445 Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten

1. Se, kärlet brast och oljan är utgjuten!
Dess doft uppfyller världens sorgehus.
Din själ, av himmelsk vällukt rent omfluten,
blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma,
var icke snål, bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd! Låt själen tömma
sin bästa gärd för själens höge gäst.


Text: Nathan Söderblom 1928 (62 år), v. 1. efter Karl von Gerok 1857 (42 år)
Musik: Patrik Vretblad 1938 (62 år), 

alt. koral "You raise me up" (OBS finns ej i psalmboken!):

En mycket originell psalm, milt sagt. Den konkretaste vi har kring berättelsen om kvinnan som hällde dyrbar nardusolja över Jesus den sista veckan före korsfästelsen. Olja från en alabasterflaska, säkert dyrbar i sej själv, som knäcktes när oljan skulle hällas ut. Jesus uppskattade i motsats till Judas kvinnans kärlekshandling, och sa att hennes gärning skulle berättas tiderna igenom (vilket ju hittills också skett i omkring 2000 år).

Psalmen knyter samman "dået" och "nuet" på ett lyckligt sätt - kärlet brast och vi kan känna doften, men vi ska också själva låta kärlet brista och "dess nardus strömma". Man kan associera till Paulus och "den skatt vi har i lerkärl". Man kan också tänka på en generös livshållning i största allmänhet.

Det är intressant att fundera kring varför psalmen så sällan sjungits, knappast ens när evangelietexten givit direkt anledning till det. Längden är ju inte avskräckande, knappast melodin heller (även om den kan vara svår att hinna lära sej när man bara får sjunga två strofer). Har anslaget ansetts vara alltför underligt? Har teologin kring "själens bästa gärd" ansetts för grumlig och oevangelisk? Har psalmen som helhet ansetts vara för otydlig och svårtolkad? Eller vad är det?

Den överdådiga generositet och "fasteglädje" som psalmen vill uttrycka har i varje fall av flera kommentatorer ansetts kongenial med ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderbloms personlighet. Även om det, som hymnologen Emil Liedgren påvisat i "Präster och poeter", inte är han som skrivit psalmens originalversion, utan Karl von Gerok.

När psalmen togs in i 1937 års psalmbok hade den ännu ingen egen melodi. Men året därpå komponerade Patrik Vretblad en passande koral, som togs in i 1939 års koralbok och sedan dess följt psalmen. Den är som sagt inte svår, men den har inte direkt givit psalmen något "lyft".

Psalmen upplevdes dock av svenskar i Berlin under Andra världskrigets slutskede som talande rakt in i deras situation. Kyrkoherde Erik Myrgren i Victoriaförsamlingen där berättade följande i ett brev till ärkebiskop Eidem av den 24 mars 1945:

Palmsöndagens nattvardsgång blev en oförglömlig upplevelse för de deltagande. På grund av alarm måste gudstjänsten uppskjutas en timme, men när den sedan började, fanns knappast en ledig ståplats i kyrkan. Och alla böjde de knä vid nattvardsbordet, när inbjudan kom. Jag tror vi voro medvetna om alla, att här skedde något stort. Tillredelsepsalmens ord: "Se, kärlet brast och oljan är utgjuten, dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus" fick sin levande och gripande illustration i den stunden. 

(Cit. efter S Ekdahl (red): Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003, s. 225)

K von Gerok:

N Söderblom: