226 O gränslösa frälsning

1. O gränslösa frälsning,
o djupaste hav
av nåd och av kärlek
som Kristus oss gav!
För världens försoning...


Text: William Booth 1893 (64 år) "O boundless salvation", sv. övers. Johan Ludvig Appelberg 1894 (22 år), bearb. Karin Hartman 1984 (71 år), jfr den något kortare versionen i Fria Psalmboken
Musik: Skotsk

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

William Booth, Frälsningarméns grundare, skrev inte många sånger själv (det gjorde däremot sonen Herbert). Men i 65-årsåldern skrev han några stycken (kanske inspirerad av sonen?). Och ovanstående sång togs emot med stor förtjusning, alltsedan den trycktes i The War Cry dagen före julafton 1893, kanske delvis beroende på författarnamnet, men också p.g.a. sitt trosfriska innehåll och sin medryckande melodi. Sången har översatts till alla språk som talas där Frälsningsarmén är verksam, och översattes redan efter ett halvår till svenska av den då 22-årige Johan Appelberg (trycktes i Stridsropet den 28 juli 1894).

Sången framställer den personliga frälsningen som ett renande havsbad, där "Golgata våg" sköljer över oss. Där ångerns tårar inte hjälper, där hjälper den nåd och kärlek som strömmar ut från Kristi kors. Det är svårt att inte också associera till dopet, trots att Frälsningsarmén och Booth inte höll sakramenten särskilt högt, utan tvärtom avstod från förvaltningen av både dop och nattvard med hänvisning till bl.a. att dessa nådemedel vållat sådan split i den kristna kyrkan.

Sången har, även sedan frälsningsofficeren Karin Hartman förtjänstfullt bearbetat den, haft svårt att slå igenom utanför Frälsningsarmén. I Svenska kyrkans gudstjänster har jag under 25 års tid bara hört den sjungas en enda gång [två gånger, förutom vid en musikgudstjänst i Tensta kyrka, Uppland, sommaren 2001 nu även på en helgsmålsbön i Långvinds kapell 2/7 2016). Kanske upplevs den som alltför lång? Kanske är det den vackra men något krävande skotska melodin som i vårt land inger alltför stor respekt? Svårt att säga. Men om man någon gång arrangerade "Psalmbotten-gudstjänster" med psalmer vi sällan sjunger vore denna värd att prova - naturligtvis helst med ackompanjemang av blåsare! William Booth skrev ju: Sjung så att världen hör det! Det högsta värdet av vår sång ligger inte enbart i den glädje över vår egen frälsning, som vi däri ger uttryck för, utan i glädjen över att genom vår sång få förkunna det glada budskapet för dem som inte känner Gud och väcka dem till nya tankar och nytt liv.

Melodin är av samma meterklass som Oscar Ahnfelts melodi till Med Gud och hans vänskap. Man kan alltså testa att sjunga Med Gud och hans vänskap och O gränslösa frälsning på varandras melodier - för omväxlings skull! Båda är originella "väckelsemarseljäser" och värda att bevaras också i framtiden. Här följer en amerikansk-mormonsk variant av ovanstående melodi (fast till en annan text):




William Booth:

227 O du som ser, o du som vet

1. O du som ser, o du som vet

vart stackars väsens hemlighet,

som också vet, långt mer än jag,

mitt väsens natt och dag,

tag allt jag äger i din hand,

bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land,

min Fader och min Gud.

2. Om än den väg som för till dig

är smärtornas och dödens stig,

så lär mig vilja, Gud, ändå

den tunga vägen gå.

Den gång du viskade ditt "Bliv!"
du ville mening i mitt liv.
Din mening i mitt väsen skriv,
min Fader och min Gud.

Text: Jeanna Oterdahl 1909 (30 år), tr. 1910.

(Texten är publicerad här med tillstånd från Vännernas samfund, som innehar copyrighten fram till 2035).

Musik: Torsten Wall 1933 (31 år), 1962 (60 år)


[Av upphovsrättsliga skäl kan Walls noter inte återges här än]

Denna psalm är, liksom den andra vi har av Oterdahl, julpsalmen När Jesusbarnet låg en gång, skriven under den period i 30-årsåldern då Oterdahl tog tjänstledigt från lärarinnearbetet på Mathilda Halls skola i Göteborg (i samma skola där hon själv en gång varit elev) för att leva studentliv i Uppsala och höra på föreläsningar av Nathan Söderblom, Einar Billing, Henrik Schück m.fl.

Psalmen skrevs i Uppsala under höstterminen 1909 och trycktes i den nystartade kristna kulturtidskriften Vår Lösen nr 12/13 1910. Med melodi av Torsten Wall (i mer jämn form än nuvarande) kom den sedan med i 1937 års psalmbok och, i oförändrat skick, i vår nuvarande.

Det är en innerlig bönepsalm som uttrycker en i vår tid rätt ovanlig lidandesberedskap. Ska vägen till Gud verkligen vara "smärtornas och dödens stig" och vill någon ung människa verkligen "den tunga vägen gå"? Man hör en återklang från Jesusorden i Matteusevangeliet 16:24 om att den som vill följa honom ska ta försaka sej själv och ta sitt kors på sej.

Samtidigt uttrycker psalmen en hisnande positiv tro på en gudomlig mening med ens eget lilla obetydliga liv - ofta citerade under det gångna seklet har psalmens slutrader varit: "Den gång du viskade ditt Bliv / du ville mening med mitt liv. / Din mening i mitt väsen skriv, / min Fader och min Gud."

Jeanna Oterdahl har själv sagt om psalmen: "Jag har ofta haft anledning till förundran över människors intresse för denna psalm. Jag skrev den ju inte alls med tanke på andra. Jag skrev den helt och hållet för mig själv, för att ge uttryck för vad jag kände just då. Och de stroferna är fortfarande ett mycket personligt uttryck för mig." (Cit. efter Lövgren: Psalm och sånglexikon, Gummessons 1964).

Här följer Oterdahls vackra psalm i ny musikalisk dräkt:

Jeanna Oterdahl:

229 I Adam är vi alla ett

1. I Adam är vi alla ett
och Adams svek var vårt.
Vi gömde oss bland Edens träd...

Text: Martin H Franzmann 1961 (54 år) "In Adam we have all been one", övers. Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Folkmelodi från Dalarna

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm är författad av en amerikansk teolog och professor från den evangelisk-lutherska Missourisynoden, som i motsats till mer "liberala" samfund bestämt hävdar Adams och Evas existens som historiska personer.

Men intressant nog ser konservativ teologi Adam och Eva som representanter för hela mänskligheten i minst lika hög grad som liberalare teologi. Att historisk existens inte utesluter rollen som hela mänsklighetens representant visas ju nämligen av "den andre Adam", Herren Jesus Kristus. Paulus drar följande parallell i Romarbrevet 5:17ff: "Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga."

Observera också att Nya Testamentet lägger det yttersta ansvaret för människans syndafall på mannen, Adam, inte på Eva. Eva anses ha blivit bedragen, ha lurats tro att Gud egentligen menade att hon skulle äta frukten, medan Adam, som fått "plockförbudet" direkt från Gud, anses ha syndat med vett och vilja. (Man kan också lägga märke till att den onda makten bibeln igenom skildras i maskulina termer, i motsats till exempelvis Vita häxan i Narnia-böckerna).

Men det är varken Adam eller Eva - eller den Onde - som är huvudpersonen i vare sej Nya Testamentet eller denna psalm. Utan Jesus Kristus. De två första verserna i psalmen beskriver mänsklighetens fall "i Adam". De tre följande verserna är en bön till vår Herre, som sökt oss och givit oss sin Son - som kom, inte för att döma världen utan för att frälsa den (som Jesus säger i Johannesevangeliet 3:17).

Här i Sverige har psalmen försetts med en vacker s.k. "dalakoral", som i folklig tradition tidigare sjungits mest till läsarsången "Jag nu den pärlan funnit har". I Amerika sjungs den på denna melodi: 

228 I tro under himmelens skyar

1. I tro under himmelens skyar
har fäderna skördat och sått,
och än genom städer och byar
går väckelseropet de fått...


Text: Göran Widmark 1945 (35 år)
Musik: Emil Törnvall 1902 (41 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

"... och än genom Torne älvs byar
går väckelseropet de fått."

Så heter det i den ursprungliga versionen - för även om Göran Widmark inte själv var från Tornedalen tjänstgjorde han där en tid på 40-talet. Älvdalen är en språklig och kulturell enhet, och den konstgjorde riksgräns som av militära skäl drogs mitt i Torneälven år 1809 (med undantag för Torneå stad som idag faktiskt ligger på samma sida älven som Haparanda!) har folk genom tiderna tagit mycket lätt på. Att ta med sej tobaksvaror och andra varor från ena byhalvan till den andra har många t.ex. haft svårt att se som brottslig "smuggling". Inte heller den laestadianska väckelsen har känt några riksgränser, utan bidragit till att hålla samman folken på Nordkalotten även efter freden i Fredrikshamn.

Under Andra världskriget och inte minst i dess slutskede, under det s.k. "Lapplandskriget", fick dock den artificiella gränsen plötsligt en mycket påtaglig betydelse, då de retirerande tyskarna i norra Finland brände ner byarna på finska sidan, medan deras svenska motsvarigheter stod orörda kvar. Finska Pello bränt, svenska Pello orört. Juoksenki bränt, Juoksengi orört. Naturligtvis tog många från finska sidan sin tillflykt till grannarna på svenska sidan, men de forna tyska vapenbrödernas hämnd satte djupa spår, både materiellt och själsligt. 





Med dessa omvälvande händelser i färskt minne får tornedalingarna Göran Widmarks psalm att sjunga: Än går genom Torne älvs byar, inte härjande arméer, utan väckelseropet som fäderna fått! Och i de brända grannbyarnas tid sjunger han djärvt om "den eld som vår Frälsare tände", den som inte ska släckas utan "föras från vän och till vän". 

Ursprungligen hade psalmen endast tre strofer (nuv. v. 1, 2 och 4), där sista strofens "I tro under himmelens skyar / vi vandra i fädernas spår" korresponderade med första strofens "I tro under himmelens skyar / ha fäderna skördat och sått". Psalmen kulminerade då i den laestadianska och allmänkristna bekännelsen till "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod." 

Författaren berättar (i Luleå stiftsbok 1970):

Verserna 1, 2 och 4 skrev jag en kväll i januari 1945 i Neder Kukkola (ett par mil norr om Haparanda), där jag bodde hos ett par verkligt goda vänner, Maja och Vigert Lundström. Vi hade haft gudstjänst i skolan, och jag kände mig så glad och tacksam under den; jag tror vi var flera, som förnam, att Guds egen gode Ande på ett särskilt sätt var med oss den där aftonen.

Men efter "uruppförandet" några dagar senare, i Övertorneå prostgård den 14 januari 1945 (då det varit missionärsvigning i högmässan), anmärkte biskop Bengt Jonzon att psalmen också borde ha en vers om missionen. Så tillkom v. 3. Ytterligare några dagar därefter fick författaren brev från predikanten Martin Lampinen i Juoksengi, som menade att psalmen som allt rätt Guds ord borde "sluta i himmelen". Och Widmark tillfogade lydigt  en femte strof. Även den är mycket vacker, men omkvädet hänger lösare efter den, särskilt när det som i vissa psalmböcker introduceras med ett kolon; det kan då verka som om "den sällsamt nya sången" i himmelen vore: "Än räckes Guds frälsning..." (Källa: Luleå stiftsbok Från bygd och vildmark 1970, återgivet efter Olle Nivenius: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 41-42).

Några ord i första strofen har alltså ändrats jämfört med originalet, och även andra strofen har med författarens goda minne bearbetats (av EFS:s sångbokskommitté inför Sionstoner 1972): där stod det tidigare "kring sockenkyrkans altar / han samlar än sitt folk, / kring helga nattvardsbordet, / en evig kärleks tolk." Eftersom nattvard ju även firas på annat håll än "kring sockenkyrkans altar´").

Psalmen skrevs till en äldre melodi av den finländske prästmannen Emil Törnwall, en melodi som särskilt i Finland varit känd till Eric Bergquists sång "Jag har inga sorger i världen" och sånggenmälet "Nog har jag väl sorger i världen".




E Törnwall:

333 Änglarna sjunger i himlen

1. Änglarna sjunger i himlen.
Halleluja!
Glädjen blir stor när Guds Ande väcker

och styrker vår tro.
//: Halleluja, halleluja! ://

2. Änglarna sjunger i himlen...

Text och musik: Paolo D Sosa 1958 (25 år). Sv. övers. Britt G Hallqvist 1984

[Av upphovsrättsliga skäl kan noterna och resten av texten inte publiceras här än]

Här har vi en av psalmbokens ganska få utomeuropeiska psalmer, en från Argentina i Sydamerika. Både text och musik är komponerade av Pablo D. Sosa 1958. När 1986 års psalmbok kom ut angavs psalmen vara skriven 1980, men den var alltså betydligt äldre (och psalmisten betydligt yngre) än så! 

Originaltonarten är F-dur, vilket gör att det sista "hallelujat" börjar ända uppe på tvåstrukna F, vilket nog i förstone kan te sej ansträngande för en normal "allsångare". Men författaren/kompositören ville verkligen fullt avsiktligt se till att hela församlingen (inte bara sopranerna/tenorerna) skulle utstöta ett litet glädjetjut just där. Och så slipper man gå ända ner till A i ostrukna oktaven (som barnröster helst ska slippa). Så testa gärna originaltonarten i nästa gudstjänst)!

Författaren/kompositören är född 1933, är både präst och musiker, och har varit lärare vid ett ekumeniskt teologiskt seminarium i Buenos Aires i Argentina. Psalmen översattes till svenska av Britt G Hallqvist 1984 och kom alltså direkt in i psalmboken utan att först ha varit med i Psalmer och Visor 76/82 eller liknande. 

Texten alluderar på den "glädje i himmelen" som Jesus talar om t.ex. i Lukasevangeliet 15, när det handlar om syndares omvändelse. Någon petimeter har påpekat att det aldrig i bibeln uttryckligen står att de okroppsliga änglarna verkligen kan sjunga (det lär överallt stå att ängeln eller änglaskaran "sade" något, aldrig att de "sjöng"), men å andra sidan uttrycks heller aldrig motsatsen, alltså att änglarna inte kan sjunga.

Så vi sjunger Sosas/Hallqvists psalm - med glädje.

538 Till dig ur hjärtegrunden

1. Till dig ur hjärtegrunden
jag ropar i min nöd.
Du för din hjälp vet stunden.
O Herre, hör min bön...

Text: Clement Marot 1539 (43 år) ("Au fond de ma pensee"), tysk övers. Ambrosius Lobwasser 1573 (58 år) "Zu dir von Herzen Grunde", sv. övers. Lars Wivallius 1625 (20 år) ("Till dig av hjärtans grunde"), Anders Frostenson 1980 (74 år)
Musik: Strassburg 1539

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Liksom beträffande föregående psalm har Anders Frostenson lyckats utmärkt med sin översättning eller ska vi säga bearbetning. (Jfr Wivallius´ version nedan, som fanns med i både 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker men blev allt mindre sjungen allt eftersom språket åldrades). Och liksom föregående psalm handlar det egentligen om en omdiktning av Psaltaren 130, botpsalmen och vallfartssången. De båda psalmerna skulle alltså egentligen med skäl också kunna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen", lite längre fram i psalmboken.

Clement Marot var i ungdomen Frans I:s hovskald och skrev kärleksvisor i parti och minut, som han gärna framförde till spinett. Han skrev också dikter med "antiklerikal" tendens, och häktades därför flera gånger. I 30-årsåldern genomgick han en religiös kris, som förde honom över till den reformerta kyrkan och därmed utlandet. Han avsvor sig dock den reformerta läran för att få återvända hem, men flydde sedan till Genéve där han fick ett gott mottagande. Oscar Lövgren skriver: "Den reformerta värld, som han här kom in i, syntes honom dock alltför dyster, varför han styrde färden till Italien. Dit kom han dock aldrig utan avled i Turin i aug. 1544." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 423).

I motsats till Martin Luther och de evangelisk-lutherska församlingarna menade Clement Marot och hans reformerta vänner att egentligen inga andra psalmer än Psaltarens borde sjungas i kyrkorna. Åtminstone borde psalmtexterna utgå direkt från bibeltexter. Även Luther omdiktade med förkärlek psaltarpsalmer, men kunde också dikta helt fritt. För Marot däremot kom bearbetningarna av psaltarpsalmer att bli hans livs projekt (ungefär som för Haqvin Spegel i Sverige 150 år senare, även om Spegel inte fick in alla sina i psalmboken). De blev också mycket uppskattade och sjungna, särskilt inom den reformerta kyrkan, men även utanför, vilket denna psalm är ett exempel på.

Jag kan bara minnas att jag varit med om att sjunga den en enda gång innan 1986 års psalmbok antogs, i Mjölkuddens kyrka omkring 1980. Men sanningen att säga har den inte börjat sjunga särskilt mycket oftare efter 1986 heller. Hela avdelningen "Bättring - omvändelse" består mest av åldriga psalmer och har tydligen inte inspirerat till nydiktning. Ibland kan en undra om bättring och omvändelse var något folk - och Gud - höll på med fram till 1800-talet, medan vi nuförtiden är lite för fina för sånt.

Melodin är en känd koral från Strasbourg - som åtminstone i 1939 års koralbok användes till en hel del psalmtexter. (Mest känd är kanske Wallin-psalmen "Befall i Herrens händer" som fortfarande finns med).

Så här löd 20-årige Lars Wivallius´ version av den franska psalmen, som i denna form (frånsett stavningen) alltså var känd och sjungen här i Sverige i 360 år:

Till dig av hjärtans grunde
I nöden ropar jag.
Ack, att jag finna kunde,
O Gud, för dig behag!
Låt upp ditt milda öra,
När jag åkallar dig.
Av nåd mig värdes höra;
Du vet vad felar mig.

Ho varder väl befunnen,
Som kan för dig bestå?
Ho bliver ej förvunnen,
Om du till doms vill gå?
Men fast jag är ovärdig,
Din nåd du mig beter,
Om ödmjuk och botfärdig
Jag synden överger.

Min tro och hopp jag ställer
Uppå det trösteord,
Att i den dom du fäller
Skall nåd för rätt bli spord.
Du som mig utrannsakar,
Till dig jag trofast ser,
Lik väktaren som vakar,
Till dess sig dagen ter.

Min själ, ditt hopp till Herran,
Den gode Fadern, vänd,
Vars nåd är när och fjärran
Av trogna hjärtan känd!
Du finner liv och hälsa
I hans barmhärtighet:
Han sina barn vill frälsa
Från synd och farlighet.

C Marot:

A Lobwasser:

537 Ur djupen ropar jag till dig

 

1. Ur djupen ropar jag till dig.
Så hör mig, Gud, och svara,
var mild, ha tålamod med mig
och lyssna till min klagan.
Om du vill ställa mig till doms...

Text: Martin Luther 1524 (41 år) "Aus tiefer Not schrei´ ich zu dir" efter Psalt. 130, sv. övers. Anders Frostenson 1977 (71 år), jfr Stora Nätpsalmboken 543!
Musik: Wittenberg , trol. Martin Luther 1524.

Hör Johann Sebastian Bachs koralbearbetning (BWV 687).

Den har även framförts på dragspel.

Hör Felix Mendelssohns motett över samma koral.

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]



Luthers omdiktning av Psaltaren 130, en av de sju botpsalmerna, trycktes första gången i Johann Walters "Chorgesangbuch" 1524 och har uppträtt i både fyr- och femstrofiga versioner. Den första svenska översättningen ("Av djupets nöd, o Gud, till dig") gjordes av Olaus Petri och finns med i hans "Swenske songer" 1536. Tydligen användes psalmen att börja med ofta vid begravningar, men sedermera mest vid bots- och böndagar. (Se art. Aus tiefer Not på tyska Wikipedia).

Med sitt alltmer föråldrade språk blev psalmen mindre och mindre sjungen, till Anders Frostenson efter mer än 400 år gjorde ett rejält omtag och nyöversatte texten på ett lyckat sätt, både i förhållande till 130:e psaltarpsalmen och i förhållande till Luthers tyska text. 

Jag har varit med om att sjunga psalmen i gudstjänstsammanhang några gånger, inklusive på Luthers dödsdag den 18 februari 2017, men ärligt talat är väl Luthers melodi inte den mest medryckande. Fr.o.m. den tredje strofen kan psalmen med fördel sjungas på Luthers glada melodi till "Nun freut euch" ("Var man må nu väl glädja sig).

Melodin från 1524 trycktes av Johann Walter tillsammans med texten och är förmodligen komponerad av Luther själv.

M Luther:

541 Vänd nu om, ni sorgsna sinnen

1. Vänd nu om, ni sorgsna sinnen,
vänd nu om till Herren Gud,
han vars makt ej kan förintas,
han vars kärlek ej tar slut,
han som tar och åter ger...

Text: Paul Gerhardt 1656 (49 år), Anders Frostenson 1976 (70 år)
Musik: Svensk 1697 ("Säll är den som sina händer"), alt. 1697 års koralbok nr 294!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Botpsalm som utgår från profeten Hoseas bok, kap. 6:1-3. Den trycktes 1656 i Dresdner Gesangbuch med anslaget "Kommt, Ihr traurigen Gemüther". Den första svenska översättningen utfördes av Petrus Brask och publicerades 1689 i sångsamlingen "Ehn Helig og Hiertelig Sång-Lust". Wallin bearbetade texten i "Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger" 1814, och hans version togs in i såväl 1819 års som 1937 års psalmböcker.

För 1986 års psalmbok utförde dock Anders Frostenson en nyöversättning där han behöll fyra strofer och fräschade upp hela texten, så att den nu borde sjungas betydligt oftare än idag, inte minst som vår- och påskpsalm. Det är märkligt hur vissa texter liksom hamnat i bakvatten, och ibland tror man att melodin bär skulden. Men så är, tro mej, inte fallet här. Det är bara att börja sjunga!

P Gerhardt: 

539 Vänd bort din vrede

1. Vänd bort din vrede,
Gud, som straffet sänder,
vänd bort din vrede
från bestörta länder!
Vänd bort din vrede,
du som har i händer
livet och döden.

2. Böner så varma
alla vi förenar:
döm ej oss arma
såsom vi förtjänar!
Gud, dig förbarma!
I din nåd allena
har vi vår räddning.

3. Bojor vi drager
av den lott vi ärver,
lustar oss jagar,
frestelser omvärver.
Gud, vi är svaga!
Vill du oss fördärva
utan förskoning?

4. För Jesu pina,
för den törnekrona
han för de sina
bar att dem försona,
låt nåden skina!
Oss i kärlek skona!
Var oss en fader!

5. Jesus allena
hela kan det brutna,
med dig förena
det från dig förskjutna,
genom det rena,
från hans hjärta flutna
blodet och vattnet.

6. Låt oss ej falla,
låt den förbön gälla
som för oss alla
Jesus hördes fälla!
Dig vi åkallar,
Gud, all godhets källa!
Trefaldigt store!

Text: Georg Klee (Thymus) 1541 "Wend´ ab deinen Zorn", Johan Olof Wallin 1813 (34 år), ngt bearb., jfr Stora Nätpsalmboken nr 540!
Musik: Paul Schalnreuter 1552 (26 år), ngt bearb., jfr 1697 års koralbok nr 308!

En botpsalm, av vilken dock endast den senare delen (v. 4-6) brukar sjungas. De tre första stroferna om den vrede och straffande Guden (som också de tre senare implicerar) anses nog strida alltför mycket mot modern teologi. Sen är det klart att det inte är så enkelt (som man kanske trodde förr) att avgöra när t.ex. pest, krig och hungersnöd verkligen är ett uttryck för Guds särskilda vrede och straffande hand och inte mest vad Jesus uttrycker med orden "en ovän har gjort detta". (Jfr även vad Jesus säger om den blindfödde eller dem som blev nerhuggna i templet - de hade visserligen inte syndat mer än andra "men om ni inte gör bättring ska ni förgås på samma sätt som de"). Men, som sagt, de sista verserna och särskilt den sista har åtminstone tidigare blivit flitigt sjungna och, framför allt, bedda.

Psalmen skrevs ursprungligen på latin ("Aufer immensam, Deus, aufer iram") och publicerades 1541 i Vermanung an gantze Deutsche Nation widder den Türkischen Tyrannen. I Then Swenska Psalm-Boken (Uppsala 1616) fanns den på både latin och svenska under rubriken "En skön Hymnus eller Psalm, som skal siungas när krijgh, hunger eller Pestilentia är på färde." Men Johan Olof Wallin gjorde en helt ny översättning som publicerades 1813 i "Prof-Psalmer af Franzén och Wallin", häfte 2, och det är den som återfinns i både 1819, 1937 och 1986 års psalmböcker, om än förkortad i den sistnämnda (de ursprungliga stroferna 2 och 4 är här strukna).

Koralen av Paul Schalnreuter till detta i äldre poesi vanliga (sapfiska) versmått är mycket vacker, men används såvitt jag vet endast till denna text.

540 När vi i högsta nöden står

1. När vi i högsta nöden står
och ingenstans får hjälp och råd...

Text: Paul Eber o 1560 (49 år) "Wenn wir in höchsten Nöten sein", sv. övers. Anders Frostenson 1977 (71 år). Jfr Stora Nätpsalmboken 702!
Musik: Strassburg 1545, jfr 1697 års koralbok nr 307!

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Psalmen, den rådlöses bön, utgår från Josafats bön i 2 Krönikeboken 20:6-12 men är ganska fritt formulerad. Den första översättningen till svenska är troligen av Sigfrid Aron Forsius i hans "Andeliga Psalmer och Wijsor" (tr. 1614). En verklig "nödpsalm", säkert sjungen på många botdagar och under många missväxtår, även i vårt land.

Anders Frostenson gjorde klokt nog en nyöversättning direkt från originalet 1977, efter att åtskilliga bearbetningar givit en "visklekseffekt", och fick t.ex. med den fina bönen "gör oss trogna mot ditt ord" i sista strofen. Men är vi tillräckligt nödställda i vårt välbärgade land för att av hjärtat sjunga psalmen för vår egen del? Privat känner vi oss nog rådlösa ibland, men gemensamt, i församlingen?

I alla fall är det gott att vi i psalmboken, liksom i Psaltaren, har ord också för de förtvivlade lägena, även om vi hoppas och ber att vi aldrig ska få uppleva dem.

P Eber:

542 Herre, dig i nåd förbarma

1. Herre, dig i nåd förbarma.
Hör ditt folk, som hjälp begär,
du som ömmar för de arma
och vår enda tillflykt är...

Text: Samuel Ödmann 1798 (48 år), Anders Frostenson 1979 (73 år), för en fullständigare version, se Stora Nätpsalmboken nr 540
Musik: Balthasar König? 1738 (47 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En slags variant av "Litanian". En sjungen kyrkobön. För en fullständigare version, se Fria psalmboken. Psalmen togs, förutom in i wallinska psalmboken 1819, också in i en sångmässa som apostoliske vikarien Lorenz Studach i Katolska församlingen i Stockholm lät trycka 1836. Per Beskow skriver: "Detta torde vara första gången som en svensk luthersk psalmdiktare togs in i en katolsk psalmbok." Men den finns inte med i dagens romersk-katolska psalmbok, Cecilia från 2013.

Psalmen uppvisar, särskilt i sin längre form, en hög stilistisk och innehållslig kvalitet. En av våra stora bönepsalmer. Den vore värd att sjungas oftare, inte minst på Botdagen/Askonsdagen. Tror dock att den skulle vinna på att sjungas till en lättsammare melodi, t.ex. nedanstående - allvaret i texten förtas nog inte av det:

S Ödmann: