fredag 19 februari 2010

36 O Kriste, oss benåda





1. O Kriste, oss benåda,
så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda,
liv av din kärlek få.
Till dig vårt hjärta längtar,
från världens flärd det trängtar
till din rättfärdighet.

2. Din Fader dig allena
har givit allt i hand,
att du må allt förena
med trons och fridens band,
och så åt dig förvärva
ett folk som sällt skall ärva
det rike du berett.

3. Vad Fadern dig har givit
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.


Text: Elisabet Cruciger 1524 (24 år) "Herr Christ, der einig Gottes Sohn", övers. Olavus Petri 1536 (43 år) "Christus, den rätte Herren", Johan Åström 1816 (49 år) "Förlossningen är vunnen". Se även Olov Hartmans nyare tolkning, nr 350 "Vår Herre Krist var Sonen"


Denna psalm, som tidigare hade fem strofer och anslaget "Kristus, den rätte Herren", från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion
.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:
I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,
Guds Son i ewighet,
af Fadren är upprunnen,
som skriften säga wet.
Han är den morgonstjerna,
som oss kan lysa och värna
ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden
i werldsens sista tid,
af rena jungfru boren,
till oss hit kommen nid.
Dödsfängslet hafwer han brutit
och lifsens dörr uppslutit,
oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,
din kärlek låt oss få,
att sig med råd och dåde
wårt hjerta kofra må,
och låt oss till dig längta,
rättwisan efterträngta
och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader
i händer gifwit dig:
dess är nu hwar man glader,
att du den makten fick.
Ty du will alltid hjelpa,
ej låta nederstjelpa
dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,
låt ej borttappas det,
men för till rätta lifwet,
der du sjelf blifwer med.
Låt oss få med dig wara
alltid förutan fara,
och glädjas i ewighet.


Inga kommentarer: