fredag 19 februari 2010

304 Lär mig, du skog, att vissna glad











1. Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå...


Text: Adam Oehlenschläger 1813 (34 år) "Laer mig, o Skov, at visne glad", sv. övers. Emilia Ahnfelt-Laurin 1879 (47 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Skalden Oehlenschläger skildrar i ett av sina tidigare verk en eremit, som dör ensam ute i naturen. De som bär eremitens kista ner mot bygden och kyrkogården sjunger längs vägen en ljus uppståndelsehymn. Och det är denna hymns första fyra strofer som blivit en känd höst-, ålderdoms- och begravningspsalm i både Danmark och Sverige.

Kanske var det främst genom denna psalm som Gud uppfyllde Oehlenschlägers bön i Italien våren 1809 (efter åsynen av Correggios målningar i en kyrka i Parma): "Gode Gud, bevara mitt hjärta öppet och rent, till att erkänna Din storhet, godhet och skönhet i natur och människoverk [...]. Giv mig munterhet och mod att vandra min bana på Din sköna jord, utan att sjukligt och bittert hata min fiende, utan att slaviskt och fegt underkasta mig världens fördomar. Skänk mig beständig diktarkraft! Du har skapat min ande för konsten, och denna är det starkaste teleskop, genom vilket jag kan skåda din härlighet. Låt mig leva efter min död i mina verk såsom denne gode Correggio, så att ännu, när jag är stoft, månget ungdomligt bröst kan bli hänfört av mina sånger!" (Cit. efter Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken III, Lindblads 1946, s. 217)


Nå, det är väl inte "månget ungdomligt bröst" som ber om att lära sej "vissna glad"! Men utan tvekan hör psalmen idag till Oehlenschlägers få verkligt levande poem och är definitivt det enda som idag är känt i Sverige, t.ex. i Jakob Hellmans version (se ovan). Psalmen sjungs kanske oftast vid begravningar (särskilt på hösten), men texten kan också spontant citeras när träden gulnar - på ålderns höst sa t.ex. min farfar en höstdag just detta: "Lär mig, du skog, att vissna glad". 

Poeten Johannes Edfeldt har å sin sida behandlat såväl psalmen som åldrandet med rå galghumor i sin prosadikt Ålderdomshemmet: "Besök på ålderdomshemmet, det sista helvetet. Kvällsandakt. Mitt i misären - bland gamlingar med darrande händer, gapande eller dreglande munnar och halvslocknade, askgrå ögon - sätter sig den manhaftiga förestånderskan, bred över bringan, vid orgeln och intonerar med en röst, som kunde fröjda en bergsprängare, den anslående sången: Lär mig, du skog, att vissna glad..." (Edfeldt: Dagar och nätter, 1983).

Efter ett knippe retoriska invokationer (till i tur och ordning skogen, fågeln och fjärilen) kommer hur som helst i sista strofen "en riktig bön" till Jesus. Jag har tyvärr som kantorsvikarie i Bollnäs 2009 varit med om att den versen fått önskas bort (nb vid en kyrklig begravning!) för att den ansågs alltför "religiös". Men de sista målande raderna förtjänar att återges på originalspråket:

Sving for mig håbets grønne flag,
langfredag var en bitter dag,
men skøn var påskemorgen!

Det är nästan så att man tänker på den yngre landsmannens, den av nazisterna mördade diktarprästen Kaj Munks, berömda ord:

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag
vi lurer dem påskemorgen!


A Oehlenschläger:

N Söderblom:

Inga kommentarer: