fredag 19 februari 2010

251 Var jag går










1. Var jag går i skogar, berg och dalar
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.

//: Han, min Herde, gick för mig i döden,
men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet ://

2. Allt vad vi på färden kan behöva...

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), Ragnar Holte 1986 (59 år), v.3 herrnhutisk svensk förf. 1806
Musik: Ur Ahnfelts sånger 1868 (dansk?)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]



En ofta återkommande önskesång på "psalmtoppen" är denna, som egentligen består av två sånger, dels en äldre från 1806 ("När på Tomas Segerfursten tänker", v. 3f.), dels en yngre av Carl Olof Rosenius (v. 1-2). Rosenius tog alltså en äldre, herrnhutisk sång om aposteln Tomas och hans trosbekännelse "Min Herre och min Gud". Den tilldiktade han "framifrån" s.a.s. och skapade ett helt nytt anslag, där första raden innehåller ett visst mått av naturlyrik. Åtminstone en viss del av psalmens popularitet i Sverige kan säkert tillskrivas de "skogar, berg och dalar" som västerbottenssonen Rosenius målar upp som bakgrund till vandringen med "den osynlige vännen".

Just "vän" är ett centralt ord för Rosenius i fråga om relationen med Herren - jfr med vad Jesus säger i Johannesevangeliet 15:15! Se också t.ex. sången Med Gud och hans vänskap. I vers 2 återges Jesusorden i Johannes 16:16ff. ("En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni ska se mig igen").

Denna sång publicerades första gången i tidningen Pietisten nr 6 1847, men blev inte spridd och känd just som sång förrän genom Ahnfelts sånger 1868, då den föregivet danska melodin också trycktes. Oscar Lövgren skriver dock: "En undersökning som gjorts i Danmark angående denna sak har inte givit belägg för melodins danska ursprung."

Den senare delen av roseniussången ("När på Tomas Segerfursten tänker") har förmodligen - men inte helt säkert - skrivit av den herrnhutiske skattekommissarien Anders Dahlström (1739-1825), som var medredaktör för Samling Af Äldre och Nyare Andeliga Sånger och Werser (1 uppl. 1795, 2 uppl. 1806) och enligt uppgift författade eller översatte de flesta sångerna i båda upplagorna. I andra upplagan förekommer sången om Tomas.

För 1937 års psalmbok gjorde professor Emanuel Linderholm en radikal bearbetning av Rosenius´/Dahlströms psalm - det var nästan bara själva anslaget som behölls. Men då många "rosenianer" vädjade om att psalmen hellre borde utgå än tas med i detta skick, dröjde det till 1986 innan den kom med i psalmboken, då i ovanstående betydligt lindrigare bearbetning (och förkortning) av professor Ragnar Holte.

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 573 resp. 149).

Caravaggios klentrogne Tomas inspekterar Jesus´ sår:


C O Rosenius:

Så här löd Linderholms refuserade version:

"Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst!"
Fast osynlig till min själ han talar,
än till varning, än till mod och tröst.
Det är han som vandrade på jorden,
såsom jag i frestelse och nöd,
och, av alla övergiven vorden,
måste ensam gå till korsets död.

Var jag går i denna mörka världen,
ser jag före mig hans ljusa spår.
Vart jag än i livet ställer färden,
plötsligt inför hans gestalt jag står.
Och när i hans anlete jag blickar,
trött av livets bitterhet och strid,
snart jag åter mig i striden skickar,
stärkt utav hans Andes höga frid.

Var jag går, skall han mig ännu följa,
han, min ende vän i tunga år.
Om han än en tid sig skulle dölja,
snart han åter stilla med mig går.
Om till sist jag segnar ner och dignar
under livets börda, dock jag vet:
han är när mig, han mig än välsignar
in i dödens dunkla hemlighet.

Var jag går en gång i himlens rike,
först och sist jag honom söka skall.
Bland de saliga är ej hans like,
där de stå inför Guds fotapall.
Vad jag lidit för hans skull i tiden
skall jag snarligt glömma vid hans röst,
när han hälsar mig hos Gud med friden
och min själ tillsäger sitt: Var tröst.


Inga kommentarer: