485 Välsignade alla ni kära

1. Välsignade alla ni kära,
som slumrar från världens strid!
Nu prisar ni Frälsarens ära
med änglar till evig tid.
För er är det jordiska tvånget
i frihet och jubel bytt.
Se, nu är det gamla förgånget
och allting har blivit nytt.

2. All oro och klagan har svunnit
vid klangen av harpoljud.
Det längtande hjärtat har funnit
sin vila till sist i Gud.
Ni kommit från levernets möda
och funnit en ljuvlig hamn.
Ni lever, ni är inte döda.
Högtlovat är Jesu namn.

3. Så signa du, Herre, de kära
som somnat från världens brus,
som alltid får vara dig nära
och skåda ditt anlets ljus.
Åt dig vill vi tryggt oss befalla
i dag och i all vår tid,
till dess du av nåd vill oss kalla
till dig i en evig frid.

Text: Alfons Takolander 1924 (49 år) "Välsignade varen, I kära", jfr Stora Nätpsalmboken nr 370
Musik: Nordisk folkmelodi / 1693

Denna psalm skrev den finländske skolmannen Takolander till minne av sin mor och far. "Enligt författarens egen uppgift var det bilden av de saligen hemgångna föräldrarna, som stod så levande för honom att den inspirerade honom till denna psalm. Redan från barndomen hade han i hemmet fått djupa andliga intryck". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 689).

Psalmen är för "protestantiska" förhållanden ovanlig såtillvida som huvuddelen av texten riktar sej till de avlidna. Det uppfattas nog i allmänhet som en rent "retorisk invokation", ungefär som man kan få höra när det talas vid kistan ("du var så snäll, du var så god, du lämnar bara vackra minnen"), men romerska katoliker och andra som är vana att tala med de döda (om än för Gud levande) kanske faktiskt väntar sej att de avlidna hör vår sång och kan ge respons på något sätt? I varje fall har tilltalsformen tydligen accepterats även hos oss. Det är ju Jesu namn som lovprisas, och sista strofen är en bön till Gud (författaren ber alltså inte de döda om förbön ens).

Psalmen beskars i Sverige på ett lite märkligt sätt redan 1936. De ursprungligen fyra stroferna bantades till tre genom att första delen av andra strofen slogs ihop med andra delen av tredje strofen. Så här såg psalmen ut då (nummer 148 i 1937 års psalmbok), med de gamla verbformerna intakta:  

Välsignade varen, I kära, 
Som slumren från världens strid. 
Nu prisen I alla Guds ära 
Med änglar, till evig tid. 
För er är det jordiska tvånget 
I frihet och jubel bytt. 
Se, nu är det gamla förgånget, 

Och allting är vordet nytt. 

All oro och klagan har svunnit 

Vid klangen av harpoljud. 

Det längtande hjärtat har funnit 
Sin vila till sist i Gud. 

I kommit från levernets möda 

Och funnit en ljuvlig hamn. 

I leven, I ären ej döda. 

Högtlovat är Jesu namn. 

Så signe du, Herre, de kära, 

Som somnat från världens brus, 

Som alltid få vara dig nära 
Och skåda ditt anlets ljus. 

Åt dig vi oss trygga befalla 

I dag och i all vår tid, 

Till dess du av nåd vill oss kalla 

Till dig i en evig frid. 


I Finland behölls dock hela psalmen intakt, men även där har den bearbetats på 80-talet, Märkligt att vi har så svårt att synka våra versioner - varför kunde vi inte ta den här? är vi rädda för blod?

1. Välsignade alla ni kära som slumrar från världens strid. Nu prisar ni Frälsarens ära med änglar till evig tid. För er är det jordiska tvånget i frihet och jubel utbytt. Se, nu är det gamla förgånget och allting har blivit nytt. 2. All oro och klagan försvunnit vid himmelska toners ljud. Det längtande hjärtat har funnit sin saliga vila i Gud. Ert huvud för honom ni böjer, vars välde ej gränser vet. För honom och Lammet ni höjer er lovsång i evighet.

3. Nu pryds ni med livets krona, med pärlor och ädelsten, och blodet, som allt kan sona, har tvättat er mantel ren. Ni kom ifrån strider och möda och nådde er himmelska hamn. Ni lever, ni är inte döda. Pris vare vår Frälsares namn! 4. Välsigna du, Herre, de kära som vilar från världens brus och alltid får vara dig nära och skåda ditt anletes ljus. Åt dig vill vi helt oss befalla i dag och i all vår tid, till dess även oss du vill kalla till dig i din eviga frid.

Den vackra melodin fanns redan i karolinska koralboken (1697 års) och användes tidigare till psalmen "Jag ville lova och prisa". Kompositör okänd, kanske en s.k. folkmelodi.

Av någon anledning tror jag att denna psalm, förkortningen till trots, blivit en "psalmbottenpsalm". Jag har aldrig spelat eller sjungit den på någon begravning, och inte heller vid Alla helgons eller Alla själars dag, då den ju vore ytterst passande, har jag varit med om att den sjungits. I alla fall inte vad jag minns. Däremot har jag för mej att kyrkoherde Ulf Allenbäck i Bollnäs sjöng den till gitarr vid någon typ av dagträff i början av 2000-talet. 

Möjligen är psalmens ställning starkare i Finland?

A Takolander: