213 Att bedja är ej endast att begära

Alt. koral:


1. Att bedja är ej endast att begära,
att själviskt ropa: Giv mig, Herre, giv!
Att bedja är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv.

2. Att bedja är att helt sig själv förglömma
i bönen: "Ske din vilja, icke min",
att låta nådens rika källsprång strömma
i egen tomhet, eget armod in.

3. Att bedja, det är kraften att försaka,
att mitt i stormen vara trygg och still
och visa alla varför fast tillbaka,
i lugn förtröstan på att Gud så vill.

4. Gud redo är att nådens port upplåta
för varje redlig själ som klappar på
i ödmjuk bön att livets dunkla gåta
i evighetens ljus förklarad få.

Text: Stina Anderson 1922 (45 år)
Musik: Rolf Davidson 1950 (25 år), alt. Oscar Ahnfelt 1850 (37 år) 

Om denna psalms tillkomst har författarinnan själv berättat:"Den kom till såsom en länge och plågsamt förnummen protest mot den, även bland kristna människor, gängse uppfattningen att bön är detsamma som att bestorma Gud med ideligt tiggande om tusen och en ting, som dessa anse oumbärliga, för att slippa offra något av sin egoism och bekvämlighet. - Inte sant, detta är ju en karikatyr av verklig bön, som förutsätter att den bedjande å sin sida, i enlighet med Mästarens - den store Bedjarens - exempel helt ställer sig till Guds förfogande och underordnar sig hans behag beträffande formen för bönhörelse. När så kyrkoåret led mot Bönsöndagen kände jag ett starkt behov av att få ge uttryck för vad jag i denna sak kände, och så gavs mig den lilla psalmen eller sången."

(Cit. efter Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 22)

Psalmen trycktes första gången i tidningen Svenska Posten 3/2 1922. I 1939 års koralbok försågs den med en 1500-talsmelodi från Genéve (ur "Psaumes octante trois de David"), som nog bidrog till att göra psalmen mera läst än sjungen. Rolf Davidsons melodi, som komponerades till just denna text för Sånger och psalmers upplaga från 1951, ansluter sej närmare till texten, men har knappast heller "lyft" den till något som liknar popularitet. Trots felbetoningarna med Ahnfelts melodi är det nog närmast den man får ta till om man vill få den sjungande församlingen med sej i sången.

Ordet "redlig" i sista strofen kan nog uppfattas som en smula exkluderande av en bedjare som inte kan mycket mer än ropa "Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dej över mej syndare." Det är naturligtvis de facto en redlig bön, men redliga själar känner sej i regel inte särskilt redliga. Därför hade jag föredragit (och kan nu, mer än 75 år efter författarens död, ersätta "redlig" med) det i sammanhanget mer talande ordet "nödställd".