33 O Jesus Krist, som mänska blev

1. O Jesus Krist, som mänska blev
att liv åt världen giva.
Det var din kärlek som dig drev,
vårt hopp du ville bliva...

Text: Olaus Petri 1526 (33 år) "O Jesu Krist, som mandom tog", Anders Frostenson 1986 (80 år), Ragnar Holte 1986 (59 år)

Musik: Wolfgang Dachstein, Strassburg 1525 (38 år), jfr Sibeliusakademins äldre version.

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.

Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.

Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok.

Olaus Petri i form av Theodor Lundbergs staty utanför Storkyrkan:

Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):

O JEsu Christ som mandom tog
i rene jungfru lifwe/
Kärleken han tigh ther til drog/
Wårt hopp tu wille blifwa.
Tu såg wår synd och stora nödh/
Att oss stod före en ewig dödh/
Helwetit stod oss öpet.

Thet lätst tu tå förbarma tigh/
Kunde thet eij längre lida/
Att Diefwulen tog oss til sigh/
Ther om wille tu strida:
Gaf tigh så här i werlden nidh/
Och giorde oss en ewig frijd/
Medh tinom dödh och pina.

Och så sade tu oss thet til/
Wij skolom hafwa trona/
Ty tu äst både godh och mild/
Och wilt oss alla skona/
Om wij sättie wår troo ther på/
At thet skal medh oss wara så/
Som tu oss säger före.

Tu äst worden wår broder kär/
Oss til stoor prijs och ähra/
Och altijd wil oss wara när/
Hwad kan man meer begära?
Är thet oss icke til en stoor mohn?
Wår broder är Gudz ende Son:
Ho kan oss nu förderfwa?

Prijs ware tigh ewinnerlig/
Som oss then nådh bewiste/
At wij äre Gudz barn medh tigh/
O käre broder Christe!
Så må nu hwar man wara gladh/
Och prisa Gudh i allan stadh;
Han är wår käre Fader.

Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819:
(=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):

O Jesu Krist, som mandom tog
att liv åt världen giva,
din kärlek blott dig därtill drog,
vårt hopp du ville bliva.
Du såg vår synd och stora nöd:
oss förestod en evig död,
och helvetet låg öppet.

Då täcktes du förbarma dig
och kunde icke lida,
att mörkrets makt oss tog till sig;
du ville för oss strida.
Du kom till oss i världen ned,
beredde oss en evig fred
med dinom död och pina.

Därjämte sade du oss till,
att då vi hava trona,
Gud all vår synd förlåta vill
och oss för straffet skona.
Vi oss förlita däruppå,
när vi med lydigt sinne gå
den väg du föreskrivit.

Vår broder nu du vorden är,
oss till stor fröjd och ära.
Du vill oss alltid vara när
och oss allt gott beskära.
Vad rör oss världens hot och hån?
Vår broder är Guds ende Son.
Ho kan oss nu fördärva?

Pris vare dig evinnerlig,
som oss din nåd beviste!
Vi äro nu Guds barn med dig,
o Herre Jesu Kriste.
Så må nu var man vara glad
och prisa Gud i allan stad:
Han är vår käre Fader.