328 Lova Herren Gud, min själ

1. Lova Herren Gud, min själ!
Vad han gör är rätt och väl.
Lova honom allan tid,
ty han nådig är och blid.

2. Trösta ej på någon man,
huru hög han vara kan,
ty han hjälpa ej förmår,
när du mest i nöden står.

3. Människan är förelagt,
som Gud själv oss haver sagt,
dö och åter bli till jord,
därav människan är jord.

4. Se, vad blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förlorat blir och dött,
allt förvandlat och förött.

5. Evigt salig är den man,
som på Gud förtrösta kan.
Den hos honom söker råd
säker är att finna råd.

6. Gud är den som med ett ord
skapat himmel, hav och jord,
men av allt, som jorden bär,
mänskan honom kärast är.

7. Sions Gud är hög och stor,
salig den på honom tror.
Lova Herren, gammal, ung,
gladlig halleluja sjung!

Text: Jakob Arrhenius 1694 (52 år) efter Psalt. 146 - jfr Stora Nätpsalmboken nr 654 som utgör en fullständigare version.
Musik: Herrnhut omkring 1740

I den karolinska psalmboken fanns efter avdelningen "Katekesen författad i sånger" även en avdelning med "kung Davids psalmer", omformade efter västeuropeiska versmått och språk. Inte alla 150 psalmer i Psaltaren (som ju heller inte alla är författade av David) finns parafraserade, men bl.a. Psaltaren 146 finns med i nytolkning av Jakob Arrhenius. Ja, Arrhenius´ psalm hör till dem som fanns med redan i Svedbergs psalmbok av 1694, och som även året efter fann nåd för de kritiska teologernas ögon (fattas bara annat, så troget som han följer den gammaltestamentliga förlagan!). 

Psalmen förkortades betydligt för 1986 års psalmbok (jfr versionen i 1937 års psalmbok!), men fick i alla fall vara kvar - i fjärde psalmboken på raken (den femte om man räknar med 1694 års psalmbok)!

Så här såg den ut som nr 107 i 1695 års psalmbok:

Lofwa Herran Gud, min själ!
som dig hafwer skapat wäl.
Lofwa honom allan tid;
ty han nådig är och blid.

Tröster ej på någon man,
huru hög han wara kan;
ty han hjelpa ej förmår,
när som wärst med eder står.

Menniskan är förelagt,
som Gud sjelf oss hafwer sagt,
dö och åter bli till jord,
deraf förste man är gjord.

Si, hwar blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förtappadt är och dödt;
allt är ändadt och förödt.

Säll och salig är den man,
som på Gud förtrösta kan;
den, som liter på hans nåd
och hos honom söker råd.

Gud är den, som med ett ord
skapte himmel, haf och jord,
med allt, hwad som derpå är,
håller tro och sanning kär.

Den, som hungrar, gör han mätt,
skaffar den förtryckta rätt,
löser den, som fången är,
blindom åter syn beskär.

Rätter upp allt mer och mer
den, som ligger slagen ner;
älskar den, som lefwer from,
spar den onda till sin dom.

Herren ser till enkors nöd,
gifwer deras barnom bröd,
främlingar bewisar godt,
gör de ondas wäg till spott.

Sions Gud är sannerlig´
en stor konung ewiglig´:
Lofwa Herren, gammal, ung!
Gladlig´ halleluja sjung!