fredag 19 februari 2010

231 Oändlig nåd





1. Oändlig nåd mig Herren gav
och än i dag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var...


Text: John Newton 1779 (54 år) "Amazing grace", sv. övers. Anders Frostenson 1983 (77 år)
Musik: Amerikansk 1831

Här kommer en gammal slavskeppare och betecknar sej själv som ett vrak! En lite mer ordagrann översättning av första strofen skulle låta ungefär: "Otrolig nåd (så skönt det ljöd!), / som frälst ett vrak som jag!" Och även i eftervärldens ögon framstår han som en verklig skurk - inte ens efter sina "omvändelser" före 25-årsåldern (han hade flera djupt religiösa erfarenheter redan som slavskeppare) slutade han genast med sin inblandning i slavhandeln, utan gav sej ända upp i 30-årsåldern - även efter att att han lämnat sjön - in i nya liknande affärer.

Först uppåt 40-årsåldern sadlade han om till prästkallet, och först i 60-årsåldern blev han definitivt och offentligt en "abolitionist", en bestämd slaverimotståndare. År 1788 väckte hans pamflett "Tankar om slavhandeln" stort uppseende i det engelska samväldet. Han kallade den för en bekännelse som kom för sent, och skrev att han alltid skulle skämmas över att han en gång tog så aktiv del i en handel som han nu ryste inför.

Vissa har talat om decennierna dessförinnan som om Newton varit en hycklare hela tiden. Och visst är det obegripligt hur han kunde fortsätta vara insyltad i slavhandeln så pass länge efter att han i 25-årsåldern kom till medveten tro på Jesus. Antingen dömer man ut hela hans omvändelse, eller också erkänner man att även en kristen kan leva i synd som samvetet ännu inte väckts inför, men vars förskräcklighet så småningom går upp för en. (Man kan t.ex. fundera på hur vi kristna i det västerländska konsumtionssamhället idag förvaltar egna och andras resurser i relation till både penningbegär - "en rot till allt ont" - och njutningslystnad).

I varje fall måste man säga att Newton (bättre sent än aldrig) i sitt liv till slut visade att Gud förmår både förlåta och förvandla, både frälsa och förnya. Och att Newton skrev sin mest berömda psalm först i 54-årsåldern gör att den känns möjlig att sjunga (hu så hemskt om den skrivits av en "nyfrälst" 25-årig, fortsatt aktiv slavhandlare!). Det känns som om han nu börjat fälla en skoningslös dom över sitt tidigare liv, och börjat "ladda" inför den mer konkreta offentliga - och förfärande - bekännelse han gav något decennium senare.

Men hur är det - kan vi stämma in i slavhandlarens sång, vi som inte gjort oss skyldiga till samma fasansfulla brott som han? Ja, antingen får vi nåd på samma villkor som John Newton och Paulus ("den störste syndaren") - eller också får vi ingen nåd alls. Den som är för fin för att böja knä med skurkar är för fin för himlen. Den som vill till himlen hamnar i ett underligt sällskap...



John Newton:

1 kommentar:

Anonym sa...

En fantastisk sang med et mektig budskap.