fredag 19 februari 2010

40 Kristus vandrar bland oss än




1. Kristus vandrar bland oss än,
syndares och sorgsnas vän...


Text: Anders Frostenson 1935 (29 år)
Musik: Herrnhut 1740, London 1742
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publicera nu ]

Enligt Anders Frostenson själv har denna psalm sin upprinnelse i en nyårsbön i Killebergs missionshus på nyårsafton 1929 - omkring 6 veckor efter en stark gudsupplevelse han haft mitt på skånska slätten. Där var omkring 10 besökare. Den inför framtiden mycket villrådige Frostenson hörde här sin enligt honom "första andliga sång", och det var Min framtidsdag är ljus och lång. "Den hade ett innehåll som var som specialbeställt för mig i min situation", säger Frostenson och fortsätter:

Nyårsbetraktelsen minns jag inget av. Min uppmärksamhet var helt fångad av något annat. I bänken framför mig satt hustrun i den fattigaste familjen - i vart fall så långt jag kände till socknen. "Det är riktigt fattiga", sa vi. Det sa vi inte om några andra. De bodde i skogen neråt torvmossen, hade inte så mycket jord som till ett potatisland. Hon satt snett framför mig, så jag såg ansiktsprofilen med skärpa i linjen, som en etsning - och så jag. Vad hade vi gemensamt? Vi kände igen varandra, kunde hälsa när vi gick förbi varandra. Ingenting mer förut. Knappast någon möjlighet till något mer. Men nu. Vi lyssnade till samma bibelord och samma sång. Vi bad, bredvid varandra, till samme Gud. Vi sökte en kraft och ett ljus ur samma källa.

Jag hade prövat mig fram genom livsåskådningarna och så småningom börjat ställa ett krav: Jag ville hitta fram till och ha något som jag kan hålla fast vid hela livet och som jag skulle kunna dela med varje människa! Genom att sålla undan hade jag börjat komma fram till att detta kanske bara fanns i vad jag - livsåskådningsmässigt - kallade kristendomen. Här i Killebergs missionshus fick jag bekräftelsen, det synliga tecknet på att jag kommit rätt.

Och så säger Frostenson apropå slutstrofen i psalmen Kristus vandrar bland oss än:

Den strofen kommer från nyårsandakten i Killebergs missionshus. När Svenska missionsförbundet 1950 tog in den i sin sångbok och - efter vad jag hört - rentav räknat den som sin särskilda sång, har man gjort det med en i varje fall "lokal" rätt.
(Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 27-29, Skeab 1981).

Det dröjde 50 år extra innan denna psalm kom med i psalmboken. I februariförslaget 1936 var den med, liksom nio andra Frostenson-psalmer som dock till slut inte kom med i 1937 års psalmbok. Psalmen har samma bärande tanke som Jesus från Nasaret går här fram - den som framgår direkt av själva titelraderna.

Men psalmerna skiljer sej åt ifråga om både rytm och uppläggning. Om den förra psalmen främst utgick ifrån Jesus-ordet om att Guds rike är nära och Jesaja-profetian om ett nådens år från Herren, så bygger denna psalm mer på de talrika konkreta situationerna i evangelierna, där människor vänder sej till Jesus med bön om hjälp. Och samma möjlighet har vi, vill Frostenson säga. "Den som beder innerlig / "Davids Son, förbarma dig" / och sin nöd till Jesus bär, / skall förnimma vem han är." Själva avslutningsraderna vittnar om detsamma: "Jublande förnimma vi: / undrens tid är ej förbi."

Den uttrycksfulla psalmen blev som sagt inte bortglömd bara för att den inte kom med i psalmboken 1937. Åtskilliga frikyrkosamfund plockade upp den, inte bara Missionsförbundet, och den har t.o.m. sjungits så mycket att någon förmodat att uttrycket "undrens tid är ej förbi" skulle ha myntats av Frostenson. Vilket knappast är fallet, men det är skickligt av författaren att låta både första och sista raden i texten få en sådan pregnans att de på ett slående sätt sammanfattar hela psalmens budskap.

Inga kommentarer: