torsdag 18 februari 2010

469 Han lever! O min ande, känn




1. Han lever! O min ande, känn
din Herre och din Gud igen!
Han lämnat har sitt vilorum
och rösten höres, som var stum,
och handen räckes, som var kall.
Han lever, och du leva skall!

2. Han framstår i sin härlighet,
och över tid och evighet
går upp rättfärdighetens sol.
Han lever! Himlen är hans stol
och jorden är hans fotapall.
Han lever, och du leva skall!

3. Så hör hans röst och tag hans hand,
du främling från ett bättre land,
som prövas här en liten tid,
lyft upp ditt huvud, känn med frid
att prövotiden snart är all.
Han lever och du leva skall!

4. Hans ledning följ, och jämn och ljus
blir vägen till din Faders hus.
Med kärlek, tro och saligt hopp
fullborda här ditt vandringslopp
och sedan i hans armar fall.
Han lever, och du leva skall!

5. Och du som är i synden död:
vak upp, stå upp, som Herren bjöd.
Botfärdig kom och trogen bliv,
så äger du i honom liv
förutan död och syndafall.
Han lever, och du leva skall!

6. Och världar skola hava slut
och stjärnor skola slockna ut
och himlar störta med vår jord,
men dig som tröstat på hans ord
ej når förgänglighetens svall.
Han lever, och du leva skall!

Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), ngt bearb.
Melodi: Svensk, "Madesjöhandskriften" 1694-95

Denna påskpsalm hör, liksom t.ex. julpsalmen Var hälsad sköna morgonstund, till de psalmer som allra sist kom med i "den wallinska psalmboken" av år 1819. Psalmen anges ofta vara författad just 1819, men eftersom psalmbokskommittén godkände Wallins psalmboksförslag redan den 27 december 1818 måste ju även denna psalm vara författad året innan. Kanske vid påsktid, men det är alls inte säkert, för Wallin hade förmågan att dikta högtidspsalmer alldeles oberoende av tiden på (kyrko-)året.

Wallin hade redan tidigare diktat en påskpsalm, Sitt öga Jesus öppnat har, som dock fick en extra vers så här i slutskedet av psalmboksarbetet. Men den psalm vi nu betraktar är absolut Wallins främsta påskpsalm (så fick den också "förnyat förtroende" 1986 i motsats till den nyss nämnda).

Första versen är brutalt rak på sak: "Rösten höres som var stum / och handen räckes som var kall." Bekännelsen till Jesus´ gudomlighet, "känn / din Herre och din Gud igen", anspelar på aposteln Tomas´ utrop när denne fick möjlighet att röra vid den Uppståndne: "Min Herre och min Gud".

Slutraden är densamma i alla verser ("Han lever och du leva skall") och bygger på Jesus-ordet "Jag lever - ni ska också leva". Den bildar alltså ett slags "refräng"; den skapar i alla fall ett suggestivt upprepningsmoment. Men Wallins sätt att i näst sista raden hitta rimord på "skall" ger å andra sidan spänst och variation åt psalmen: kall, fotapall, all, fall, syndafall, svall.

Sista strofen är inristad på granitblocket på biskop Lars Landgrens (1810-1888) grav i Härnösand.

Melodin, som är svensk och hämtad ur den s.k. "Madesjöhandskriften", påminner i sitt anslag mycket om melodin till en annan Wallin-psalm, "Vänligt över jorden glänser". (Ta bort upptakten så märker du!). Annars är den originell och verkligen en glad, spänstig påskkoral, väl värd att sjungas, kanske även till fler psalmer med samma versmått!

J O Wallin:

Inga kommentarer: