309 Nu vilar ett hjärta

1. Nu vilar ett hjärta,

i ljuset och friden
de frågor som tystnat

har fått sina svar,
och nödens och ångestens

tid är förliden...

Text: Bo Setterlind 1978 (55 år)
Musik: Ur Pilgrims-Sånger 1859

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Ibland kan ett kommateckens placering vålla stor diskussion. Psalmbokskommittén ville sätta det första kommat i denna psalm efter ordet "friden", medan författaren vidhöll att det skulle stå efter "hjärta". Sakligt sett spelar det väl inte så stor roll, kan man tycka, men författaren fick här som så ofta annars sista ordet (bl.a. hans förkärlek för versaler har diskuterats beträffande andra psalmer). Och det är väl rimligt, om psalmbokskommittén förbehåller sej rätten att alls ta med psalmen.

Hur som helst är psalmen ganska traditionellt skriven, om än med omisskännligt setterlindska tonfall. De två första stroferna beskriver saknaden och himlaperspektivet, de två sista stroferna är en bön till Mästaren och Frälsaren. Den allra sista strofen ("O mildaste Jesus med segrarens krona") skulle kunna användas helt fristående från döds- och begravningssammanhanget (t.ex. som avslutande bön från predikstolen) och påminner lite om den gamla böneversen "Ack, mildaste Jesus, föröka oss trona".

Melodin är, som hos så många "läsarsånger", från 1800-talets mitt (känd från Lina Sandell-sången "Bergen må vika och höjderna falla"). Den har försetts med en kort upptakt för att passa till Setterlinds text.

Setterlind: