fredag 19 februari 2010

9 Min själ skall lova Herran





1. Min själ skall lova Herran,
min tunga prisa skall hans namn.
Han är från oss ej fjärran...


Text ("Nun lob, mein Seel, den Herren"): Johann Gramann (Poliander) 1530, 1540 (43, 53 år), efter David Isaisson (Psalt. 103), övers. Laurentius Petri Nericius? 1562 (63 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Britt G Hallqvist 1982 (68 år)
Musik: 1400-talet, Hans Kugelmann 1540 (45 år ca) (Lyssna till hur psalmen sjungs i Gedächtniskirche, Berlin, 2009).

[Av upphovsrättsliga skäl kan texten inte publiceras här än]

Denna reformatoriska lovpsalm, som alltigenom bygger på Psaltaren 103, utgavs första gången år 1540 genom ett separattryck i Nürnberg. I Then Swenska Psalmboken 1567 fanns en svensk översättning, som troligen utförts av psalmbokens utgivare ärkebiskop Lars (Laurentius Petri). I den formen togs den också in i 1695 års psalmbok som nummer 85 (se nedan), men bearbetades för 1819 års psalmbok, i vilken form den fördes vidare till 1937 års psalmbok. För 1986 års psalmbok gjordes en ny bearbetning, men psalmen har alltså en så stark ställning att den funnits med i alla psalmböcker sedan 1500-talet.

Detta beror naturligtvis i grunden på att förlagan i Psaltaren är så älskad - den är en riktig tröstepsalm, ett gammaltestamentligt evangelium. Men det beror säkert också på den medryckande valsmelodin. Denna melodi trycktes samma år som originalpsalmen i Hans Kugelmanns körverk Concentus novi trium vocum accomodati.

Så här såg den svenska texten ut före 1819:

Min själ skall lofwa Herran;
mitt hjerta skall ock prisa hans namn;
han gör stor mon och ära
sin christenhet i alla land.
Synderna han förlåter
och helar wår swaghet all:
med nåde han oss omfattar
och hjelper af dödsens qwal.
Rikeliga han oss mättar,
förnyar ock andans kraft,
beskärmer med lag och rätter
de oskyldiga ifrån straff.

Han låter oss förkunna
sin´ herrliga werk och wilje god,
och allt godt han oss unnar
af blotta nåd och kärlighets mod.
Hans wrede hafwer snart en ända
och straffar oss icke efter wåra skuld:
sin mildhet han till oss wänder,
dem blödigom är han huld.
Hans nåd är högt befästad
öfwer dem, honom frukta rätt:
som öster är långt ifrån wäster,
så gör han oss wåra synder qwitt.

Som sig en fader förbarmar
och barnens brott förgäter snart,
så gör Gud med oss arma,
som lita till hans faderliga art.
Han känner wårt swaga wäsend´,
att wi äre mull och stoft;
wår lifstid liknas wid gräset,
som blomstrar med herrliga lukt.
När wädret blås derunder,
förfalnar allt dess prål;
menniskan snart förswinner;
här hjelper hwarken makt eller wåld.

Men Herrans nåd allena
blifwer stadig och fast i ewighet,
när man af trone rena
åstundar hans rättfärdighet,
så ock hans bud behåller:
han hafwer i himmelen satt sin stol.
I englar och starke hjeltar,
som fören hans kraftiga ord,
hans lof skolen j utsprida
bland alla hans kreatur.
Min själ i alla tida
skall lofwa Herran, wår Gud.

2 kommentarer:

Ulf Gustafsson sa...

Hej Andreas. Jag sa inte det i min tidigare kommentar (för ett par dagar senare och i en annan av alla dina bloggar) men det arbete du gör och har gjort med alla dessa dina bloggar är beundransvärt. En musikalisk skatt som jag ofta återkommer till för uppslag och inspiration. Jag förstår inte hur du hinner med allt, men jag är väldigt tacksam för det jobb du lägger ner.
Tack!

Andreas Holmberg sa...

Tack för uppmuntran, Ulf! Den ger extra glädje och energi. Ja, det blir lite klipp och klistra då och då (istället för scrap-books och frimärken ;) och så handlar det ju i grunden främst om en sammanställning av andras musikaliska och textliga arbete. Men som sådan kan bloggen nog ha sitt värde, hoppas jag förstås. Tack för att du bekräftade det (det finns ju stunder då man tvivlar)!