212 Långt bortom rymder vida

1. Långt bortom rymder vida,
längre än solar går,
högre än stjärnor tindrar,
den bedjandes suckar når.
Anden från stoftets världar
lyfter sitt vingepar,
klappar på himlaporten
och söker sitt hem, sin Far.

2. Trång är all världen vida,
hjälplös var jordisk vän.
Själen får ro och fäste
allena i himmelen.
Mörkaste natt skall ljusna,
bittraste kval få ro,
lär du dig blott att vandra
på bönernas himlabro.

3. Ringaste barn som beder
lever oändligt tryggt,
mäktar långt mer än hjälten
som starkaste fästen byggt.
Måtte vi aldrig glömma,
var vi i världen går,
att till Guds eget hjärta
den bedjandes suckar når.

Text: Augusta Lönborg 1895 (33 år) - sign. "Aster"
Musik: Julius Dahlöf 1906 (35 år)

Denna psalm om bönen trycktes första gången i tidningen Barnavännen den 26/9 1895. Melodin av Julius Dahlöf utgavs första gången i Andrew L Skoogs samling Octava (1906).

Psalmen har sjungits mycket och gärna inom frikyrkligheten, inte minst sista strofen "Ringaste barn som beder / lever oändligt tryggt". Den högtidliga, klassiskt koralklingande melodin har också gjort sej utmärkt i körsättning.

John Ronnås skriver: "Psalmen är en märklig förening av innerlighet och närhet i både text och musik och ett rumsligt oändlighetsperspektiv. Himmelen där Gud finns ligger långt bortom stjärnorna, som ligger på miljoner ljusårs avstånd från jorden. [...] Samtidigt finns den innerliga tryggheten där. [...] Det är något av en trons paradox, denna barnsliga förtröstan på en Gud som är oändligt långt borta." (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 156)

En som är förtrogen med den gamla svenska högmässans inledningsord associerar lätt till dem: "Herren är i sitt heliga tempel. Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som hava en ödmjuk och förkrossad ande. Låt oss därför med förtröstan gå fram till hans nådetron..."