305 Var är den Vän

B-melodi ("O Jesus kär"):


1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärta brinner.

2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer.
Uti den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusasr;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.

4. Likväl ett töcken mig från honom stänger:
min bön, men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
intill hans sköte!

5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

6. O ljusets, fridens, salighetens källa,
när skall för mig din rena våg uppvälla?
Vem förer mig till dina friska flöden?
Den stilla döden.

7. Var tröst, min ande, hoppas, bed, försaka.
Dig Vännen vinkar, du skall se och smaka
hur ljuv han är, och sjunka i hans armar,
som sig förbarmar.

8. Snart till den strand, där böljor sig ej häva,
lik arkens trötta duva skall du sväva,
till herdens famn likt rädda lammet ila
och där få vila.

Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år)

- en förkortad och lätt bearb. version finns i Stora Nätpsalmboken som nummer 457
Musik: Folklig koral från Mora, alt. Johann Crüger 1640 (42 år)

Alt. koral från Malung (OBS finns ej i psalmboken!):

 

För att alls förstå denna skenbart udda psalm, bör läsaren vara förtrogen med den bok i Gamla Testementet som bär namnet Sångernas sång eller Höga Visan. Särskilt i början av kapitel 3 eller i kapitel 5 vers 6 talas om hur kvinnan söker "sin vän" med samma iver som psalmförfattaren ovan. Det är oförblommerad erotik - och samtidigt (tolkningarna utesluter alls inte varandra) en bild av den troende själens längtan efter Frälsaren, själens vän och brudgum.

De fem första stroferna av psalmen är betagande naturlyrik och psalmen skulle ha kunnat stå bland sommarpsalmerna.

Johan Olof Wallin:

Johann Crüger:

Alice Tegnér:

304 Lär mig, du skog, att vissna glad

1. Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå...

Text: Adam Oehlenschläger 1813 (34 år) "Laer mig, o Skov, at visne glad", sv. övers. Emilia Ahnfelt-Laurin 1879 (47 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Skalden Oehlenschläger skildrar i ett av sina tidigare verk en eremit, som dör ensam ute i naturen. De som bär eremitens kista ner mot bygden och kyrkogården sjunger längs vägen en ljus uppståndelsehymn. Och det är denna hymns första fyra strofer som blivit en känd höst-, ålderdoms- och begravningspsalm i både Danmark och Sverige.

Kanske var det främst genom denna psalm som Gud uppfyllde Oehlenschlägers bön i Italien våren 1809 (efter åsynen av Correggios målningar i en kyrka i Parma): "Gode Gud, bevara mitt hjärta öppet och rent, till att erkänna Din storhet, godhet och skönhet i natur och människoverk [...]. Giv mig munterhet och mod att vandra min bana på Din sköna jord, utan att sjukligt och bittert hata min fiende, utan att slaviskt och fegt underkasta mig världens fördomar. Skänk mig beständig diktarkraft! Du har skapat min ande för konsten, och denna är det starkaste teleskop, genom vilket jag kan skåda din härlighet. Låt mig leva efter min död i mina verk såsom denne gode Correggio, så att ännu, när jag är stoft, månget ungdomligt bröst kan bli hänfört av mina sånger!" (Cit. efter Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken III, Lindblads 1946, s. 217)

Nå, det är väl inte "månget ungdomligt bröst" som ber om att lära sej "vissna glad"! Men utan tvekan hör psalmen idag till Oehlenschlägers få verkligt levande poem och är definitivt det enda som idag är känt i Sverige, t.ex. i Jakob Hellmans version (se ovan). Psalmen sjungs kanske oftast vid begravningar (särskilt på hösten), men texten kan också spontant citeras när träden gulnar - på ålderns höst sa t.ex. min farfar en höstdag just detta: "Lär mig, du skog, att vissna glad". 

Poeten Johannes Edfeldt har å sin sida behandlat såväl psalmen som åldrandet med rå galghumor i sin prosadikt Ålderdomshemmet: "Besök på ålderdomshemmet, det sista helvetet. Kvällsandakt. Mitt i misären - bland gamlingar med darrande händer, gapande eller dreglande munnar och halvslocknade, askgrå ögon - sätter sig den manhaftiga förestånderskan, bred över bringan, vid orgeln och intonerar med en röst, som kunde fröjda en bergsprängare, den anslående sången: Lär mig, du skog, att vissna glad..." (Edfeldt: Dagar och nätter, 1983).

Efter ett knippe retoriska invokationer (till i tur och ordning skogen, fågeln och fjärilen) kommer hur som helst i sista strofen "en riktig bön" till Jesus. Jag har tyvärr som kantorsvikarie i Bollnäs 2009 varit med om att den versen fått önskas bort (nb vid en kyrklig begravning!) för att den ansågs alltför "religiös". Men de sista målande raderna förtjänar att återges på originalspråket:

Sving for mig håbets grønne flag,
langfredag var en bitter dag,
men skøn var påskemorgen!

Det är nästan så att man tänker på den yngre landsmannens, den av nazisterna mördade diktarprästen Kaj Munks, berömda ord:

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag

vi lurer dem påskemorgen!

A Oehlenschläger:

N Söderblom:

307 Från våra kära, från våra vänner

1. Från våra kära,

från våra vänner
skils vi och lämnar

dem i Guds händer...

Text: Anders Frostenson 1936 (30 år) "Skiljas vi må från vänner och fränder", bearb. av förf. 1980
Musik: Johann Crüger 1653 (55 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Denna psalm skrevs från början som "psalm vid eldbegängelse" (alltså kremering) och hette då "Skiljas vi må från vänner och fränder". ("Fränder" bildar ju ett renare rim med "händer" och "länder" än "vänner" gör, men det spelade inte längre någon roll på 1980-talet, då författaren själv bearbetade sin psalm).

Andra strofen börjar nu som då: "Du som befaller vindar och lågor" (jämför även Psaltaren 104:4) och är väl en mild anspelning på eldbegängelsen. Sista strofens ljustema känns dock helt allmängiltigt och psalmen torde precis lika gärna kunna sjungas vid en jordbegravning.

Crüger:

306 Saliga de som ifrån världens öden

 

Alt. koral:


1. Saliga de som
ifrån världens öden
somna i Jesu
Kristi tro i döden!
Herren skall föra
deras själ ur nöden
hem till sin glädje.

2. Dem skall ej dödens

mörker mer förskräcka,
dem skall Guds frid i

graven övertäcka.
Kristus, Guds Son, skall

dem en gång uppväcka,

evigt förklara.

3. Pris vare dig, att

hoppet är oss givet,
att ock vårt namn i

livets bok är skrivet;
pris vare dig,

uppståndelsen och livet,
o Jesus Kristus!


Text: Zacharias Topelius 1869 (51 år)

Musik: Friedrich Ferdinand Flemming 1811 (33 år), alt. J Crüger

Denna psalm skrevs från början till 16 söndagen efter Trefaldighet (Tema "Döden och livet") över evangeliet om änkans son i Nain. Den innehöll ursprungligen denna strof mellan v. 2 och nuvarande v. 3:

Gråt icke, moder, Herren torkar tåren.
Si, han är när, han tager uppå båren:
Döde, statt upp! Då läkas bittra såren:
Kristus är lifvet.

Med denna strof utesluten blev psalmen mer allmängiltig och pregnant. Den har blivit mycket sjungen under t.ex. allhelgonahelgen och vid begravningar.

Men vilken melodi ska man välja? Inom den svenska frikyrkligheten har Flemings melodi till Horatius´ ode Integer Vitae dominerat. Inom Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är det Johann Crüger som gällt - fast inte samma melodi av Crüger! Se finlandssvenska psalmboken nr 241. där psalmen har samma melodi som O Jesus kär, vad har väl du förbrutit!

Topelius:

308 När jag lever har jag dig

1. När jag lever har jag dig,
dör jag är du kvar hos mig...

Text: Anders Frostenson 1977 (71 år) fritt efter Arno Pötzsch 1934 (34 år), 1949 "Meinem Gott gehört die Welt"

Musik: Johan Fredrik Lagergrén 1871 (42 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Arno Pötzsch var en "1900-tals-herrnhutare" som i Herrnhut fick ro för kropp och själ efter omskakande upplevelser under Första världskriget. Under 1930-talet studerade han teologi och blev präst. Under Andra världskriget kom många av hans dikter och psalmer till ("kyrkans nödsånger", kallade han dem).

Anders Frostenson har utgått från sista strofen i Arno Pötzschs sex-strofiga psalm från både tiden före (1934) och efter (1949) andra världskriget: "Meinem Gott gehört die Welt". Denna avslutningsstrof - som alltså blivit inledningsstrof här i Sverige - lyder på tyska:

Leb ich, Gott, bist du bei mir.

Sterb ich, bleib ich auch bei dir.

Und im Leben und im Tod

bin ich dein, du lieber Gott!

De övriga två stroferna är friare tilldiktade av Frostenson, men i god anknytning till Pötzsch. Det är en fin liten psalm med återklang av Romarbrevet 13:8: "Lever vi, så lever vi för Herren, dör vi, så dör vi för Herren. Vare sej vi lever eller dör, tillhör vi alltså Herren." Man kan också tänka på Psaltaren 73:25: "När jag har dig, frågar jag efter inget på jorden."

Andra strofens "ont och gott, vad än mig sker / du, o Gud, en mening ger" påminner om Romarbrevet 8:28: "För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa." Och om Josefs replik till sina bröder i 1 Moseboken 50:18: "Ni tänkte ont mot mej, men Gud har tänkt det till godo."

Melodin är av ockelbokantorn Lagergrén och är onekligen mycket passande. Men i Tyskland används samma melodi som vi i Sverige använder till Kristus kommer, Davids son.

A Pötsch: 

309 Nu vilar ett hjärta

1. Nu vilar ett hjärta,

i ljuset och friden
de frågor som tystnat

har fått sina svar,
och nödens och ångestens

tid är förliden...

Text: Bo Setterlind 1978 (55 år)
Musik: Ur Pilgrims-Sånger 1859

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Ibland kan ett kommateckens placering vålla stor diskussion. Psalmbokskommittén ville sätta det första kommat i denna psalm efter ordet "friden", medan författaren vidhöll att det skulle stå efter "hjärta". Sakligt sett spelar det väl inte så stor roll, kan man tycka, men författaren fick här som så ofta annars sista ordet (bl.a. hans förkärlek för versaler har diskuterats beträffande andra psalmer). Och det är väl rimligt, om psalmbokskommittén förbehåller sej rätten att alls ta med psalmen.

Hur som helst är psalmen ganska traditionellt skriven, om än med omisskännligt setterlindska tonfall. De två första stroferna beskriver saknaden och himlaperspektivet, de två sista stroferna är en bön till Mästaren och Frälsaren. Den allra sista strofen ("O mildaste Jesus med segrarens krona") skulle kunna användas helt fristående från döds- och begravningssammanhanget (t.ex. som avslutande bön från predikstolen) och påminner lite om den gamla böneversen "Ack, mildaste Jesus, föröka oss trona".

Melodin är, som hos så många "läsarsånger", från 1800-talets mitt (känd från Lina Sandell-sången "Bergen må vika och höjderna falla"). Den har försetts med en kort upptakt för att passa till Setterlinds text.

Setterlind:

310 O Gud, du mig ej överger

1. O Gud, du mig ej överger
när jag i mörkret sänkes ner.
Då möter jag ditt under...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år), 1982
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

En 60-talspsalm som Frostenson 20 år senare moderniserade, och som försågs med Söderbloms vackra sommarmelodi. Det är en psalm om livets gåva och gräns, om "vetekornets lag" och om att "vila i det skaparord / där sekler är sekunder".

Sista strofens tal om "stoft och aska" refererar till väl jord- resp. urnbegravning. Men psalmens allmängiltighet gör att den inte bara kan sjungas på dödsbädden utan också som dödsberedelse i yngre år, ja, som församlingssång på exempelvis Sjuttonde söndagen efter pingst.

I slutet av psalmen talas även om "Guds stad" som "kärlekens och glädjens stad", i anslutning till Uppenbarelsebokens tal om den sköna stad som kommer från ovan. Stadsmiljön är inte bannlyst ur evighetens värld - men det är en grön stad med många träd och vatten.

Söderblom:

311 Jag skall gråtande kasta mig ner

 

 

Text: Anders Frostenson
Musik: Lennart Jernestrand


1. Jag skall gråtande kasta mig ner
på en kust som jag aldrig har sett...


Text: Anders Frostenson 1970 (64 år), 1980
Musik: Lennart Jernestrand 1970 (41 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller melodi publiceras här än]

Denna psalm sjöngs vid Frostensons egen begravning den 31 mars 2006 i Örebro. Dess andra strof ("Och jag stryker från pannan min sömn") stod även i dödsannonsen efter min käre mellanstadielärare Gunnar, när han avled i 60-årsåldern. Och den har citerats och sjungits vid otaliga dödsfall både förr och senare.

Egentligen är anslaget ganska märkligt: "Jag skall gråtande kasta mig ner". Himlen brukar ju inte förknippas med tårar - jfr Uppenbarelseboken 21:4 - men uppenbarligen är det här fråga om gripenhetens tårar, ja, glädjens tårar. Känslan av salighet förstärks bara av att berättaren - gråter!

Som så ofta (men inte nödvändigtvis i bibeln!) får vintrarna stå för allt dåligt i livet. Som norrbottning vill jag nog inte glömma den himmelssköna strålglansen vid både fjäll och hav under vårvintern. Men vi förstår nog alla Frostensons bildspråk. I bibeln är ju även det vid vackert väder undersköna havet en bild för de onda kaosmakterna ("och havet fanns inte mer"). Men gott om vatten i både fast och flytande form hoppas åtminstone jag på - även på den nya jorden som vi väntar "efter hans löfte".

Melodin av Lennart Jernestrand skulle kunna beskrivas som svårsjungen - men den har "gått in" hos folk, även om psalmen sällan sjungs som allsång. Den är melodiös trots stora oktavsprång och den mjuka men varierade tretakten böljar fram genom de två långa stroferna (jfr Det gungar så fint). En klassiker med mycket av sommarlovskänsla (jfr hur Narnia-serien slutar!).

Lennart Jernestrand vid flygeln:

312 Städse på Sion jag tänker

1. Städse på Sion jag tänker,
härliga, himmelska land!
Glashavet gnistrar och blänker,
sätter mitt hjärta i brand.
Bortom det glittrande ljuset...

Text: Thomas Ball Barratt 1903 (41 år) "Her fra mit Zion jeg skuer", sv. övers. Richard Edhelberg 1910 (35 år)
Musik: Charlotte Alington Barnard ca 1864 (34 år) "Take back the heart that you gavest", jfr "Give of your best to the Master".

Oscar Lövgren berättar: "Sången skrevs på våren 1904 [sic!]. Bakgrunden till den var hans tolvåriga dotter Sussies sjukdom och död.Vid denna tid bodde B. med sin familj högt uppe vid Grefsen. De kunde där se ut över hela Oslo [jfr bilden ovan från Holmenkollen, skr. anm.]. Uppenbarelsebokens framtidssyner, den bedårande utsikten över staden, åsynen av den älskade dotterns sjukdom och död har på ett säreget sätt samverkat vid sångens tillblivelse. Helt plötsligt stod den poetiska synen klar för diktaren."

Vid den här tiden var den blivande "norske pingstledaren" Barratt i 40-årsåldern och metodistpastor i Oslo sedan nästan 20 år tillbaka. Sången är alltså skriven före hans s.k. andedop i Los Angeles 1906 och pingstväckelsens genombrott i Norge vid årsskiftet 1906-07. Men under hela sin pastorstid, ja, ända sedan 18-årsåldern då han höll sin första predikan, hade han både skrivit, översatt och tonsatt en mängd sånger, och samlingen Evangeliske Sanger utkom redan 1887.

Den svenska översättningen av denna psalm utfördes av Richard Edhelberg och trycktes första gången i Svenska Tribunen 16/2 1910.

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 38f).

T B Barratt:

C Alington Barnard:

313 Min Frälsare lever

 

1. Min Frälsare lever,

jag vet att han lever,
fast världen har sagt han är död...

Text: Britt G Hallqvist 1977 (63 år)
Musik: Lars Moberg 1979 (46 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Denna psalm, som lika gärna kunde ha stått bland påskpsalmerna, bygger på Paulus´ lovsång i Romarbrevet 8:38-39 och på Jobs lovsång i Job 19:25-27. "Jag-bekännelsen" i de första stroferna övergår sedan i ett "vi" i den fjärde strofen. "Vi lever med honom som här vi har anat".

Britt G Hallqvist har själv sagt sej vara främmande för de alltför stora orden, inte minst de fromma. (Jfr hennes psalmer Jag kom inte hit för att jag tror och Gud, du gick bort, korset står kvar). Men här kunde hon liksom inte låta bli att - liksom i Måne och sol - brista ut i saligt jubel. Bibelförankringen gjorde det (som alltid) lättare: det är ju egentligen den plågade Jobs bekännelse som här blir vår, med en förtydligad syftning på Kristus som vår Frälsare och Befriare. Det är inte vi själva som "gaskar upp oss", det är den levande Frälsaren vi får möta. Nu och, om vi följer honom, en gång därhemma (1 Johannesbrevet 3:2).

619 Jag går mot döden var jag går

 

Alt. koral (OBS finns ej i psalmboken!):

1. Jag går mot döden var jag går,
och snart skall den mig hinna.
Jag ej en dag, en timme får
där jag kan trygghet finna...

Text: Hans Adolph Brorson 1734 (40 år) "Jeg går i fare hvor jeg går", sv. övers. Anders Frostenson 1978 (72 år), 1986, jfr Stora Nätpsalmboken nr 846
Musik: Gotha 1726, urspr. i dur, omformad till moll i sv. trad., jfr nr 452 i Haeffners koralbok 1820.

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Amerikanskt melodival:


Norska koralbokens melodi:


Alt. melodi till en annan översättning av psalmen:


H A Brorson

624 En dalande dag

Alternativ koral (anges i psalmboken som alternativ till D. Wikanders upphovsrättsskyddade koral):
 

1. En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skiftar som löv i lund,
när sommaren är förliden.
Så sjunker vi hän, så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.

2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
som bjuder frid och försoning,
ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
i fadershuset en boning.

3. Själv gick han åstad och beredde blid
i huset, ej byggt med händer,
en evig boning, med liv och frid
för Herrens vänner och fränder.
Där väntar han oss, om i tro vi går
vår väg genom dödens länder.

4. Väl ingen i världen, trång och låg,
har skymtat de strålande salar,
väl själen endast i aningen såg
dess glans här i tårarnas dalar,
men vägen, vägen, den ligger klar
i Jesus och ordet han talar.

5. Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
du sanningen är och livet,
och allt vad jag syndat min levnads dag
i dig försonat är blivet.

6. Så somnar jag glad i ditt heliga namn,
du vakar tills dag sig täner.
När morgon upprinner, då är jag i hamn,
jag skådar mitt hemlands stränder
och griper med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.

Text: Johannes Johnson 1906 (42 år) "En dalende dag", sv. övers. Oscar Mannström 1920 (45 år)
Musik: David Wikander 1933 (49 år), alt. Christoph Ernst Friedrich Weyse 1826 (52 år), alt. Per Ulrik Stenhammar (1829-1875)

J Johnson:

C E F Weyse:

623 Låt gråten och klagan få stillna

1. Låt gråten och klagan få stillna,
och sörj ej som hopp inte funnes.
De älskade, de som oss lämnar
bereds genom döden för livet.

2. Vad säger Guds ord som är ristat...

Text: Aurelius Prudentius o 400 (52 år) "Iam maesta quisce querela" ur "Deus ignee fons animarum", ny svensk tolkning Olov Hartman 1979 (73 år)
Musik: Medeltida / Wittenberg 1542

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

622 Att ta farväl på riktigt sätt

1. Att ta farväl på riktigt sätt
från solens ljus, är aldrig lätt
för människan att lära...

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1845 (62 år), Sven Christer Swahn 1979 (46 år)
Musik: Land Lars Ersson (1827-1912) ur Dala-Harpan tr. 1914, alt. tysk koral, alt. Lars Nannestad Boisen (1803-75)

[Av upphovsrättsskäl kan resten av texten inte återges här än]

N F S Grundtvig:

621 O Jesus, när mitt liv släcks ut

Äldre koralform:

1. O Jesus, när mitt liv släcks ut
ett bättre liv skall dagas,
ty då är prövotiden slut,
till dig skall jag då tagas.
Min kropp som såddes dödlig här
skall uppstå ny, odödlig där,
i härlighet förklarad.

2. Befriad från förgänglighet...

Text: Magnus Gabriel de la Gardie ca 1686 (64 år) "O JESU! när jagh hädan skal", bearb. Britt G Hallqvist 1979 (65 år)
Musik: Wittenberg 1529, jfr Haeffners koralbok nr 280

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

M G de la Gardie:

627 Nu är livet gömt hos Gud

Alt. norsk koral (OBS finns ej i svenska psalmboken!):

1. Nu är livet gömt hos Gud.
Åt honom vi lämnar allt.
Hoppet är tänt i tyngsta sorg...

Text: Svein Ellingsen 1977 (48 år), Britt G Hallqvist 1978 (64 år)
Musik: Roland Forsberg 1980 (41 år), alt. Anfinn Øien 

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

"Var är Margareta nu?" frågade Svein Ellingsens yngsta dotter vid storasysterns grav. "Kroppen är gömd i jorden, men livet är gömt hos Gud", svarade han. Svaret blev till en psalm.  (Källa Vidar Kristensen, se under nr 872).

Svein Ellingsen:

629 Så kort var den fröjd

 

1. Så kort var den fröjd som i världen jag fann,
likt sommarn, när hösten är inne.
När löftena svek och när drömmen försvann...

Text: Eva Norberg 1984 (69 år)
Musik: Folkmelodi från Älvdalen, alt. mel. från Mora, 
Jfr f.ö. Oskar Lindbergs tonsättning "Gammal fäbodpsalm" som bygger på älvdalsmelodin:

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

626 Jordens Gud, stjärnornas Herre

1. Jordens Gud,
stjärnornas Herre,
vän med blommor och sparvar och barn...

Text: Britt G Hallqvist 1977 (63 år), 1982
Musik: Egil Hovland 1979 (55 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Britt G Hallqvist:

E Hovland: 

625 En dag jag lämnar mitt hem

1. En dag jag lämnar

mitt hem och mina vänner.
Vem känner dödens dal...

Text: Eva Norberg 1962 (47 år)
Musik: Åke Kullnes 1965 (55 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten återges här]

Eva Norberg på äldre dar:

628 Trofaste Gud som livet i oss tänder

1. Trofaste Gud som livet i oss tänder,
du är oss nära vad som än oss händer.
Så har du lovat...

Text: Fred Kaan 1968 (39 år), Eva Norberg 1979 (64 år), 1981
Musik: Daniel Olson 1965 (67 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]