torsdag 18 februari 2010

439 Det går ett tyst och tåligt lamm






1. Det går ett tyst och tåligt lamm,
och på den tunga färden
det bära får all synd och skam,
all dom som tynger världen.
Det sänkes djupt i vanmakt ner,
dess vånda ökas mer och mer,
där offrets väg det skrider.
Det utstår outsäglig nöd,
hån, gisselslag och kval och död,
och allt det stilla lider.

2. Det lammet är Guds rena Lamm,
som löser syndens trälar,
Guds Son, som led på korsets stam
att frälsa våra själar.
O kärleks makt, som övergår
allt vad en människa förstår,
du Faderns hjärta tvingar.
O kärleks djup, o kärleks glöd,
som Sonen in i korsets död
och ned i graven bringar!

3. Han frambär, klädd i helig skrud
och krönt med törnekrona,
ett offer utan vank åt Gud,
all världen att försona.
I lydnad och i tålamod
sig själv han offrar, när hans blod
för mig och världen rinner.
Vad skall min själ väl giva dig,
o helga Lamm, för vad du mig
i offerdöden vinner?

4. Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, där vill ock jag
i trogen kärlek bida.
Mitt hjärtas ljus du vara skall,
och när min levnadstid är all,
mitt liv du evigt bliver.
Min själ är din, o Jesu from,
jag dig till arv och egendom
nu henne evigt giver.

5. Min lovsång om din kärlek blid
må fylla livets stunder,
min själ dig prisa varje tid
för dina nådesunder.
Ditt namn till ära, Jesu god,
må ren och klar min levnads flod
mot evigheten strömma.
Allt vad av dig jag undfått har,
det skall mitt hjärta hålla kvar,
min ande evigt gömma.

6. Mitt trånga hjärta, vidga dig
att i ditt djup förvara
en skatt mer skön och kostelig
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt
är skatten, som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesu god,
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.

7. Det blodet städse vara skall
mitt värn i strid och fara.
Mot frestelse och syndafall
det mitt beskärm skall vara,
den djupa källan till min fröjd,
min tröst, när jag av sorg är böjd,
min hugnad under färden,
min svalka, när min törst är het,
min tillflykt i min ensamhet,
när allt jag mist i världen.

8. När jordelivet är förbi
och för Guds tron jag träder,
då skall ditt blod den purpur bli,
vari min själ sig kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
och in i Faderns rike gå,
och där i högtidsfröjden,
när Lammet viges vid sin brud,
jag bär min krona och min skrud
till evig tid i höjden.



Text: Paul Gerhardt 1647 (40 år) "Ein Lämmlein geht und trägt die Schuld", sv. övers. Carl David af Wirsén 1889 (47 år), bearb. Johan Alfred Eklund 1910 (46 år)
Musik: Strassburg 1525, jfr Haeffners koralbok nr 242!


Psalmbokens längsta psalm, som genom sin blotta tyngd och längd åskådliggör "den tunga färden", alltså den färd som Jesus, Guds Lamm, måste gå fram till korset. Det är sällan man sjunger den i hela sin längd, men vid välbesökta nattvardsgudstjänster i fastetid liksom vid passionsandakter där den kan sjungas växelvis med textläsningarna går det alldeles utmärkt.

Innehållsligt/tematiskt bygger psalmen framför allt på Johannesevangeliet 1:29 ("Se Guds Lamm!") och Jesaja 53:4-7 (om lammet som är tyst inför dem som klipper det).

Psalmen trycktes första gången 1647 i Crügers Praxis pietatis melica. Till svenska överfördes den av Carl Davis af Wirsén för Förslag till reviderad psalmbok (1889). Vi har den nu i den form som Johan Alfred Eklund gav den i Psalm och sång (1910) och Förslag till psalmbok (1917). 

Melodin är enligt Oscar Lövgren möjligen komponerad av en viss M. Greiter. Den är hur som helst tidigast känd genom Strassburger Kirchenamt (1525). Se Lövgren, Oscar: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, spalt 231.

P Gerhardt:

Inga kommentarer: