fredag 19 februari 2010

262 O sällhet stor






1. O sällhet stor som Herren ger
ren här på denna jord!
I kärlek han till barnen ser,
dem föder vid sitt bord.
Hans nåd är ny var dag och stund,
och evigt fast står hans förbund.
Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

2. Väl blir det mörker mången gång,
ej solen skiner jämt.
Väl får vi känna tidens tvång,
men ett är dock bestämt:
det blir ej mörkt i himmelen,
och resan, vad betyder den?
Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

3. Bekymra er då inte mer
för hem och dagligt bröd.
Det är det ord oss Herren ger,
han är vårt säkra stöd.
Han är oss alla dagar när,
han oss och våra bördor bär.
Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

4. Är det så saligt redan här
att vara Jesu vän,
hur skall det då ej bliva där
en gång i himmelen!
Där får vi fröjdas var minut,
vår salighet tar aldrig slut.
Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Text: Nils Frykman 1877 (35 år), ngt bearb.
(En fullständigare text, också den lätt bearbetad, finns i Stora Nätpsalmboken som nummer 687)
Musik: Ur Engelkes sånger 1871

En glad sång, en av Frykmans mest sjungna. Men inte okontroversiell för det: strofen om "det bästa vinet" (jfr Johannesevangeliet 2:10) har ifrågasatts och t.o.m. strukits, p.g.a. påstådd "ohöljd religiös egoism" (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 192). Tja, men i så fall är det en hel del verser i Nya Testamentet som också måste strykas. Så här skrev Frykman i den ursprungligen andra strofen:

Det är så gott att älska Gud,
som först har älskat oss,
så gott att vara Kristi brud
och slippa att förgås.
När världens fröjd en ände tar
har vi det bästa vinet kvar.
Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Jfr bearbetningsförslaget i Stora Nätpsalmboken 687:

Det är så gott att älska Gud,
som oss har älskat först,
så gott att vara Kristi brud
och slippa evig törst.
När världens fröjd en ände tar
har han det bästa vinet kvar.
Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!

Även i frikyrkliga, nykteristiska sammanhang har den strofen tidigare kritiserats för raden om vinet, trots den uppenbara bibelanknytningen. En vanlig bearbetning har varit den rent absolutistiska vatten-varianten "all världens fröjd en ände tar, / Guds källa flödar alltid klar".

Men även nuvarande tredje strofen ifrågasattes av många "kyrkliga" inför psalmboksrevisionen på 1980-talet, ungefär som andra strofen i Wallin-psalmen Befall i Herrens händer: "För lycka, bröd och ära / i denna värld ej strid", som ändrades till "För lycka, makt och ära / i denna värld ej strid." Man ansåg att det var orimligt att svältande människor inte skulle bekymra sej om eller få strida för rätten till bröd för sej och sin familj. Jodå, synpunkten är begriplig.

Men dels skriver Frykman sin sång bara 10 år efter de stora nödåren härhemma i Sverige (och var därmed förmodligen mer insatt i brödbristens problem än många nutida förståsigpåare), dels återger ju Frykman bara Frälsarens egen förkunnelse i Bergspredikan: "Gör er därför inga bekymmer; fråga inte: Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Vad ska vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matteusevangeliet 6:31). Så blev också strofen kvar, trots allt. Den har ju även sin motsvarighet i en strof ur en gammal kyrkopsalm (SvPs 243:3 "Bekymra dig inte för livet / nog får du ditt dagliga bröd"), som inte brukat kritiseras på samma sätt eller föreslagits till uteslutning.

Nils Frykman:

Inga kommentarer: