1. Herdar som på fälten vaktat,
säg oss vad ni hört och sett...
Refr: //: Gloria in exelcis Deo ://
Text: George Ratcliffe Woodward (1848-1934) "Shephards in the field abiding", publ. i "The Cowley Carol book" 1919, sv. övers. Anders Frostenson 1984 (78 år), jfr Herdar som höll vakt på fälten!
Musik: Fransk eller flamländsk
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här]
Den här psalmen och In dulci jubilo är de enda exemplen i vår nuvarande psalmbok på "makaroniska", alltså svenska och latin blandat. I den karolinska psalmboken av år 1695 var exemplen på detta betydligt fler. Den svenska reformationen led alltså inte av latinfobi, även om en bärande tanke var att liturgi och psalmer skulle sjungas på folkspråket. (En psalm slutade t.o.m. "att jag med fröjd må sjunga / mitt consummatum est"). Det var 1819 som alla latinrester obönhörligen sopades bort, ungefär som man föregående århundrade börjat kalka över en mängd medeltida takmålningar.
Eller förresten: Några rester av medeltidslatinet blev kvar in i vår tid - t.ex. har ju mässmomentet när prästen sjunger (eller läser) änglarnas ord "Ära vare Gud i höjden" faktiskt fortsatt kallas "Gloria", liksom "Helig" och "O Guds Lamm" strax före nattvardsfirandet benämnts "Sanctus" resp. "Agnus Dei", t.o.m. i det rationalistiska Sverige.
Och just änglaorden (eller änglasången, fast det står inte att änglarna sjöng!) om ära åt Gud i höjden utgör denna psalms refräng, som genom ett långt utdraget "o" (eller snarare "å") i Gloria och genom reprisering utgör en stor del av psalmen, som i övrigt består av en dialog mellan församlingen och herdarna. Vi vill veta vad som hände den där natten på Betlehems ängar, och herdarna berättar villigt. (Fjärde strofen i det engelska originalet, där församlingen återkommer och artigt tackar herdarna för berättelsen, uteslöts dock av den svenske översättaren).
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här]
Den här psalmen och In dulci jubilo är de enda exemplen i vår nuvarande psalmbok på "makaroniska", alltså svenska och latin blandat. I den karolinska psalmboken av år 1695 var exemplen på detta betydligt fler. Den svenska reformationen led alltså inte av latinfobi, även om en bärande tanke var att liturgi och psalmer skulle sjungas på folkspråket. (En psalm slutade t.o.m. "att jag med fröjd må sjunga / mitt consummatum est"). Det var 1819 som alla latinrester obönhörligen sopades bort, ungefär som man föregående århundrade börjat kalka över en mängd medeltida takmålningar.
Eller förresten: Några rester av medeltidslatinet blev kvar in i vår tid - t.ex. har ju mässmomentet när prästen sjunger (eller läser) änglarnas ord "Ära vare Gud i höjden" faktiskt fortsatt kallas "Gloria", liksom "Helig" och "O Guds Lamm" strax före nattvardsfirandet benämnts "Sanctus" resp. "Agnus Dei", t.o.m. i det rationalistiska Sverige.
Och just änglaorden (eller änglasången, fast det står inte att änglarna sjöng!) om ära åt Gud i höjden utgör denna psalms refräng, som genom ett långt utdraget "o" (eller snarare "å") i Gloria och genom reprisering utgör en stor del av psalmen, som i övrigt består av en dialog mellan församlingen och herdarna. Vi vill veta vad som hände den där natten på Betlehems ängar, och herdarna berättar villigt. (Fjärde strofen i det engelska originalet, där församlingen återkommer och artigt tackar herdarna för berättelsen, uteslöts dock av den svenske översättaren).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar