140 Du bar ditt kors, o Jesu mild

1. Du bar ditt kors, o Jesu mild,

då dödens väg du trädde,

till frälsning för den värld som vild

och full av hat dig hädde.

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

för dem som dig förfölja.

2. Du bar ditt kors. Då bar du ock

med världens skulder mina.

Och bland de otacksammas flock

som du vill nämna dina

är också jag,

fast dag från dag

din kärlek mig besöker.

3. Du bar ditt kors. Din härlighet,

som alla himlar prisa,

din makt, som icke gränser vet,

du lade av, att visa,

det intet finns,

som icke vinns

av kärleken som lider.

4. Du bar ditt kors. Så lär ock mig,

o Segerhjälte, vinna

och uppå korsets helga stig

till himlamålet hinna.

Då är min själ

förvarad väl

och lever i din kärlek.

Text: Erik Gustaf Geijer 1818 (35 år), tr. 1819

Musik: Darmstadt 1600-t.

Detta är utan tvekan Geijers mest kända och sjungna psalm, med de bevingade orden om att "intet finns / som icke vinns / av kärleken som lider". Men den ingår inte i Geijers stora "psalmbukett" från oktober 1812, då han skrev till sin fästmö: "I morgon lämnar jag 16 psalmer, alla originaler, på trycket. De äro författade på 14 dagar, är det ej flitigt?"

Den är istället den sista kända psalm han skrev, om man inte räknar Första aftonen i det nya hemmet. Den kom till just före psalmboksutgivningen 1819, då han sedan något år tillbaka innehade den professur i historia vid Uppsala universitet som han blev trogen nästan fram till sin död. Och psalmens skenbara enkelhet kan inte dölja att det denna gång rör sej om verkligt inspirerad psalmkonst.

Upprepningen av inledningsorden "Du bar ditt kors" (Joh. 19:17) bidrar till att inprägla hela psalmen i minnet, och den har tidigare hört till de "stampsalmer" som konfirmander förväntades lära sej utantill. Det är kanske väl att "pluggtvånget" upphört, men det vore skada om psalmen fördenskull försvann ur den gemensamma, levande sångskatten.

Geijer kunde annars vara nog så "fritänkande" beträffande både Treenigheten och försoningen, men i denna psalm bekänner han att Jesus "bar med världens skulder mina." Och ö.h.t. hör Geijers psalmer intressant nog till de "rättrognaste" i 1819 års psalmbok, till de som likt Franzéns psalmer fick få eller inga anmärkningar förr irrlärighet av nyläsare och gammal-lutheraner.

E G Geijer:

456 Höga kors, du enda ädla

Alt. gregoriansk melodi (OBS! Står ej i psalmboken!):

Alt. palestrinisk melodi (OBS! Står ej i psalmboken!):


1. Höga kors, du enda ädla
bland de träd som vuxit här.
Fast du ej bär blad och blommor,
intet träd din like är.
Ljuva stam med ljuva grenar
som den ljuva bördan bär!

2. Sjung, min tunga!
Sjung den hårda,
höga, ärofyllda strid
som på korset Herren kämpat
till triumf och evig frid,
stark som lejonet i öknen
och som offerlammet blid!

3. All den dom som genom fallet
över världen kommen var
och från det förbjudna trädet
låg på syndigt släkte kvar,
ville han på trädet sona,
på det kors som honom bar.

4. Honom plågar spö och gissel,
spott och hån och övermod,
törnets krans och korsets spikar
pressar fram det dyra blod,
att all världen skulle renas
i den helga, djupa flod.

5. Kristi kors!
Blott du är värdigt
att dig hela världen ser.
Du för Israel och folken
är det rätta Guds banér,
och den dig i tro har skådat
dom och död ej rädes mer.

Text: Venantius Fortunatus (530-609) "Crux fidelis" ur Pange lingua, sv. övers. Johan Alfred Eklund (1864-1945)

Musik: Darmstadt 1698, alt. Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525-1594)

När 1986 års psalmbok kom, innehöll den inte bara nyskrivna psalmer av t.ex. Frostenson och Hallqvist. Även fornkyrkliga psalmer av Ambrosius och Fortunatus tillkom, t.ex. denna som tillhör samma sångsvit som den sedan 1600-talet etablerade "Upp min tunga". Biskop Johan Alfred Eklund översatte många sådana psalmer för sitt psalmboksförslag 1934, men inte många kom in i 1937 års psalmbok, däremot i Adell/Peters´ Den svenska tidegärden (1944). Så "Höga kors" har sjungits i många mindre sammanhang under halvseklet innan den äntligen kom in också i psalmboken.

Hymnen anknyter till berättelsen om kopparormen i 4 Moseboken 21, där räddningen låg i att se på den upphöjda kopparormen. Jesus säger ju också själv i Johannesevangeliet 3, att han måste upphöjas "som Moses upphöjde ormen i öknen", så anknytningen mellan kopparormsstången och korset har stark biblisk motivering.

Den idag gängse koralen är över 1000 år yngre än texten, och Palestrinas över 900 år. Möjligen - fast inte säkert - är den gregorianska musiken någorlunda samtida med texten.

Venantius Fortunatus:

Giovanni Pierluigi da Palestrina: