fredag 19 februari 2010

91 Din kärlek, Jesus, gräns ej vet



Alt. svensk utjämnad form (ej med i 1986 års psalmbok):



1. Din kärlek, Jesus, gräns ej vet.
Du själv oss uppenbarar
den nåd som var av evighet,
som är och evigt varar.
Där nöd och sorg ett hjärta tär,
där någon tröst och råd begär,
du med din hjälp är nära.

2. Dem som i världen vilse går,
de trötta och de gamla,
de sjuka, fattiga och små
du vill kring dig församla.
Av det i världen intet var
åt dig ett folk du utvalt har,
som du vill rikt benåda.

3. Du skänker oss ett nådens år,
du löser träldomsbanden.
Där bland betryckta fram du går
Guds rike är för handen.
Du, Herre, själv dess spira bär,
när du mot oss barmhärtig är.
Du härskar, när du tjänar.

4. Och stor i himmelriket är
den som din kärlek tvingar,
den som ej tack och lön begär,
men tyst sitt offer bringar,
som går med glädje där du går,
och tacksam är att dig han får
i dina bröder tjäna.

5. O Jesus, oss din Ande sänd,
som liv från ovan föder.
Den eld i din församling tänd
som av din kärlek glöder.
Oss alla hjälp, att vi förmår
vad vi av dig för intet får
med fröjd för intet giva.

Text: Ernst Lönegren 1912 (50 år), tr. 1916
Musik: Strassburg 1545/Johann Crüger 1653 (55 år) - alt. svensk utjämnad form

Denna psalm hör intimt ihop med Vårsta Diakonigård och skrevs till dess invigning den 19 september 1912 ("Vårsta Diakonissanstalt" hette det då). Fram till 1930 var Vårsta en filial till Ersta diakonisällskap, där Ernst Lönegren varit föreståndare innan han blev utnämnd till biskop i Härnösand och tog initiativet till Vårsta. I sin argumentation för behovet av detta nordliga diakonicentrum sa biskop Lönegren enligt vad han själv berättat: "Om ni har ert så älskade Ersta, skulle vi då ej kunna få ett lika vackert Vårsta?" Och så kom det fina namnet till!

Invigningspsalmen trycktes dock inte förrän 1916, i årsboken Febe, och togs 1921 med i Nya Psalmer under rubriken "Diakoni". Som "Diakonipsalmen" är den också känd. Skriven i traditionell psalmstil riskerar den lätt att glömmas bort av yngre generationer, men åtminstone till Vårstas 100-årsjubilem 2012 förutsätter jag att den plockas fram. Och den är väl värd att sjungas i 100 år till. I tredje strofen ljuder Jesus´ programförklaring i Nasarets synagoga: Lukas 4:18. Och i avslutningsraderna tonar Matteus 10:8 ("Ni har fått för intet, så ge också för intet").

Själv har jag ett fint minne knutet till denna psalm. När jag gjorde värnplikten började mina morföräldrar bli märkbart gamla och få svårt att klara sej själva i sitt stora hus på landet. Barnen började leta en servicelägenhet åt dem. En ledig sommarhelg i slutet av sommaren, medan de ännu bodde kvar i huset, var jag och hälsade på. Hallonen bakom vagnslidret var stora och mörkröda, och jag plockade in en mugg till oss var. Morfar och mormor orkade ju inte längre åka på gudstjänst inne i stan, så vi läste söndagens texter och sjöng några psalmer själva istället. Och när vi i den lite vemodiga situationen sjöng Ernst Lönegrens diakonipsalm tillsammans (även om mormor inte ansåg sej ha någon sångröst) upplevde vi alla tre att den gick rakt till hjärtat.

Ernst Lönegren:

Kompositören:

Inga kommentarer: