Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här]
I yngre dagar var Jan-Arvid Hellström (som slutade sina dagar som biskop i Växjö) en flitig sång- och visförfattare. Han skrev inte denna sång till sitt eget bröllop (han hade 1970 redan hunnit vara gift i flera år och fått tre barn). Men han skapade en vigselpsalm som i likhet med Hildebrands Som klaraste vattuflöden var ett försök att tolka brudparets egna känslor.
Men psalmen är så mycket mer, och den är lika mycket den kristna församlingens sång ("Vi ber att du tar i din tjänst vår gemenskap") och en hemmets sång med varma tankar till de hemlösa (även singlar har ju vanligtvis ett hem). Enligt min mening kan psalmen därför sjungas som inledningspsalm till vilken gudstjänst som helst! Den riskerar annars att komma bort, eftersom få brudpar känner till den sedan tidigare.
Karl-Olof Robertsons valsmelodi har f.ö. den roliga egenskapen att den andra halvan harmonierar med den första. Man kan alltså lätt göra ett tvåstämmigt sångarrangemang som bygger på detta, alternativt sjunga kanon (men då blir texten grötigare).
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här]
En åtminstone tidigare mycket använd passionspsalm - förr ofta använd i samband med Långfredagens läsning av Femte akten - är denna, som utgavs i Homburgs Geistliche Lieder 1659. Redan 16 år senare var den översatt till svenska och tryckt i Norenius´ Gudfruchtigheetz öfning uti Christelige Sånger. Efter ytterligare 20 år stod den i psalmboken (se texten nedan).
Den ursprungligen åtta strofer långa psalmen är genomgående uppbyggd av motsatser: allt det förfärliga som Jesus får utstå ställs i motsats till den välsignelse det medför för den som tror på honom. Varje vers avslutas med en tacksägelse, och hela sista versen är en enda lovsång (har också angetss som "ståvers"). Jan Arvid Hellström ändrade slutraderna från "Herre Jesu, innerlig" till "Jesus, du som dog för mig" - vilket tillförde psalmen mycket både formellt och innehållsligt.
Att psalmens längd halverades var dock både på gott och ont - sannolikt har dess användbarhet ökat, men knappast dess användning. Det fanns något i själva längden och de många retoriska upprepningarna som understödde en djupgående meditation över Kristi lidande.
Melodin räknas som svensk, eftersom den aldrig hittats i några utländska källor. Den finns i handskrift redan från 1676 (i Västerås läroverksbibliotek) och trycktes i 1697 års koralbok. Men kompositören är okänd. I Tyskland används en koral från Darmstadt 1687, alt. en koral av Wessnitzer (samma som till Glad jag städse vill bekänna), som ger psalmen en gladare prägel. Men den svenska mollmelodin passar bra i passionstiden, utan att lägga sordin på lovsången i sista strofen.
Här följer Erik Norenius´ översättning i den karolinska psalmboken av år 1695 (nr 152):
JEsu/ tu mitt lijf/ min hälsa/ JEsu tu äst för migh död: Tu tigh vthgafst migh at frälsa/ I then diupste siäla-nödh: Intet skal nu migh förderfwa/ Vtan lifwet skal jagh ärfwa. Prijs och ähra ware tigh/ Herre JEsu/ innerlig!
Tu/ o JEsu! måst vthstånda Hårda ord/ spott/ håhn och spee/ Smälek/ hugg och mycken wånda/ Band och boijor/ ångst och wee/ Migh eländig at förlossa/ Diefwuls kädior sönderkrossa/ Prijs och ähra,,,
Tu lätst såra tigh och pina/ Och handtera jämmerlig: Til at hela fåren mina/ Och i roo försättia migh. Ach! tu för min wälfärd sanna/ Sielf haar låtit tigh förbanna. Prijs och ähra...
Swåra hafwer man tigh hädat/
Törnekrönter tu ock blef/ Medh stoor hädelse försmädat: Hwad war som tigh ther til dref? At tu måtte migh bekröna/ Medh tin ähre-krona skiöna. Prijs och ähra ...
Tu lätst tigh så ryckia/ draga/ Ifrån nödh at frija migh: Lät tigh falskelig anklaga/ At jagh må boo säkerlig: At jagh måtte tröstas åter/ Tröstlös tu tigh hängia låter. Prijs och ähra...
Tu tigh hafwer sänckt i nöden/ Lidit alt medh tolamod. Smakat och then bittra döden/ Och för migh giordt saken godh. At jagh måtte ledig tälias/ Wille tu så swåra qwäljas. Prijs och ähra...
Ödmiukheten tin haar botat För min stålthetz öfwermod. Tin dödh haar ock döden motat: Min dödh warder migh nu godh. Spott och håhn/ som tu månd bära/ Måste tiena migh til ähra. Prijs och ähra...
Nu jagh tackar tigh af hierta/ JEsu/ för tin myckna nödh; För tin såår och stora smärta; För tin swåra bittra dödh; För tin ångst then myckit swåre; Thet tu ledst för synder wåre. Prijs och ähra ware tigh/ HErre JEsu innerlig.
Musik: Hamburg 1690, alt. Georg Joseph 1657 (här återgiven efter rom-kat. psalmboken Cecilia)
[Av upphovsrättsskäl kan resten av texten inte återges här]
Denna psalm utgavs 1657 i författarens sångsamling Heiligen Seelenlust. Han hade diktat alltsedan tonåren, men psalmdiktandet tog fart först efter hans konvertering till romersk katolicism på 1650-talet. Han lämnade då både sin privatläkarpraktik och sitt namn, slog sej ner i ett kloster och blev i praktiken ett slags "diktarmunk". Men hans psalmer vann anklang även hos de lutheraner han lämnat, och särskilt den framväxande pietismen uppskattade dem mycket. Liksom metodisten John Wesley, som i 35-årsåldern översatte just denna psalm till engelska ("Thee will I love, my strength, my tower").
Psalmen står i vår psalmbok under rubriken "Förtröstan - trygghet", men hade kanske hellre bort stå under "Bättring - omvändelse". Visst utstrålar den förtröstan, trygghet och tacksamhet, men ur den ångrande och nyomvände syndarens perspektiv. "Jag blygs för dagarna som flytt / och ber dig: gör mitt sinne nytt!" Eller: "Den sällhet världen gav att skörda / var bara bländverk, slaveri. / Men du har tagit av min börda / och rest mig upp och gjort mig fri."
Snittlängden på våra psalmer sjunker för varje ny rikspsalmbok. I 1695 års psalmbok var psalmerna i snitt mer än sju strofer långa. I 1819 års psalmbok låg snittet på sex strofer, i 1937 års psalmbok på fem och nu i 1986 års psalmbok på, ja just det, fyra strofer! Utvecklingen illustreras tydligt av denna psalm, som nu stått i tre psalmböcker på raken och under tiden kortats från sju strofer till först sex och nu endast fem. Men chansen att psalmen verkligen blir sjungen ökar ju faktiskt på det viset.
1. Bort med tanken, sorgsna hjärta, att av Gud du utstött är. Skulden fyller dig med smärta, men för honom är du kär. Är du full med synd och skuld... Text: Paul Gerhardt 1647 (40 år) "Weg, mein Herz, mit den Gedanken", sv. övers. Petrus Brask 1690 (41 år) "Bort, mit hierta medh the tanckar", bearb. Jan Arvid Hellström 1983 (42 år) Musik: Loys Bourgeois, Genève 1551 (41 år) [Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] Denna psalm, som är en av Paul Gerhardts mest älskade, bygger framför allt på "det förlorades kapitel" i Bibeln, Lukasevangeliets femtonde kapitel som handlar om det förlorade fåret, den förlorade silverpenningen och den förlorade sonen. (Jfr sången Alla ni som er anfäktar av svenske poeten Johan Runius, f. 1679). Sången är ursprungligen mycket lång, 12 verser, av vilka de flesta, först 11 (1695-1819) och sedan 9 (1819-1986) länge fanns kvar i våra psalmböcker. Allra först hade Petrus Brask introducerat den i sin samling Ehn Helig og Hiertelig Sång-Lust (1689). Och nog väckte psalmens glada tonfall församlingens sånglust, men i praktiken sjöngs nog den långa psalmen ytterst sällan i sin helhet. Och i låg- och frikyrkliga sångböcker förkortades den undantagslöst på olika sätt.
Hymnologen och blivande växjöbiskopen Jan Arvid Hellström förkortade och bearbetade den ganska rejält inför 1986 års psalmbok; även anslaget ändrades något. ("Hjärta/smärta-rimmet" ansågs trots allt att föredra framför det otympliga "tankar/ankar-rimmet" som fanns förut). Psalmen har nu ett enklare och folkligare tilltal, som bättre överensstämmer med originalet och hur den första svenska översättningen uppfattades. Den sjungande sjunger för sitt eget hjärta, men givetvis också för andras. Det är själavård av bästa evangeliska märke. Läs gärna det tyska originalet som är enastående hjärtligt och uppfriskande!
1. Säll är den som sina händer i Guds händer sluter in... Text: Gustaf Ållon 1694 (48 år) "Vad kan dock min själ förnöja", bearb. Jan Arvid Hellström 1979 (38 år) Musik: Svensk 1697, jfr 1697 års koralbok nr 268 [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Denna psalm utgör egentligen bara de två sista stroferna av en lång, 11-strofig psalm, en betraktelse över livets ovaraktighet och lyckans obeständighet "Vad kan dock min själ förnöja?" Liksom de två sista avslutas också de övriga stroferna med en hänvisning till "Guds händer", där vi får lägga våra liv, vare sej de blir långa eller korta, övervägande lyckliga eller olyckliga.
Men i praktiken var det redan tidigare de sista två stroferna som verkligen sjöngs (och togs in i andra sångsamlingar). Ofta användes de som kvällspsalm (den vackra mollmelodin underströk vilan och ron), ibland även vid begravningar. Först en betraktelse över välsignelsen med att lägga sina händer i Guds händer. Sedan en bön där man gör just detta - och ber om att bli ledd ("vid handen") till Guds "fröjdeland".
Stroferna tillhör inte längre de verser som folk i allmänhet kan utantill. Men i Jan Arvid Hellströms varsamma bearbetning kan de sannolikt leva vidare. De tillhör absolut vår psalmskatt - i alla bemärkelser, både poetiskt och andligt.
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]
Denna psalm om trosvisshet och förtröstan mitt i mörkret och prövningen trycktes första gången 1819 i Arndts samling Von dem Wort und von dem Kirchenliede och översattes första gången till svenska av Johan Alfred Eklund för psalmboksförslaget 1911 ("När ingen dager ögat skådar"). I det skicket kom den också in i 1937 års psalmbok.
För 1986 års psalmbok gjorde Jan Arvid Hellström en helt ny översättning på mer nutida svenska. Den vackra melodin av Neumark behölls då, och den passar bra till både form och innehåll, som inte ligger långt från Neumarks egen psalm Min själ, låt Gud i allt få råda.
- jfr psalm nr 462 i 1986 års finlandssvenska psalmbok och nr 776 i Stora Nätpsalmboken!
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]
Denna psalm har funnits på svenska alltsedan 1911, då Johan Alfred Eklund översatte den för Förslag till reviderad psalmbok med anslaget "Välsignat är det hem förvisst / som har sitt allt i Jesus Krist". Men 1983 presenterade Jan Arvid Hellström två (!) nya varianter, varav den ena ("Välsignad vår gemenskap är / om Jesus bor och lever där") hamnade i finlandssvenska psalmboken och den andra i den rikssvenska (typiskt!). Och alla tre versionerna vore egentligen värda att stå i samma psalmbok, så fint kompletterar de varandra.
Ovanstående version är ju en bönepsalm för hem, folk och land och som sådan omistlig. Men den återger endast föga originalets speciella värderingar och vändningar, och är därför knappast att beteckna som en översättning, snarare som en fri omarbetning. Den avslutas med att vi ber Gud om att leda oss "på vår levnads stig / fram till vårt rätta hem hos dig" (obs att det här knappast är möjligt att sjunga "dej"!).
När det tyska originalet första gången trycktes var det i den s.k. Memminger Gesangbuch 1782, hela 36 år efter att den skrevs, men med författaren ännu kvar i livet. Den hade då överskriften "Älsklig bild av ett hem där man tjänar Herren" och angavs vara skriven 1746 på 1 sönd. efter trettondagen - man tror att författaren inspirerats av texten om Jesus vid 12 års ålder i templet (se Lukasevangeliet 2:41-52). Även Josua 24 och särskilt 24:15 tycks ha haft betydelse för originalversionen, i synnerhet dess avslutning.
1. Jesus, du som själen mättar, bördor och bekymmer lättar, allt jag söker finns hos dig... Text: Johann Flittner 1661 (43 år), övers. Jakob Arrhenius 1691 (49 år) "Jesu, du som själen spisar", bearb. Jan Arvid Hellström 1979 (38 år) Musik: Svensk 1691, ngt bearb., jfr 1697 års koralbok nr 246! [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här] Denna psalm utgavs först i Flittners Suscitabulum Musicum (Greifswald 1661). Arrhenius´ översättning utgavs 1691 i hans "Psalme-Profwer", där den svenska melodin också trycktes. Kompositören är okänd, även om Oscar Lövgren gissar på Arrhenius själv. Psalmen är en av dem som försetts med "omkväde", i detta fall bönen "stanna alltid kvar hos mig" (i den äldre översättningen: "Bliv, o Jesu, städs hos mig"). Sista strofen är dock istället en bekräftelse av Jesu närvaro: "du som alltid blir hos mig." Genom den bearbetning och förkortning som J A Hellström utförde har psalmen fortsatt vara en av de mer sjungna - melodin hör ju också till de allra käckaste från det svenska 1600-talet.
1. För hela världen vida vi beder dig, vår Gud: Låt ljuset snart sig sprida kring jorden, på ditt bud... Text: Henrik Florus Ringius 1907 (60 år) "För hednavärlden vida", bearb. Jan Arvid Hellström 1980 (39 år) Musik: Strassburg 1539
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Under 1800-talet bildades ju åtskilliga missionsorganisationer - även Svenska kyrkan startade en egen mission, den som för några år sedan slogs samman med Lutherhjälpen till något som kallas "Svenska kyrkans internationella arbete", "Act Alliance" eller dylikt. Missionstanken är inte längre särskilt framträdande vare sej till namnet eller gagnet, vilket djupt skulle ha bedrövat Henrik Fl. Ringius, som tillsammans med Peter Fjellstedt nog får sägas tillhöra de mest drivande missionsvännerna bland 1800-talets prästerskap.
I 1937 års psalmbok hade Ringius faktiskt två missionspsalmer, både "Lyssna, Sion, klagan ljuder" och "För hednavärlden vida". Det är den sistnämnda som bearbetats av Jan Arvid Hellström och nu ingår även i 1986 års psalmbok med anslaget "För hela världen vida". Medan den förstnämnda psalmen var en uppfordrande psalm riktad till församlingen ("Sion") är det här fråga om en bönepsalm riktad till församlingens Herre ("vår Gud"). Sista strofen utstrålar glädje och visshet om bönesvar ("du vill det, kärleksrike").
1. Du räckte ut din hand, jag såg och trodde att liv och kärlek levde i vår nöd. De blinda såg, de hungrande blev mätta. Du räckte ut dig själv i vin och bröd... Text: Jan Arvid Hellström 1970 (29 år) Musik: Kjell Bengtsson 1970 (29 år)
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än] En riktig "psalmbottenpsalm" som av någon anledning blivit föga sjungen och därför(?) med tiden kommit att betraktas som svår. De psalmer som inte kom i ropet direkt efter 1986 (eller i Psalmer och Visor dessförinnan) har liksom räknats till "ratet". Men den här psalmen - jämnårig med mej f.ö.! - passar underbart bra under påsktiden. Som en "Tomas-psalm", särskilt Andra söndagen i påsktiden. Och Kjell Bengtssons melodi är inte alls svår - känns bara ovan de första gångerna. Men låt psalmen bli "månadens psalm" under hela påsktiden något år, som meditativ avslutningspsalm t.ex., så kommer ni att upptäcka dess kvaliteter!
1. Allt är redo! Lyssna alla! Gnom mörker, natt och nöd ljuder rösten som vill kalla oss ur fångenskap och död... Text: Okänd svensk förf. 1767, Christopher Dahl 1807 (51 år), Jan Arvid Hellström 1983 (42 år) Musik: Genève 1551, alt. Leif Thiberg (hör ovan). [Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] En kraftfull och tidigare ofta sjungen väckelsepsalm, skriven av okänd författare och publicerad i Then Swenska Prof-Psalmboken 1767 med anslaget "Allt är redo, vreden stillad". Nuvarande psalmboks version av Jan Arvid Hellström är lyckad, men så här löd psalmen i Christopher Dahls version (i "Psalmer" från 1807) som var den som gällde från 1819 till 1986: Allt är redo, fallna släkte, Hör den röst, som kallar dig Och ur dödens mörka häkte För dig fram på livets stig! Nu är salighetens dag: Känn din Faders hjärtelag; Bäva att den nåd förskjuta, Som ännu dig bjuds att njuta!
Gud sin kärlek dig förklarat, Mänska, redan vid ditt fall; I sitt ord han uppenbarat, Hur ännu du räddas skall: Han ännu dig tar emot, Om i redlig syndabot Du för honom faller neder Och i tron om tillgift beder. Ack, om du ditt hjärta sluter För den röst, som kallar dig, Om du än den hand förskjuter, Som ifrån fördärvets stig Dig så gärna leda vill, Vet, att en gång slutes till Nådens dörr, dit Gud dig åter Aldrig, aldrig kallas låter. Men om du av ånger slagen Har din vanmakt känna lärt, Gläds, till hörsamhet för lagen Jesus har dig kraft beskärt. Hör hans evangelium: Kom till bordet, här är rum; Här hans kärlek dig skall nära, Att din tro må frukter bära.
Gud, min Frälsare, jag beder: Må ditt ord ledsaga mig, Att mig världen ej förleder Till ett återfall från dig. Din lekamen och ditt blod Mig förläne kraft och mod Till att segra i all fara, Att jag din må evigt vara. Chr. Dahl:
1. Sörj för mig, min Fader kär! Jag vill inte sörja för den dag som inte är, för den dag som börjar...
Text: Ludämilie Elisabeth av Schwarzburg-Rudolstadt (1640-72) eller Ämilie Juliane av Schwarzburg-Rudolstadt (1637-1706), sv. övers. Uddo Lechard Ullman 1896 (59 år), Jan Arvid Hellström 1983 (42 år) Musik: Svensk folkmelodi [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än] Den här förtröstansfulla bönepsalmen vet man alltså inte riktigt vem som skrev! Men att det var en kvinna och att hon var grevinna av Schwarzburg-Rudolstadt verkar i alla fall klarlagt. Ni får själva avgöra om ni tror på Ludämilie Elisabeth eller Ämilie Juliane! Jag vet inte. Fin är psalmen hursomhelst och den svenska folkmelodin är ett fynd. Alt. norsk koral: Ludämilie Elisabeth: Ämilie Juliane:
