1. Var man må nu väl glädja sig,
här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?
2. Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.
3. Men Gud av sin barmhärtighet
sin ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.
4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.
5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar,
är han min broder vorden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.
6. För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom mig förestod
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.
7. Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände
och i mitt bröst Hugsvalaren,
den helge Ande, sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.
*8. Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?
här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?
2. Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.
3. Men Gud av sin barmhärtighet
sin ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.
4. Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.
5. Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar,
är han min broder vorden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.
6. För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom mig förestod
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.
7. Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände
och i mitt bröst Hugsvalaren,
den helge Ande, sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.
*8. Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?
Text: Martin Luther 1523 (40 år) "Nun freut euch, liebe Christen g´mein", övers. Olavus Petri1536 (43 år), Olof Hansson Forssell 1816 (54 år). Se även Frostensons översättning O gläd dig, Guds församling, nu (Svps1986 nr 32 eller Stora Nätpsalmboken nr 113 Nu bör väl alla glädja sej
Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".
Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet. Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm."
Det där om jag-form förresten: det är ju inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar!
Originalet har tio verser, den tidigare svenska översättningen åtta och Frostensons nio. I båda de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner (två strofer har arbetats samman till en).
Det där om jag-form förresten: det är ju inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar!
Originalet har tio verser, den tidigare svenska översättningen åtta och Frostensons nio. I båda de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner (två strofer har arbetats samman till en).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar