93 Jesus, Guds Son, träd in i denna skara

1. Jesus, Guds Son, träd in i denna skara,
oss med din Ande hägna och bevara...

Text: Julius August Gottfried Disselhoff 1860 (?) (33 år), Robert Teodor Kihlberg 1879 (31 år), Paul Nilsson 1908 (42 år), Anders Frostenson 1980 (74 år)

[För den äldre, för-frostensonska versionen, se Stora Nätpsalmboken nr 202: "Konung och Präst"]

Musik: Johann Crüger 1653 (55 år)

Denna psalm har, liksom Din kärlek, Jesus, gräns ej vet, förknippats med invigningen av en gård med diakonal anknytning. Den sjöngs nämligen den 25 juli 1879 vid invigningen av ett nytt systerhem i Salem, alltså ett vilohem för diakonissor från diakonissanstalten Kaiserswerth, där Dissselhoff arbetade 1850-51 samt från 1855 och där han var föreståndare från 1864 till sin död 1896. Men i psalmboken anges psalmen - om än med frågetecken efter - vara skriven redan ett par decennier tidigare.

I varje fall hölls invigningstalet vid ovannämnda tillfälle med psalmens tema "Konung och Präst" som utgångspunkt - det handlade nämligen om prästkonungen Melkisedek i det gammaltestamentliga Salem på Abrahams tid (se 1 Mos. 14:17-24), som enligt Hebréerbrevet var en förebild till Kristus. Av den svenska tidskriften Olivebladets rapportering framgår att invigningstalaren betonat "huru Gud åt våra systrar, de gamla och trötta diakonissorna, såväl som åt de unga eleverna, byggt detta hus till en vederkvickelseort efter striden i hans tjänst samt till ett ställe för uppfriskande och stärkande av nya krafter till fortsatt kamp, vare sig under pilgrimsloppets mödofulla dagar eller i timman för en salig hemfärd." (Olivebladet sept/okt 1879).

Abraham möter Melkisedek:

I psalmens första vers förekom tidigare uttrycket "Låt detta hus ett tempel åt dig vara", vilket var det som fick Oscar Lövgren att förmoda att psalmen skrevs just för invigningstillfället i Salem. I varje fall passade den utmärkt väl den gången. Och enligt Lövgren står Kihlbergs översättning av psalmen redan i nämnda nummer av Olivebladet. Paul Nilsson bearbetade och förkortade den för sitt psalmboksförslag 1908 (samma år som söderhamnsprosten Kihlberg avled).

När Anders Frostenson bearbetade psalmen 1980 försvann inledningens hänsyftning på Melkisedek och Kristi dubbla (t.o.m. tredubbla, han är även Profeten) ämbeten. Kanske för att den inte av mindre bibelkunniga nutidssvenskar skulle missuppfattas som något slags ultrarojalistisk kungssång.

J Crüger:

98 Ett vänligt ord kan göra under

1. Ett vänligt ord kan göra under,
det läker hjärtats djupa sår,
det är ett ljus i mörka stunder,
en hand, som torkar ögats tår.
Ett vänligt ord är änglabud,
en hälsning ifrån Herren Gud.

2. När tacksamhet vårt hjärta andas,
den tröttes börda lyftes av;
i sorgens kalk den glädje blandas,
som Kristus åt de sina gav.
En hjärtlig blick, ett tacksamt ord
välsignar brödet på vårt bort.

3. En bägare med vatten, given
för kärleks skull, till Guds behag,
den gåvan blir i himlen skriven,
den lönar Gud på domedag.
Vad här du gav i smått och stort,
det har mot Herren själv du gjort.

Text: Paul Nilsson 1933 (67 år)

Musik: Hamburg 1690

Denna psalm har liksom den långt senare skrivna Jag behövde en nästa en tydlig "domedagsprofil" - i denna psalm nämns t.o.m. domedagen uttryckligen! Men framställningen i denna psalm är genomgående positivt exemplifierande och uppmuntrande, endast indirekt rannsakande och uppfordrande.

Exemplet i tredje strofen om bägaren med vatten är hämtat från Jesus´ undervisning i det s.k. "utsändningstalet" i Matteus 10 (sista versen, v. 42). Psalmens slutord är en tydlig återklang av Jesus undervisning i Matteus 25: "Vad här du gav i smått och stort, / det har mot Herren själv du gjort." Men även inledningen är pregnant och slår an tonen direkt: "Ett vänligt ord kan göra under".

Man får ju kanske lov att säga att det är konsekvent av författaren att själv hålla en så vänlig och positiv ton psalmen igenom. Det hade ju varit ironiskt att låta alltför sträng när det just är de vänliga orden som prisas.

P Nilsson: 

110 Han kommer i sin kyrka

1. Han kommer i sin kyrka
vid psalmers lov och fröjdeljud,
min andes tröst och styrka,
min konung och min frälsnings Gud.
I dag han lovar vara
densamme som igår
och ännu uppenbara
ett nådigt Herrens år.
På nytt jag sitter neder
med längtan vid hans fot,
ett bord han mig bereder
och tager mig som gäst emot.

2. Vad nådegåvor rika
för den i anden fattig är!
Han frälsning skall predika,
han mättar allt min själs begär.
Det hjärta som var krossat
blir läkt av Jesu hand,
från trälen oket lossat,
från fången bojans band.
Den som i blindhet famlar
han skänker evigt ljus
och vilsna barn församlar
och leder till sin Faders hus.

3. O du som Sion vårdar,
sänd över oss din Ande ned.
I dina helga gårdar
oss för din ankomst själv bered.
Giv nya sabbatsstunder
till vila för vår själ,
gör nya nådesunder,
befria syndens träl,
lös varje bunden tunga
och helga så din brud,
att evigt hon får sjunga
ditt lov, o Frälsare och Gud.

Text: Paul Nilsson 1899 (33 år)

Musik: 1400-talet / Hans Kugelmann 1540

[Paul Nilsson har i år 2017 varit död i 66 år, inte i de 70 som krävs för frihet från upphovsrätten. Men Projekt Runeberg har lagt ut hans psalmer på nätet utan speciellt tillstånd, med uppmaning till ev. missnöjda rättsinnehavare att höra av sej om psalmerna inte får publiceras. Med tanke på psalmernas ålder finner jag det rimligt att göra på samma sätt, i förhoppning om att det ska tas positivt].

Det finns adventspsalmer som mest tar fasta på Jesus´ intåg i Jerusalem mot slutet av hans offentliga verksamhet. Och så finns det de som likt denna psalm (särskilt vers 2) tar fasta på att det är "kyrkans nyårsdag" och på bibelordet om "ett nådens år från Herren", som Jesus yttrade (eg. citerade) som ett slags programförklaring alldeles i början av sin offentliga verksamhet!

Som det står i Lukas 4: Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Psalmen skrevs 1899 och framfördes som avslutning på en predikan över Luk. 4. Men den trycktes först 1905 i författarens samling Psalmer och sånger till Högmässotexter.

135 Se, vi går upp till Jerusalem

1. Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

2. Se, vi går upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelske Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

3. Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

4. Se, vi går upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är,
där skall vi med honom vara.

Text: Paul Nilsson 1898 (32 år)

Musik: Nordisk folkmelodi, dansk version 1627, jfr 1697 års koralbok nr 312

[Paul Nilsson har i år 2011 varit död i 60 år, inte i de 70 som krävs för frihet från upphovsrätten. Men Projekt Runeberg har nyligen lagt ut hans psalmer på nätet utan speciellt tillstånd, med uppmaning till ev. missnöjda rättsinnehavare att höra av sej om psalmerna inte får publiceras. Med tanke på psalmernas ålder finner jag det rimligt att göra på samma sätt, i förhoppning om att det ska tas positivt].

Denna numera klassiska fastlagspsalm gavs första gången ut i samlingen Återljud från Tämplet (2:a saml. 1898) och hade då 14 strofer. Den bearbetades och förkortades för Psalmer och Sånger till Högmässotexter 1905 och sedan ännu en gång i Edvard Evers´ psalmboksförslag 1906. Psalmens därigenom ökade pregnans har säkert bidragit starkt till att den under 1900-talet sjungits så flitigt - och i många kyrkor närmast blivit obligatorisk inledningspsalm på Fastlagssöndagen.

Anslaget, som upprepas i varje strof, bygger på Jesusorden i Markusevangeliet 10:33:

"Se, vi går nu upp till Jerusalem, och Människosonen skall bli överlämnad åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt hedningarna". Den sjungande församlingen tänks nu följa med på färden "i andanom" - vi går med honom och hans lärjungar för att beskåda det som sker.

Men i andra strofen blir det allvarligare; det handlar inte längre bara om att "skåda" utan om att "med Herren vaka" och "den smärtfyllda kalken smaka". Vem vill fortfarande gå med?

I tredje strofen bevaras det personliga perspektivet, men nu handlar det om att Jesus, Guds Lamm, "offras för dina synder och mina". Evangelium för syndare.

Och därför får vi gå upp även till det himmelska Jerusalem, "till staden, den evigt klara." I den sista strofen återklingar även Jesu bön i Johannesevangeliet 17:24: "Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har givit mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse."

Melodin är en nordisk folkmelodi enligt en dansk version från 1627, som även förekommer i svensk handskrift från Västerås 1676 och slutligen trycktes i 1697 års koralbok. Den har påståtts gå tillbaka på samma melodi (1697 års koralbok nr 312, På dig o Herre käre, jfr Stora Nätpsalmboken nr 800) som den kända Till Österland vill jag fara, men nog tycker åtminstone jag att olikheterna är rätt stora.

P Nilsson: 

161 Helige Ande, låt nu ske

 

1. Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

2. Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

3. Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

4. Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

Text: Paul Nilsson 1933, 1936 (68, 70 år)

Musik: Melchior Vulpius 1609 (39 år)

[Paul Nilsson har i år 2011 varit död i 60 år, inte i de 70 som krävs för frihet från upphovsrätten. Men Projekt Runeberg har nyligen lagt ut hans psalmer på nätet utan speciellt tillstånd, med uppmaning till ev. missnöjda rättsinnehavare att höra av sej om psalmerna inte får publiceras. Med tanke på psalmernas ålder finner jag det rimligt att göra på samma sätt, i förhoppning om att det ska tas positivt].

Denna bönepsalm har länge tillhört de mest sjungna pingstpsalmerna i vårt land. Stroferna 1-2 och 4 trycktes i Nilssons "Försök till kyrkopsalmer" 1933 (först med anslaget "Helige Ande, låt undret ske"), men omarbetades något och lades samman med strof 3 fr.o.m. psalmboksförslaget februari 1936. Anden tilltalas som "Helige Ande", "Sanningens Ande", "Kärlekens Ande". Och bönernas innehåll sammanfattas i strofernas avslutningsord: "hör oss", "väck oss", "fräls oss" och "led oss".

Psalmen kan också betraktas som en kort framställning av Andens verk i själen, i det som i kristen själavårdstradition kallats "nådens ordning", med allt ifrån kallelse och upplysning (v. 1-3) till pånyttfödelse, rättfärdiggörelse (v. 3-4) och helgelse (v. 4)

Melodin av Melchior Vulpius trycktes i Ein schön geistlich Gesangbuch (Jena 1609). Egentligen har textunderläggningen och därmed den rytmiska gestaltningen förändrats här i Sverige, men trots många försök har våra lärda kyrkomusiker inte lyckats reformera sångpraxis - kanske blev psalmen snabbt alltför insjungen i den "försvenskade melodiversionen" för att det skulle gå. Väl bekomme!

P Nilsson:

168 Kom inför Herren med tacksamhet

1. Kom inför Herren med tacksamhet,
gamla och unga,
kom att vår himmelske Fader
av hjärtat lovsjunga!
Vidga dig, bröst,
lyft dig mot himlen, min röst,
jubla Guds ära, min tunga.

2. Härliga gåvor har skänkts oss
ur Skaparens händer:
sommarens ymnighet strödde han
kring våra stränder.
Syndares jord
dukar han liksom ett bord,
manna från himmelen sänder.

3. Gud har gjort under
och rikligt välsignat vår möda.
Växten han givit,
och jorden har burit sin gröda.
Än mera gott,
rikare gåvor jag fått
själen till glädje och föda.

4. Innan jag ropat om nåd är han
redo att svara.
Saligt det är i hans heliga tempel
att vara.
Han med sitt ord
mättar sin hungrande hjord,
leder till källan den klara.

*5. Kom, Guds församling, och gläd dig
att Herren är nära.
Sjung, alla himlar, med jorden
den Eviges ära.
Hjälp oss i dag,
Fader, att dig till behag
heliga tackoffer bära.

Text: Paul Nilsson 1907, 1908 (42 år), ngt bearb. 1986. 
Musik: Stralsund 1665 

Så här berättar Oscar Lövgren i sitt Psalm- och sånglexikon (Gummessons 1964) om psalmens tillkomst:

"Hösten 1907 hade diktaren gått i skördestämning på Gudhems vallar och kom några dagar senare upp till Stockholm. När han på sin vandring genom staden kom till Hötorget, stod den poetiska synen klar för honom. I flera dagar hade han haft en föraning om att en psalm ville födas, och nu kunde han nynna psalmens melodi och ge den en textlig form."

Ja, visst är även Hötorgets torghandel (ovan avbildad 30 resp. 100 år senare) en god inspirationskälla till en jublande tacksägelsepsalm?

Samma år (1907) trycktes den i Nilssons Tilläggsförslag till 1819 års psalmbok med anslaget "Nu är det tid att vi samlas båd´ gamla och unga". Men innan psalmen året därpå trycktes i Nilssons fullständiga psalmboksförslag hade den omarbetats avsevärt (det är väl därför 1908 oftast anges som psalmens ursprungsår). Ytterligare något bearbetades den 1986.

P Nilsson: 

415 I makt utan like

1. I makt utan like
är Herren, vår Gud.
All skapelsens rike
förkunnar hans bud.
Se, stjärnorna tänder
för honom sin brand,
och blomstren uppsänder
sitt lov i all land.
Så människovärlden
skall komma en gång
och blanda sitt jubel
med änglarnas sång
kring Människosonen.
Halleluja!

2. Kring jorden skall höras
att Herren är Gud,
till trälarna föras
förlossningens bud.
Bland folken skall talas
Guds härliga råd,
all världen hugsvalas
av frälsningens nåd.
Se, då är fullbordat
vad Herren har sagt,
och honom ske ära
och lov och makt
i evighet. Amen.
Halleluja!

Text: Paul Nilsson 1905-1906 (40 år), ngt bearb.
Musik: Dansk omkring 1528

Liksom föregående psalm är denna nu bara hälften så lång som den var från början. Den trycktes första gången i häftet Psalmer och sånger till Högmässotexter 1905 och hade då anslaget "Allsvåldig, allsmäktig är Herren vår Gud". Men innan den kom in i Edvard Evers´ psalmboksförslag 1906 hade den omarbetats ganska väsentligt. Och 1986 togs alltså två strofer bort (de mellersta).

Psalmen präglas av tron på ett världsomgripande genombrott för missionen - och en av de uteslutna stroferna handlade om hur även judarna skulle komma till tro på Jesus som Messias. Det var kanske lite känsligt - en annan psalm, som uteslutande handlade om judemission, uteslöts helt 1986 - men å andra sidan blev psalmen en aning rumphuggen - eller berövad själva torson - och har inte heller i sin kortare form blivit särskilt mycket sjungen. Uppfattas den i sin kristliga optimism som på något sätt imperialistisk?

Texten är skriven till samma melodi som Vad ljus över griften, och det vilar onekligen något av påskens segerglädje även över denna psalm. Liksom påskpsalmen avslutas varje strof med ett Halleluja!

  

P Nilsson: 

597 När stormen ryter vilt på hav

1. När stormen ryter vilt på hav
och böljan öppnar vitt sin grav,
kom till oss, du som hjälpa kan,
och var oss när, vår Frälserman.

2. Du näpser stormen, när du vill,
och lägger vågen lugn och still.
Så ger du ock vårt hjärta frid
i tron på dig, o Herre blid.

3. Låt ordets fyrbåk lysa klar,
att ingen bland oss vilse far
och lider skeppsbrott i sin tro,
till evigt men för själens ro.

4. O Jesus Krist, ditt dyra namn
vi lärde i vår moders famn.
Låt det få bli vår ankargrund
vid farors hot, i dödens stund.

5. Vår konung och vårt fosterland
vi nu befalla i din hand.
Till sist, när färden slutad är,
låt oss få samlas, där du är.

Text: Paul Nilsson 1914 (48 år)
Musik: Frankfurt am Main / Johann Balthasar König (?) 1738 (47 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här]

P Nilsson: