1. O liv, som blev tänt
i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt.
Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt,
dock lever inom oss, fast skumt och fördolt.
Gud råder: allt skall under honom bli lagt
med kärlekens makt.
2. O härliga lott...
Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1824 (41 år), 1853(70 år) "O kristelighed", sv. övers. Emil Liedgren 1935 (56 år), bearb. 1937
Musik: Gustaf Aulén 1937 (58 år)
Dansken Grundtvig skrev över 1500 psalmer, de flesta under andra halvan av sitt liv. Denna psalm är en av hans absolut främsta och även en av hans första (även om han bearbetade den i 70-årsåldern). Emil Liedgren har gjort en inspirerad översättning (mycket skickligt gjort!) och Gustaf Auléns ståtliga men ändå luftiga koral passar till texten som hand i handske. (Jag förstår egentligen inte varför danskar och norrmän fortsätter att sjunga andra melodier!)
De första stroferna riktar blickarna mot den himmelska världen, men det är en värld som genom Jesus´ död och uppståndelse, genom ordet och sakramenten, genom tron, hoppet och kärleken "återintegrerats" med den jordiska. De avslutande fyra verserna apostroferar just tron, hoppet och kärleken, den sistnämnda t.o.m. två särskilda gånger. Vers 5 handlar dessutom om dopet, vers 6 om nattvarden.
En av våra käraste släktingar hade omkommit efter en bilolycka, där fordonet for av vägen och kanade utför en brant. Vid begravningen sjöngs de fyra första verserna av Grundtvigs psalm, och den fjärde versen blev i sammanhanget så stark, så stark att tårarna på nytt steg i ögonen och våra röster skälvde: "O väldiga tro / som slår över djupen din svindlande bro / och leder vår färd utmed avgrunders rand / från dödsskuggans värld till de levandes land, / dröj kvar hos oss ringa, här trivs du ju bäst, / du högborne gäst."
John Ronnås skriver: "För Grundtvig var poesin viktig. Ju mer poetiska vi blir, desto närmare kommer vi förståelsen av den kristna världen. Poesin har sin grund i själva det gudomliga skaparordet, som skapade världen från begynnelsen. Det betyder, menar Grundtvig, att varje gång en diktare med sitt skaparord gör en psalm lånar han litet av kraften från den gudomliga skaparkraften. Grundtvig kallade det en efterklang. När Gud skapade världen bröt en mäktig kosmisk poesi fram. Och när vi i kyrkan sjunger en psalm och församlingssången stiger mot tempelvalven, närmar vi oss den klang som är i kosmos. Det eko som man kan uppleva i ett kyrkorum, tänker sig Grundtvig, blir en del i den sång som änglarna sjunger inför Herrens tron. Det mänskliga och det gudomliga är inte åtskilt, inte två världar utan en, på detta sätt sammanhållen. Genom Kristi död och uppståndelse har öppnats en väg för psalmens toner upp till paradiset". (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 188).
Grundtvig:
Lindeman:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar