1. Till dig ur hjärtegrunden
jag ropar i min nöd.
Du för din hjälp vet stunden.
O Herre, hör min bön...
Text: Clement Marot 1539 (43 år) ("Au fond de ma pensee"), tysk övers. Ambrosius Lobwasser 1573 (58 år) "Zu dir von Herzen Grunde", sv. övers. Lars Wivallius 1625 (20 år) ("Till dig av hjärtans grunde"), Anders Frostenson 1980 (74 år)
Musik: Strassburg 1539
Musik: Strassburg 1539
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Liksom beträffande föregående psalm har Anders Frostenson lyckats utmärkt med sin översättning eller ska vi säga bearbetning. (Jfr Wivallius´ version nedan, som fanns med i både 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker men blev allt mindre sjungen allt eftersom språket åldrades). Och liksom föregående psalm handlar det egentligen om en omdiktning av Psaltaren 130, botpsalmen och vallfartssången. De båda psalmerna skulle alltså egentligen med skäl också kunna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen", lite längre fram i psalmboken.
Clement Marot var i ungdomen Frans I:s hovskald och skrev kärleksvisor i parti och minut, som han gärna framförde till spinett. Han skrev också dikter med "antiklerikal" tendens, och häktades därför flera gånger. I 30-årsåldern genomgick han en religiös kris, som förde honom över till den reformerta kyrkan och därmed utlandet. Han avsvor sig dock den reformerta läran för att få återvända hem, men flydde sedan till Genéve där han fick ett gott mottagande. Oscar Lövgren skriver: "Den reformerta värld, som han här kom in i, syntes honom dock alltför dyster, varför han styrde färden till Italien. Dit kom han dock aldrig utan avled i Turin i aug. 1544." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 423).
I motsats till Martin Luther och de evangelisk-lutherska församlingarna menade Clement Marot och hans reformerta vänner att egentligen inga andra psalmer än Psaltarens borde sjungas i kyrkorna. Åtminstone borde psalmtexterna utgå direkt från bibeltexter. Även Luther omdiktade med förkärlek psaltarpsalmer, men kunde också dikta helt fritt. För Marot däremot kom bearbetningarna av psaltarpsalmer att bli hans livs projekt (ungefär som för Haqvin Spegel i Sverige 150 år senare, även om Spegel inte fick in alla sina i psalmboken). De blev också mycket uppskattade och sjungna, särskilt inom den reformerta kyrkan, men även utanför, vilket denna psalm är ett exempel på.
Jag kan bara minnas att jag varit med om att sjunga den en enda gång innan 1986 års psalmbok antogs, i Mjölkuddens kyrka omkring 1980. Men sanningen att säga har den inte börjat sjunga särskilt mycket oftare efter 1986 heller. Hela avdelningen "Bättring - omvändelse" består mest av åldriga psalmer och har tydligen inte inspirerat till nydiktning. Ibland kan en undra om bättring och omvändelse var något folk - och Gud - höll på med fram till 1800-talet, medan vi nuförtiden är lite för fina för sånt.
Melodin är en känd koral från Strasbourg - som åtminstone i 1939 års koralbok användes till en hel del psalmtexter. (Mest känd är kanske Wallin-psalmen "Befall i Herrens händer" som fortfarande finns med).
Så här löd 20-årige Lars Wivallius´ version av den franska psalmen, som i denna form (frånsett stavningen) alltså var känd och sjungen här i Sverige i 360 år:
Till dig av hjärtans grunde
I nöden ropar jag.
Ack, att jag finna kunde,
O Gud, för dig behag!
Låt upp ditt milda öra,
När jag åkallar dig.
Av nåd mig värdes höra;
Du vet vad felar mig.
Ho varder väl befunnen,
Som kan för dig bestå?
Ho bliver ej förvunnen,
Om du till doms vill gå?
Men fast jag är ovärdig,
Din nåd du mig beter,
Om ödmjuk och botfärdig
Jag synden överger.
Min tro och hopp jag ställer
Uppå det trösteord,
Att i den dom du fäller
Skall nåd för rätt bli spord.
Du som mig utrannsakar,
Till dig jag trofast ser,
Lik väktaren som vakar,
Till dess sig dagen ter.
Min själ, ditt hopp till Herran,
Den gode Fadern, vänd,
Vars nåd är när och fjärran
Av trogna hjärtan känd!
Du finner liv och hälsa
I hans barmhärtighet:
Han sina barn vill frälsa
Från synd och farlighet.
Liksom beträffande föregående psalm har Anders Frostenson lyckats utmärkt med sin översättning eller ska vi säga bearbetning. (Jfr Wivallius´ version nedan, som fanns med i både 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker men blev allt mindre sjungen allt eftersom språket åldrades). Och liksom föregående psalm handlar det egentligen om en omdiktning av Psaltaren 130, botpsalmen och vallfartssången. De båda psalmerna skulle alltså egentligen med skäl också kunna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen", lite längre fram i psalmboken.
Clement Marot var i ungdomen Frans I:s hovskald och skrev kärleksvisor i parti och minut, som han gärna framförde till spinett. Han skrev också dikter med "antiklerikal" tendens, och häktades därför flera gånger. I 30-årsåldern genomgick han en religiös kris, som förde honom över till den reformerta kyrkan och därmed utlandet. Han avsvor sig dock den reformerta läran för att få återvända hem, men flydde sedan till Genéve där han fick ett gott mottagande. Oscar Lövgren skriver: "Den reformerta värld, som han här kom in i, syntes honom dock alltför dyster, varför han styrde färden till Italien. Dit kom han dock aldrig utan avled i Turin i aug. 1544." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 423).
I motsats till Martin Luther och de evangelisk-lutherska församlingarna menade Clement Marot och hans reformerta vänner att egentligen inga andra psalmer än Psaltarens borde sjungas i kyrkorna. Åtminstone borde psalmtexterna utgå direkt från bibeltexter. Även Luther omdiktade med förkärlek psaltarpsalmer, men kunde också dikta helt fritt. För Marot däremot kom bearbetningarna av psaltarpsalmer att bli hans livs projekt (ungefär som för Haqvin Spegel i Sverige 150 år senare, även om Spegel inte fick in alla sina i psalmboken). De blev också mycket uppskattade och sjungna, särskilt inom den reformerta kyrkan, men även utanför, vilket denna psalm är ett exempel på.
Jag kan bara minnas att jag varit med om att sjunga den en enda gång innan 1986 års psalmbok antogs, i Mjölkuddens kyrka omkring 1980. Men sanningen att säga har den inte börjat sjunga särskilt mycket oftare efter 1986 heller. Hela avdelningen "Bättring - omvändelse" består mest av åldriga psalmer och har tydligen inte inspirerat till nydiktning. Ibland kan en undra om bättring och omvändelse var något folk - och Gud - höll på med fram till 1800-talet, medan vi nuförtiden är lite för fina för sånt.
Melodin är en känd koral från Strasbourg - som åtminstone i 1939 års koralbok användes till en hel del psalmtexter. (Mest känd är kanske Wallin-psalmen "Befall i Herrens händer" som fortfarande finns med).
Så här löd 20-årige Lars Wivallius´ version av den franska psalmen, som i denna form (frånsett stavningen) alltså var känd och sjungen här i Sverige i 360 år:
Till dig av hjärtans grunde
I nöden ropar jag.
Ack, att jag finna kunde,
O Gud, för dig behag!
Låt upp ditt milda öra,
När jag åkallar dig.
Av nåd mig värdes höra;
Du vet vad felar mig.
Ho varder väl befunnen,
Som kan för dig bestå?
Ho bliver ej förvunnen,
Om du till doms vill gå?
Men fast jag är ovärdig,
Din nåd du mig beter,
Om ödmjuk och botfärdig
Jag synden överger.
Min tro och hopp jag ställer
Uppå det trösteord,
Att i den dom du fäller
Skall nåd för rätt bli spord.
Du som mig utrannsakar,
Till dig jag trofast ser,
Lik väktaren som vakar,
Till dess sig dagen ter.
Min själ, ditt hopp till Herran,
Den gode Fadern, vänd,
Vars nåd är när och fjärran
Av trogna hjärtan känd!
Du finner liv och hälsa
I hans barmhärtighet:
Han sina barn vill frälsa
Från synd och farlighet.
C Marot:
A Lobwasser:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar