadershand och fadersöga
heter Guds regeringssätt.

3. Låt oss därför glada sträva
genom tidens dunkla lopp
och ej tröttna eller bäva,
men till Herren ha vårt hopp.
I hans fruktan låt oss vandra
på den väg som blivit vår,
och den högre väg ej klandra
där han själv i vishet går.

4. Stilla är hans gång och säker
som hans milda stjärnors gång.
Våra hjärtans sår han läker,
löser våra bördors tvång,
när de budord vi betänker
som han skrev i våra bröst,
när den nåd som han oss skänker
är vår tillflykt och vår tröst.

5. Så vi känner hur försoning,
helgelse och sinnesro
på vår vandring, i vår boning
med oss vandrar, bland oss bor.
Så får hjärtat tröst och minnes
under livets sorg och strid:
glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.

Text: Johan Olof Wallin 1819 (40 år)
Musik: 1688 / Brödraförsamlingen i Herrnhut efter 1735

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

J O Wallin:

560 Var glad, min själ, och fatta mod

1. Var glad, min själ, och fatta mod.
Gud vill sig än förbarma.
Han på ett kors för ond och god
har öppnat sina armar.
Är nöden hård...

Text: Caspar Schmucker 1578 "Frisch auf, mein Seel, verzage nicht", sv. övers. Petrus Brask? 1682 (33 år), Anders Frostenson 1979 (73 år)
Musik: Burkhard Waldis 1553 (63 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]