fredag 19 februari 2010

260 Jag kan icke räkna dem alla







1. Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.
Likt morgonens droppar de falla
och glimma likt dessa så skönt.
Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.

2. Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal,
men stråla likt dessa så klara
jämväl i den mörkaste dal.
Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal.

3. Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer!
Guds kärleks bevis må jag kalla
de under av nåd han beter.
Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer.


Text: Lina Sandell 1880 (48 år)
Musik: Albert Lindström 1889 (36 år)


Lina Sandell satt och arbetade på Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bokförlag. Hon höll på med att redigera Barnens bilderbok, del II (1880). Hon skulle skriva korta texter till bokens bilder. En bild föreställde en pojke och hans syster. Pojken sitter på en stol med en griffeltavla i handen och försöker göra sina hemuppgifter i räkning. Storasystern står bredvid med armarna om pojkens axlar. Till den bilden skrev Lina Sandell först bara raden "Jag kan icke räkna dem alla!"

Men så kom hon att tänka på allt annat som inte kan räknas, vägas eller mätas, särskilt det största och värdefullaste som vi får. Och så fick hon inspiration till den psalm vi nu har i vår psalmbok (och som redan tidigare fanns i nästan alla samfunds sångböcker).

Andra strofen är dock inte helt bibelenlig. Det finns ju En, som faktiskt räknar stjärnorna, ja, t.o.m. har namn på dem alla, se Psaltaren 147:6: "Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn." Men i ett rent mänskliga perspektivet är det naturligtvis sant att stjärnorna är tallösa. (Astronomen Peter Nilson berättar om hur föregångaren Knut Lundmark halvt arbetade ihjäl sej med att försöka utarbeta ett kartotek över stjärnor och galaxer, en gigantisk "nebulosakatalog" som blev ett fiasko genom sin oöverskådlighet).

Lina Sandell:

2 kommentarer:

Unknown sa...

Det är väll uppenbart att det är på Abraham hon tänker: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli." Abraham trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig" (1 Mos. 15:5-6). Det är ju dessutom profetiskt. Idag vet vi ju att stjärnorna är näst intill oändliga och defenitivt fler än de vi kan se med ögat.

Andreas Holmberg sa...

Ja. Och ändå står skriftordet fast: "Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn." Men, som sagt, ur det rent mänskliga perspektivet är tallöshetsbegreppet rätt och försvarbart, både på Abrahams och Knut Lundmarks tid.