535 Vak upp! Hör, väkten ljuder

1. Vak upp! Hör väkten ljuder
från Sions murar än.
Se, nådens sol dig bjuder
en bättringsdag igen.
Men snart skall budet fara
från livets Furste ner
och i hans namn förklara
att ingen tid är mer.

2. För sent skall syndarn vakna
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd han spillde här.
Att synden hopplöst minnas:
o kval, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

3. Vak upp! Hör, ropet skallar:
Nu är behaglig tid!
Nu gå dit Herren kallar
med bön och bot och strid.
Vill du den nåd förnimma,
som syndarn bjuds ännu,
så tänk var dag, var timma,
att nu är tid, blott nu.


Text: Frans Michael Franzén 1812 (40 år), 1816

(För en mer fullständig version, se Stora Nätpsalmboken nr 510)
Musik: Strassburg 1536

Kraftfull väckelsepsalm av dåvarande Kumla-prästen Franzén. Själva tidsbegreppet kontrasteras här effektfullt mot evighetens tidlöshet. Texten bygger på Uppenbarelseboken 10:1-6, där slutorden i äldre översättning lyder "ingen tid skall mer givas". 

Psalmen hade i original fyra verser men kortades i 1937 års psalmbok. På ett olyckligt sätt, menar jag, eftersom därmed en högst väsentlig fråga föll bort: "kan väl bättring göras då ingen tid är mer?". Psalmen var ovanligt helgjuten och inte alltför lång tidigare heller. En slags pendang till Rists berömda "O evighet, din längd mig fast förskräcker". Det folkliga uttrycket "(för) sent skall syndarn vakna" kommer väl knappast från denna psalm, men har nog etablerats i folkmedvetandet med hjälp av den.

Lite otippat fanns psalmen under hela pingströrelsens storhetstid 1930-1988 som en av ganska få kyrkopsalmer med i rörelsens sångbok Segertoner, där dock till en melodi av D S Hakes.

Nuvarande andra strofen bestod fram till 1937 av dessa båda strofer:

För sent skall syndarn vakna
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd han spillde här,

där inga böner höras,

där ingen bättring sker,

ty kan väl bättring göras

då ingen tid är mer?

O du i synden döde!

Se denna evighet,

där allt är mörkt och öde

och ej av ändring vet.

Att synden hopplöst minnas:
o mask, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

F M Franzén: