39 Jesus från Nasaret går här fram

1. Jesus från Nasaret går här fram
än som i gången tid...

Text: Anders Frostenson 1935 (28 år)

Musik: Gustaf Nordqvist 1937 (51 år)

alt. av Jonas Gustafsson (finns ej i psalmboken).

[Av upphovsrättsliga skäl får hela texten inte publiceras här än]

Detta är den äldsta av alla de Frostenson-psalmer vi har i psalmboken. Hösten 1934 hade vännen och psalmdiktaren Gustav Thorsell ringt nästan varje vecka och bett honom börja skriva psalmer. Anders Frostenson berättar:

Vi var goda vänner. Men jag slog ifrån mig och sa: Se, det kan jag inte, jag har inte skrivit någon regelbunden vers, knappt några rim heller. - Men han var envis och stötte på mig gång på gång. Och så lovade jag: jag ska försöka. På nyåret [1935] reste jag till Sigtunastiftelsen en vecka. Jag började med detsamma på kvällen och märkte att skriva regelbunden vers var inte så svårt, det är bara att räkna takten på fingrarna. Jag skrev, på prov liksom, två strofer och byggde på slutorden i den 139 psalmen i Psaltaren: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta." (Till min överraskning fick jag senare se att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tagit in den psalmen i sin nya sångbok [den har anslaget "Pröva mig, Herre, denna stund", skr. anm.]).

På morgonen började jag med den psalm som blev adventspsalmen, nr 48. Ordet jag skulle bygga upp den på, blev klart för mig på en gång: "Himmelriket är nära" (Mark. 1:14). Det var då och sen långt fram det mest centrala bibelordet för mig. Det hörde samman med min första gudsupplevelse på den skånska slätten.

På Sigtunastiftelsen bodde jag på ett rum, där det hängde ett porträtt av Grundtvig, den nordiska folkhögskolans skapare. Just på den här platsen var det ju heller inte så konstigt att tankarna gick till Grundtvig och till hans kyrkpsalm Gammal är kyrkan, Herrens hus. Jag gjorde alltså en kyrkpsalm med fem verser (psalmkommittén tog omsider bort första och sista verserna - och så blev det, till min överraskning, en adventspsalm av den...).

Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 39 (Skeab 1981).

Första resp. sista strofen i den ursprungliga versionen löd för kännedom så här:

Klockorna kalla till Herrens hus,
vitt över land och stad.
Kommen I alle. Ur malmens brus
tonar en hälsning glad:
Himmelriket är nära.

[---}

Hastigt vi nalkas den tysta värld,
som vi har kommit från.
Klockorna snart kring vår sista färd
ringa med mäktigt dån.
Himmelriket är nära.

"Man monterade ner klockorna", kommenterade Frostenson lakoniskt psalmkommitténs förkortning, som nog måste betraktas som ganska lyckad - och i varje fall starkt har bidragit till att psalmen så ofta blivit sjungen. Annars påminner ju originalets memento mori-motiv starkt om Franzén-psalmen Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, som också låter kyrkklockan ringa kallande och manande.

47 Säg, känner du det underbara namnet

1. Säg, känner du det underbara namnet
som till frälsning Gud oss gav,
vars lov har sjungits ut i hela världen...

Text och musik: Allan Törnberg 1935 (28 år)

Hör Seppo Sallinen spela melodin lite jazzigt.

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Det är inte alltid en författare själv kan ana vilket av hans eller hennes verk som kommer att bli mest uppskattat. Denna sång, som Allan Törnberg gjorde både text och melodi till efter ett par år som pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, betecknade han själv som ett hastverk utan högre kvaliteter. Men den har blivit författarens mest sjungna sång, mycket kanske beroende just på den spontana spänsten i texten och melodin, som båda trycktes i Sångens Härold nr 1 1936.

Texten bygger på Petrus-orden i Apostlagärningarna 4:12: "Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta". Men också på t.ex. ord som Matteusevangeliet 12:21: "Hans namn ska ge folken hopp" och Romarbrevet 10:13: "Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad." Eller Uppenbarelseboken 22:16 "Jag är den klara morgonstjärnan."

62 Än finns det en värld

1. Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv,
ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot...

Text: Olov Hartman 1980 (74 år)

Musik: Gustaf Aulén 1937 (58 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]

Detta är en av Olov Hartmans sista psalmer - han dog ett par år senare - och även en av hans längsta. Ett slags andligt testamente skulle man kunna kalla den, en sammanfattning av hans teologi, med många bibelallusioner och samtidigt många pregnanta, originella formuleringar. Som ju synes redan av det korta textexemplet ovan (versen fortsätter: "men räddningen sändes oss ovanifrån: Guds enfödde Son").

Melodin är lånad från Grundtvig-psalmen "O liv, som blev tänt" (i dess svenska version, alltså).

O Hartman (till vänster):

G Aulen (till höger):

76 Gud, vår lösta tunga

1. Gud, vår lösta tunga
dig sitt offer bär.
Trefalt helig sjunga
vi med änglars här...

Text: Samuel Gabrielsson 1929 (48 år)

Musik: Olof Lindström 1937 (56 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här]

Söderbärke-kyrkoherden (fr.o.m. 1932 Rättviks-) Samuel Gabrielsson hörde till dem som länge, bl.a. i en prästmötesavhandling om psalmboksarbetet på 1930-talet, hade önskat att psalmerna mera betonade nattvardens karaktär av evkaristi, tacksägelse. Han fann de flesta nattvardspsalmerna för tunga, för dystra. Och han inte bara klagade, utan satte igång med att skriva psalmer, åtskilligt fler än denna. Men ingen slog an som den här, som fått avsluta många "högmässor med nattvard" i Svenska kyrkan under 1900-talet.

Psalmen utgår ifrån samhörigheten mellan det jordiska gudstjänstfirandet och den himmelska helgedom där änglarna sjunger sitt trefaldiga helig (Jesaja 6). "Trefalt helig sjunga / vi med änglars här." "Med serafer alla / vi ditt namn åkalla".

I andra strofen stiger Kristus själv ner till de bedjande i den jordiska gudstjänsten. De prisar honom för hans "bittra död" vid det tidigare, stora nedstigande som innebar att han utblottade sej själv för vår skull och bar hela världens synder.

Även i den tredje strofen är det Kristus också ner - men nu som domare. Bönen handlar denna gång om att få vara med i hans "nattvardssal" och avslutas med en doxologi, en lovprisning: "Dig, vår Herre kära / må vi evigt bära / tack och lov och ära."

Koralen blev en oväntad succé - kantor Lindströms melodi kom sent in i koralboksarbetet och ansågs av många lite väl enkel, men ses nog nu som oupplösligt förknippad med den ståtliga texten. (Tidigare tänkte man sej använda Lovad vare Herren-melodin även till denna psalm). Under 2000-talet har dock psalmens användning minskat påtagligt.

83 Som klaraste vattuflöden

1. Som klaraste vattuflöden
ur öknarnas hårda sten,
som örter och gräs ur mullen
och blom ur den kala gren...

Text: Karl-Gustaf Hildebrand Annandag Pingst 1936 (25 år)

Musik: Gustaf Aulén 1936 (57 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken resten av texten eller noterna publiceras här än]

Denna psalms författare är tillsammans med Anders Frostenson den ende som lämnat nyskrivna bidrag till både 1937 års psalmbok OCH 1986 års psalmbok! Just den här psalmen skrev han till sitt eget bröllop 22.6.1936 (midsommar). Den föddes under en promenad med fästmön Majstina Rydh på Annandag Pingst, dagen efter deras första lysningsdag. Och den sändes till vigselförrättaren, strängnäsbiskopen Gustaf Aulén, som inspirerat till psalmen och nu också tonsatte den. Den är skriven på en något oregelbunden meter och påminner därigenom om åtskilliga psalmer i den karolinska psalmboken men också många folkvisor.

Vad Aulén efterfrågat och Hildebrand skapade var en psalm som talade i brudparets namn och inte bara i församlingens. Men inte förrän i 1986 års psalmbok publicerades texten i originalskick. I 1937 års psalmbok var hela första strofen struken, och även i övrigt hade beskäftiga ändringar vidtagits före publiceringen, vilket väckte en del misstankar om prydhet. Nu är ordningen återställd - i varje fall tills nästa psalmbokskommitté finner det kränkande att jämföra kvinnans sköte med "hård sten" eller "kal gren". Eller att beteckna människokroppar som "ringa". Det är inte lätt, det här med psalmtexter.

164 På tröskeln till Marias hem

1. På tröskeln till Marias hem
står ängeln Gabriel...

Text: Bo Hallberg 1984 (62 år) efter Lukasevangeliet 1.

Musik: Oskar Lindberg 1938 (51 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Den här psalmen kom med ganska sent i psalmboksarbetet, efter det att Olov Hartmans psalm Salig du och högt benådad avvisats av pingströrelsen p.g.a. sitt Maria-tilltal (jfr dock föregående psalm). Lenhovda-herden Hallberg skapade en berättande psalm i gammal 1600-talstradition (jfr "Psalmer över några Söndags-Evangelier" i den karolinska psalmboken). Dess text är fri från teologiska komplikationer utöver dem som själva återberättelsen aktualiserar (jungfrun som blir med barn utan mans medverkan!).

Den konstlösa och orimmade psalmen tycks i varje fall ha varit lätt att enas kring som den enda ekumeniska "mariapsalmen". Oskar Lindbergs melodi var också redan insjungen. Eftersom psalmen till större delen utgörs av en dialog mellan Gabriel och Maria, kunde man kanske tänka sej att sjunga den "alternatim" (till skiftes) mellan kvinnor och män. Men på ett ställe får Gabriel hela två strofer i följd, så det kanske bleve för komplicerat att hålla reda på vilka som ska sjunga vad?

O Lindberg:

201 En vänlig grönskas rika dräkt

Alt. koral (i bearbetad form använd till psalmen 1939 års koralbok):



1. En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2. Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3. Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4. Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5. Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år)

Musik: Waldemar Åhlén 1933 (39 år) - se Anders Dillmars uppsats Waldemar Åhléns Sommarpsalm - alternativt Gastorius´ mel. till På Gud och ej på eget råd som i 1939 års koralbok angavs även till denna psalm, eller följande mel. av Ejnar Eklöf (1886-1954) som aldrig funnits med i någon psalmbok:

Ofta brukar litteraturhistoriker och andra betona hur den konservative romantikern Carl David af Wirsén, som fr.o.m. 1884 var Svenska Akademiens ständige sekreterare i nära tre decennier, trots sin ständiga kritik av nyare författare som t.ex. Strindberg och von Heidenstam själv inte lyckades skapa ett enda bestående verk!

Men i ärlighetens namn har af Wirsén skapat ett bestående verk: psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt". Den har, mycket tack vare Åhléns kongeniala melodi från 1933, fått en stabil plats i svenskt och kyrkligt sommarfirande. Den är skriven som en midsommarpsalm, till den gamla evangeliebokens texter för Midsommardagen, vilket förklarar de mer allvarsamma tongångarna ("allt kött är hö"). Psalmen trycktes första gången i af Wirséns praktfullt illustrerade diktsamling "Kristna högtids- och helgdagar" från 1889.

De första två stroferna är ren sprittande naturlyrik, varav den andra torde vara den främsta "fågelsångsversen" i psalmboken. De följande två stroferna betonar att bara Guds ord är evigt och kan ge evigt liv, och den sista strofen rör "det nya liv" och den "omplantering" som sångaren just bett om. Uttrycket "min vän är min och jag är hans" är direkt hämtat från Höga Visan 2:16.

I körsättning har endast de tre första stroferna sjungits, liksom vid de otaliga sommargudstjänsters församlingssång. Vid många bröllop sjungs nuförtiden endast de två första stroferna (varvid dock psalmen helt förlorar sin specifikt kristna karaktär). Vid begravningar sjungs ibland endast v. 1, 3 och 5. Men psalmen är i sin helhet ett härligt konstverk som förtjänar att sjungas rakt igenom så ofta som möjligt.

Den föregivet "dystra" tonen i psalmens andra del, som bl.a. Tore Littmarck reagerat negativt på, är när allt kommer omkring inte särskilt dominerande. Den ljusa tonen återkommer ju genom att psalmen slutar med det kristna hoppet om en omplantering - där inget mera vissnar.

Det är tänkvärt att just när den annars rätt stöddige smakdomaren af Wirsén erkänner alltings förgänglighet, således även sin egen och sin diktnings, och ödmjukt ber Gud om att få del av det nya livet som aldrig dör - just då skapade han den enda af Wirsen-dikten med verkligt förblivande livskraft! Jfr detta inslag i radions P1!

Litteraturkritikern Mats Gellerfelt skriver (SvD 4/2 2015): Tänk så det kan bli, sade jag en gång till Lars Gustafsson, att det man minns är bara en psalm, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, förvisso underbar. Varvid Lars svarade: Jo, men hur många är ihågkomna för en dikt, en som alla känner till? Det är inte det sämsta.

Carl David af Wirsén:

206 Herre, jag vill bida

VID HERRENS PORT

1. Herre, jag vill bida
stilla vid din port,
tills min själ din blida
fadersblick försport...

Text: Hans Emanuel Öberg 1936 (43 år)

Musik: Oskar Lindberg 1937 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Oscar Lövgren skriver efter att ha konsulterat författaren om psalmens tillkomst:

"Under sina studentår bar Öberg på känslan av oförmåga att kunna uppleva den kristna trons verklighet. I denna tid blev Klagovisorna 3:25-26 honom till stor hjälp. Detta ord gav å ena sidan uttryck för hans andliga vanmakt och talade å andra sidan om Guds godhet mot den vanmäktige som bidar honom. Betydelsefullt för hans inre liv blev också ett uttryck från en teologisk föreläsning: 'Den springande punkten i all levande religiositet är överlåtelsen åt Gud'.

När han i samband med sin prästvigning i december 1918 höll sin sacerdotalpredikan [ett slags provpredikan, skr. anm.], valde han just angivna text. Den 22.11.1934 höll han en andaktsstund i radio och utgick då från samma skriftord. Kort därefter skrev han denna psalm, som under rubriken "Vid Herrens port" publicerades i nr 3 av Tro och gärning 1935."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 789).

O Lindberg:


Alt. koral (OBS finns ej i psalmboken!):

Alt. koral 2 (OBS finns ej i psalmboken!):

227 O du som ser, o du som vet

1. O du som ser, o du som vet

vart stackars väsens hemlighet,

som också vet, långt mer än jag,

mitt väsens natt och dag,

tag allt jag äger i din hand,

bränn slagget med din renhets brand

och låt mig leva i ditt land,

min Fader och min Gud.

2. Om än den väg som för till dig

är smärtornas och dödens stig,

så lär mig vilja, Gud, ändå

den tunga vägen gå.

Den gång du viskade ditt "Bliv!"
du ville mening i mitt liv.
Din mening i mitt väsen skriv,
min Fader och min Gud.

Text: Jeanna Oterdahl 1909 (30 år), tr. 1910.

(Texten är publicerad här med tillstånd från Vännernas samfund, som innehar copyrighten fram till 2035).

Musik: Torsten Wall 1933 (31 år), 1962 (60 år)


[Av upphovsrättsliga skäl kan Walls noter inte återges här än]

Denna psalm är, liksom den andra vi har av Oterdahl, julpsalmen När Jesusbarnet låg en gång, skriven under den period i 30-årsåldern då Oterdahl tog tjänstledigt från lärarinnearbetet på Mathilda Halls skola i Göteborg (i samma skola där hon själv en gång varit elev) för att leva studentliv i Uppsala och höra på föreläsningar av Nathan Söderblom, Einar Billing, Henrik Schück m.fl.

Psalmen skrevs i Uppsala under höstterminen 1909 och trycktes i den nystartade kristna kulturtidskriften Vår Lösen nr 12/13 1910. Med melodi av Torsten Wall (i mer jämn form än nuvarande) kom den sedan med i 1937 års psalmbok och, i oförändrat skick, i vår nuvarande.

Det är en innerlig bönepsalm som uttrycker en i vår tid rätt ovanlig lidandesberedskap. Ska vägen till Gud verkligen vara "smärtornas och dödens stig" och vill någon ung människa verkligen "den tunga vägen gå"? Man hör en återklang från Jesusorden i Matteusevangeliet 16:24 om att den som vill följa honom ska ta försaka sej själv och ta sitt kors på sej.

Samtidigt uttrycker psalmen en hisnande positiv tro på en gudomlig mening med ens eget lilla obetydliga liv - ofta citerade under det gångna seklet har psalmens slutrader varit: "Den gång du viskade ditt Bliv / du ville mening med mitt liv. / Din mening i mitt väsen skriv, / min Fader och min Gud."

Jeanna Oterdahl har själv sagt om psalmen: "Jag har ofta haft anledning till förundran över människors intresse för denna psalm. Jag skrev den ju inte alls med tanke på andra. Jag skrev den helt och hållet för mig själv, för att ge uttryck för vad jag kände just då. Och de stroferna är fortfarande ett mycket personligt uttryck för mig." (Cit. efter Lövgren: Psalm och sånglexikon, Gummessons 1964).

Här följer Oterdahls vackra psalm i ny musikalisk dräkt:

Jeanna Oterdahl:

232 Frälsare, du som äger läkedomen

1. Frälsare, du som äger läkedomen
för alla sår jag fick på stridens dag...

Text: Kirsten Aagard Hansen 1877 (27 år), Britt G Hallqvist 1968 (54 år), jfr Min Jesus, du som läkedomen äger
Musik: Oskar Lindberg 1938 (51 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Melodin i "folkton" av Oskar Lindberg komponerades ursprungligen till psalmen Tänk när en gång det töcken har försvunnit. Den är rent metriskt mycket välfunnen till ovanstående text, men jag vet inte om psalmen blivit så vidare sjungen. Kanske har den blivit mer läst och bedd. Texten är ju en innerlig Jesus-bön, som både hänvisar till och liknar den blinde tiggaren Bartimeus´ bön i Markusevangeliet 10:46-47.

Det är intressant att jämföra tonen i denna psalm med Kirsten Hansens andra psalm i den ekumeniska psalmboksdelen, Hur ljuvligt det är att möta. Den psalmen skrevs några år tidigare och ger uttryck för glädjen i den kristna gemenskapen. Jämfört med den tycks ovanstående psalm dyster och individualistisk. Men det behöver inte vara så; det finns en vila i att både som individ och som sjungande församling ge uttryck för en "tro trots allt" - ett fasthållande vid Jesus mitt i prövningen som påminner inte så lite om den kananeiska kvinnans attityd (se Matteusevangeliet 15:22ff).


O Lindberg:

258 O liv som blev tänt

1. O liv, som blev tänt
i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt.
Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt,
dock lever inom oss, fast skumt och fördolt.
Gud råder: allt skall under honom bli lagt
med kärlekens makt.

2. O härliga lott...


Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1824 (41 år), 1853(70 år) "O kristelighed", sv. övers. Emil Liedgren 1935 (56 år), bearb. 1937
Musik: Gustaf Aulén 1937 (58 år)

Dansken Grundtvig skrev över 1500 psalmer, de flesta under andra halvan av sitt liv. Denna psalm är en av hans absolut främsta och även en av hans första (även om han bearbetade den i 70-årsåldern). Emil Liedgren har gjort en inspirerad översättning (mycket skickligt gjort!) och Gustaf Auléns ståtliga men ändå luftiga koral passar till texten som hand i handske. (Jag förstår egentligen inte varför danskar och norrmän fortsätter att sjunga andra melodier!)

De första stroferna riktar blickarna mot den himmelska världen, men det är en värld som genom Jesus´ död och uppståndelse, genom ordet och sakramenten, genom tron, hoppet och kärleken "återintegrerats" med den jordiska. De avslutande fyra verserna apostroferar just tron, hoppet och kärleken, den sistnämnda t.o.m. två särskilda gånger. Vers 5 handlar dessutom om dopet, vers 6 om nattvarden.

En av våra käraste släktingar hade omkommit efter en bilolycka, där fordonet for av vägen och kanade utför en brant. Vid begravningen sjöngs de fyra första verserna av Grundtvigs psalm, och den fjärde versen blev i sammanhanget så stark, så stark att tårarna på nytt steg i ögonen och våra röster skälvde: "O väldiga tro / som slår över djupen din svindlande bro / och leder vår färd utmed avgrunders rand / från dödsskuggans värld till de levandes land, / dröj kvar hos oss ringa, här trivs du ju bäst, / du högborne gäst."

John Ronnås skriver: "För Grundtvig var poesin viktig. Ju mer poetiska vi blir, desto närmare kommer vi förståelsen av den kristna världen. Poesin har sin grund i själva det gudomliga skaparordet, som skapade världen från begynnelsen. Det betyder, menar Grundtvig, att varje gång en diktare med sitt skaparord gör en psalm lånar han litet av kraften från den gudomliga skaparkraften. Grundtvig kallade det en efterklang. När Gud skapade världen bröt en mäktig kosmisk poesi fram. Och när vi i kyrkan sjunger en psalm och församlingssången stiger mot tempelvalven, närmar vi oss den klang som är i kosmos. Det eko som man kan uppleva i ett kyrkorum, tänker sig Grundtvig, blir en del i den sång som änglarna sjunger inför Herrens tron. Det mänskliga och det gudomliga är inte åtskilt, inte två världar utan en, på detta sätt sammanhållen. Genom Kristi död och uppståndelse har öppnats en väg för psalmens toner upp till paradiset". (Ronnås: Våra gemensamma psalmer, Verbum 1990, s. 188).

Grundtvig:

Lindeman:

267 Bed för mig, Herre kär

1. Bed för mig, Herre kär.
Se till mig ner.
Modfälld och trött jag är...

Text: Anders Frostenson 1936 (30 år), 1980 (74 år)
Musik: Oskar Lindberg 1937 (50 år), alt. Lowell Mason, se nedan (OBS! anges ej i psalmboken för denna psalm):


[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller Lindberg-noter publiceras här än]

Denna innerliga bön om förbön skrevs med utgångspunkt i Romarbrevet 8:34, Hebréerbrevet 7:25, 9:24, samt Lukasevangeliet 22:31-32 (v. 3: "såsom för Petrus du / bad i hans nöd").

Psalmen hör till de Frostenson-psalmer som fanns med redan i 1937 års psalmbok och som författaren själv sedan bearbetade inför 1986 års psalmbok (så blev han också nära 100 år gammal!). Språket har förts närmare nutidssvenskan, men samtidigt försvann en del klangliga skönhetsvärden i t.ex. andra strofen:

Bed att min tro ej släcks,

bed att mitt högmod stäcks,

bed att min kärlek väcks...

Fast det är klart: hur många vet idag vad man gör när man "stäcker" något? (I o f s ett fint gammalt s.k. arvord). En synonymordbok på nätet ger följande ersättningsord: stoppa, hejda, stävja, hindra, hämma, lamslå, gäcka, omintetgöra - fast de rimmar förstås inte lika bra på "släcks" och "väcks".

Psalmen har nog inte blivit så sjungen som den förtjänar, ens under Stilla veckan, då den verkligen skulle sitta som gjuten. Oskar Lindbergs mollmelodi är visserligen mycket fin, men har inte givit texten någon "skjuts". Jag tror faktiskt att psalmen, som ju finns med i den ekumeniska psalmboksdelen, skulle vinna på att prövas med Lowell Masons mer insjunga melodi (se ovan), i varje fall tills folk har upptäckt texten.

Och psalmen borde absolut sjungas vid någon passionsandakt per år (i den mån sådana fortfarande förekommer). Samt vid enskild andakt när livet bokstavligen känns för djävligt, d.v.s. när vi upplever att "detta är mörkrets stund", eller, som Frostenson tidigare sjöng, att "nu råder mörkrets makt" (utifrån samma bibelord i Lukasevangeliet 22:53).

Vi behöver be både vår Frälsare och varandra om förbön; varje idé om att klara alla prövningar själva är utslag av andligt högmod. 

A Frostenson:


O Lindberg:

283 Med Jesus fram i de bästa åren

1. Med Jesus fram i de bästa åren
till Andens källa, till livets ljus,
då själen ännu är ung som våren,
fram till Guds tempel, till Herrens hus!
Där får du del av Guds Andes råd,
där växer visdom, där flödar nåd.

2. Med Jesus fram genom arbetsmödan,
de många dagarna utan lön,
den tid du bidar den stilla grödan,
de väntans år utan svar på bön,
i stilla lydnad och tro som hans,
fast vinst ej vinkar i segerkrans!

3. Med Jesus fram, när Guds Ande tvingar
att börja verket på kallets dag,
i prövningstid, då dig Anden bringar
till själens öknar, där matt och svag
du börjar striden, en ständig strid,
som mer ej lämnar en dag av frid!

4. Med Jesus fram att om rikets fröjder
det budskap bära som själv han bar!
Med Jesus upp på de livets höjder,
där glans från Tabor än dröjer kvar!
Med Jesus ned i den djupa dal,
till kamp mot nöden, mot synd och kval!

5. Med Jesus fram bland de skaror unga,
som söka lyckan i Kristi vård,
bland män som jubla och barn som sjunga
sitt hosianna i tempelgård!
Men bytes äran i hån och skam,
än mer det gäller: med Jesus fram!

6. Med Jesus fram i den sista nöden,
då viljans offer hans Fader får!
Med Jesus fram, när du nalkas döden,
den väg som slutar där korset står,
fram till en sluten, förseglad grav,
där det står skrivet: Sitt liv han gav!

7. Med Jesus fram ur de brutna banden,
som bundit skapelsens liv i död!
Med Jesus, levandegjord i anden,
till nya skapelsens morgonglöd!
Med Jesus fram till vår Faders hus,
där Gud är sol och Guds Lamm är ljus!

Text: Johan Alfred Eklund påsken 1909 (46 år)

(en lätt bearbetad version utan plurala verbformer finns som nr 737 i Stora Nöätpsalmboken)
Musik: Otto Nordlund 1937 (49 år)
 

Den här psalmen halkade in i den ekumeniska psalmboksdelen på "ett bananskal", när en annan psalm i sista rundan lyftes ut och det blev en plats ledig. Men visst är den värd att sjungas av alla kristna i vårt land - en underbar exposé över Jesus liv, alltifrån besöket i templet vid 12 års ålder till lidandet, döden och uppståndelsen några årtionden senare. Se även Birgitta Sarelins fina kommentar!

"Med Jesus fram" är den s.k. ungkyrkorörelsens uppbyggligaste psalm, skriven påsken 1909 inför det planerade "studentkorståget" och uppläst av författaren vid "Huskvarnamötet" samma år. Den trycktes också 1909 i Eklunds samling Från kyrkosångens tider. Men den klämmiga melodin av pianisten och domkyrkoorganisten i Karlstad Otto Nordlund fick psalmen inte förrän nästan tre decennier senare, vilket väl gjorde att den mer chauvinistiska Fädernas kyrka (också skriven av Eklund 1909) istället blev ungkyrkorörelsens kampsång nr 1.

380 Fader, du som livet tänder

 

1. Fader, du som livet tänder,
tag i dina goda händer
detta späda mänskoliv.
Kristen tro, som allting vinner

och det ljusa målet hinner,

åt ditt barn till gåva giv.

2. Detta barnet skall som andra

genom sorg och glädje vandra;

ingen vet sin morgondag.

Barndoms lek och ungdoms drömmar,

mandoms liv, som mäktigt strömmar,

i din hägnad nådigt tag.

3. Ut det måste i den vida

värld, där starka makter strida.

Strid dess strid och var dess ro.

Låt det kämpa till din ära,

segerrikt sin fana bära:

kristet namn och kristen tro.

4. Namnet, som vi barnet giva,

värdes i din livsbok skriva,

Fader, du all världens liv.

Mot allt ont som vill förstöra,

fläcka, skada och förgöra,

dess försvar på färden giv.

5. Dunkla äro mänskors öden,

livet ryms i dem, och döden,

släkte följer släktes spår.

Ej vi frukta, ej vi famla;

du oss leder, du vill samla

i din famn oss, Fader vår.

Text: Natanael Beskow 1919 (54 år)
Musik: Henry Weman 1937 (40 år)

Detta är ännu en doppsalm som i ärlighetens namn knappast sjungs längre. Dessutom kan den bara sjungas som bön för småpojkar (jfr "mandoms liv som mäktigt strömmar) - Elsa och Natanael hade inga flickor - och den handlar knappast särskilt om det kristna dopet (skulle lika gärna kunna sjungas vid s.k. "barnvälsignelse"). Inte någon speciellt lyckad psalm - men den har ett sympatiskt hela-livet-perspektiv på dopet och innehåller förvisso några vackra rader.

Kanske var det ett misstag av Beskows barn att vägra godkänna Britt G Hallqvists varsamma bearbetningsförslag. Det var naturligtvis av pietet mot fadern, men psalmen hade nog blivit något mera använd i Hallqvists version (där bl.a. "mandoms liv" ersatts med ett könsneutralare uttryck). Fast knappast populär för det. Domkyrkoorganisten Wemans melodi är stilig men knappast medryckande.

N Beskow:

393 Du öppnar, o evige Fader

1. Du öppnar, o evige Fader,
i Kristus din famn
mot dem som församlas i längtan...

Text: Anders Frostenson 1936 (30 år), ngt bearb.
Musik: Oskar Lindberg 1937 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten återges här än]

Detta är en mycket vanlig s.k. "offertorie- eller beredelsepsalm" inför firandet av nattvarden. Genom sin dogmatiska pregnans och språkliga livfullhet - accentuerad av Oskar Lindbergs koral - har den på sina håll nästan blivit ett stående inslag i mässan. 

Psalmen är en lovsång, men på samma gång undervisande. Få nattvardspsalmer framställer så många aspekter av den heliga måltiden som denna, och knappast någon knyter så tydligt samman "den stridande kyrkan med den triumferande", den synliga, jordiska halvan av altarrunden med den osynliga, himmelska.

Psalmen är en av de psalmer som Frostenson skrev redan för 1937 års psalmbok (varav nästan alla kom med även 50 år senare) och de språkliga ändringarna jämfört med 30-talsversionen är få. Inte ens verbens pluraländelse ändrades - däremot byttes det obsoleta uttrycket "du hugnar" (vår själ) ut mot det lättbegripligare "du gläder".

A Frostenson:


O Lindberg:

397 Så som du bjöd vi kommer nu

1. Så som du bjöd vi kommer nu,
vår Herre, till ditt altarbord...

Text: Maurice Frank Campbell Wilson (1884-1944) "We place upon your table, Lord", övers. Britt G Hallqvist 1984 (70 år)
Musik: Folkmelodi från Siljansnäs, efter Göras Britta Olsdotter, uppt. av Torsten Wedin 1961

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Siljansnäs:

Detta hör nog till de ur evangelisk-luthersk synvinkel knepigaste texterna i 1986 års psalmbok, och det är svårt att inte undra varför Britt G Hallqvist alls översatte den. "De enkla tingen rymmer allt" utom Kristi kropp och blod, verkar det som. "Symbols of our daily work" skriver Wilson om. I och för sej talar han också om en "högre användning" som vi offrar dessa symboler till. Men det blir en väldigt konstig blandning av något som låter som en reformert, rent symbolisk nattvardsuppfattning och den romerska mässoffersläran. Evangelisk-luthersk är denna psalm definitivt inte, vilken nominell konfession författaren än tillhörde (det är tydligen ruskigt svårt att få fram uppgifter om honom, trots att det inte är alltför länge sedan han levde).

Melodin är hursomhelst utmärkt vacker och passar även till många andra psalmer i psalmboken. 

401 Så skön en väg ej finns på jord

1. Så skön en väg ej finns på jord,
som den vi fått att vandra
till samme Herres hus och bord...

Text: Axel Fredrik Runstedt 1909 (48 år), Britt G Hallqvist 1980 (66 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 328, en sämre bearbetning än Hallqvists, men eftersom jag gjort den själv får jag lägga ut den!
Musik: David Wikander 1938 (54 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken musiken eller resten av texten publiceras här än].

En sång om gudstjänstens glädje. Den påminner om Psaltaren 122 m.fl. psalmer och skulle kunna kallas en nutida "vallfartspsalm". Den skrevs ju också före bilismens och t.o.m. cyklismens genombrott, när man faktiskt ofta bokstavligen vandrade till kyrkan, ibland veritabla pilgrimsvandringar på flera timmar i ganska stora grupper. Den får, liksom "Fädernas kyrka", räknas till ungkyrkorörelsens portalpsalmer, men fick inte förrän efter nästan 30 år den idag självklara melodin av David Wikander (jfr Mozarts nedan).

Liksom i Bibeln blandas stoltheten över "templet" och gudstjänstlivet med ödmjukhet och bön ("En nåd det är" och "Fast din församling bristfull är"). Psalmen är såtillvida inte bara en psalm om gudstjänsten utan även om kyrkan och dess uppdrag i stort. En av de finaste nyförvärven i "Nya Psalmer" från 1921, förtjänstfullt bearbetad av Britt G Hallqvist 60 år senare (en av hennes bästa och stiltrognaste bearbetningar).

Här en koral av John Morén som publicerades till psalmen i ett tidigare koralboksförslag:

417 Låt nya tankar tolka Kristi bud

1. Låt nya tankar tolka Kristi bud
och nya själar flamma av hans brand...

Text: Siri Dahlquist 1923 (34 år)
Musik: David Wikander 1937 (53 år), alt. Alfred Morton Smith 1941, se finlandssvenska psalmboken 1986 nr 443, där även hela texten kan läsas!

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten återges här än]

Den här psalmen skrevs efter att Siri Dahlquist 1922 hört Sadhu Sundar Singh från Indien tolka kristen tro. Den hör till de nyaste och originellaste missions- och bönepsalmerna i 1937 års psalmbok, och den bevarades obearbetad i 1986 års psalmbok.

Wikanders melodi är väl inte den mest medryckande, och kanske har också det radikala tankeinnehållet ibland känts främmande, varför psalmen lite oförtjänt tycks ha hamnat på "psalmbotten". Den hör dock till de poetiskt starkaste numren i psalmboken, och den skulle nog vinna på att kraftfullt deklameras av en enda person hellre än att osäkert sjungas av en tveksam församling.

Se vidare S Dahlquist: Livets sånger (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag), s 106, där hon skriver: "Den lilla dikten kom till mig en dag vid Missionsgårdens grind; den hade som bakgrund Sundar Singhs Sverigebesök 1922. I hans gestalt och i hans liknelser kom kristendomens budskap emot oss liksom förnyat. Var han ett förebud om nya tider i Kristi kyrka, med nya tankar och tolkningar, med ljus över evangeliet från nya håll? 

Låt nya tankar tolka Kristi bud

och nya själar flamma av hans brand.

Låt nya stämmor prisa Kristi Gud

på nya tungomål, i nya land.

(Se även Recensionen av Dahlquist-biografin och genmälet, där första strofen av denna psalm anförs som exempel på radikal missionsteologi!)

S Dahlquist:

445 Se, kärlet brast, och oljan är utgjuten

1. Se, kärlet brast och oljan är utgjuten!
Dess doft uppfyller världens sorgehus.
Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten,
blir saligt lyft ur jordens stoft och grus.

2. Låt kärlet brista, låt dess nardus strömma,
var icke snål, bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd! Låt kärlek tömma
sin bästa gärd för själens höge gäst.


Text: Nathan Söderblom 1928 (62 år), v. 1. efter Karl von Gerok 1857 (42 år)
Musik: Patrik Vretblad 1938 (62 år), 

alt. koral "You raise me up" (OBS finns ej i psalmboken!):

En mycket originell psalm, milt sagt. Den konkretaste vi har kring berättelsen om kvinnan som hällde dyrbar nardusolja över Jesus den sista veckan före korsfästelsen. Olja från en alabasterflaska, säkert dyrbar i sej själv, som knäcktes när oljan skulle hällas ut. Jesus uppskattade i motsats till Judas kvinnans kärlekshandling, och sa att hennes gärning skulle berättas tiderna igenom (vilket ju hittills också skett i omkring 2000 år).

Psalmen knyter samman "dået" och "nuet" på ett lyckligt sätt - kärlet brast och vi kan känna doften, men vi ska också själva låta kärlet brista och "dess nardus strömma". Man kan associera till Paulus och "den skatt vi har i lerkärl". Man kan också tänka på en generös livshållning i största allmänhet.

Det är intressant att fundera kring varför psalmen så sällan sjungits, knappast ens när evangelietexten givit direkt anledning till det. Längden är ju inte avskräckande, knappast melodin heller (även om den kan vara svår att hinna lära sej när man bara får sjunga två strofer). Har anslaget ansetts vara alltför underligt? Har teologin kring "själens bästa gärd" ansetts för grumlig och oevangelisk? Har psalmen som helhet ansetts vara för otydlig och svårtolkad? Eller vad är det?

Den överdådiga generositet och "fasteglädje" som psalmen vill uttrycka har i varje fall av flera kommentatorer ansetts kongenial med ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderbloms personlighet. Även om det, som hymnologen Emil Liedgren påvisat i "Präster och poeter", inte är han som skrivit (bara översatt) psalmens första vers, utan Karl von Gerok.

När psalmen togs in i 1937 års psalmbok hade den ännu ingen egen melodi. Men året därpå komponerade Patrik Vretblad en passande koral, som togs in i 1939 års koralbok och sedan dess följt psalmen. Den är som sagt inte svår, men den har inte direkt givit psalmen något "lyft".

Psalmen upplevdes dock av svenskar i Berlin under Andra världskrigets slutskede som talande rakt in i deras situation. Kyrkoherde Erik Myrgren i Victoriaförsamlingen där berättade följande i ett brev till ärkebiskop Eidem av den 24 mars 1945:

Palmsöndagens nattvardsgång blev en oförglömlig upplevelse för de deltagande. På grund av alarm måste gudstjänsten uppskjutas en timme, men när den sedan började, fanns knappast en ledig ståplats i kyrkan. Och alla böjde de knä vid nattvardsbordet, när inbjudan kom. Jag tror vi voro medvetna om alla, att här skedde något stort. Tillredelsepsalmens ord: "Se, kärlet brast och oljan är utgjuten, dess doft uppfyller världens sorgehus. Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten, blir saligt lyft ur jordens stoft och grus" fick sin levande och gripande illustration i den stunden. 

(Cit. efter S Ekdahl (red): Svenska Victoriaförsamlingen Berlin 1903-2003, s. 225)

K von Gerok:

N Söderblom:

455 De såg ej dig, blott timmermannens

1. De såg ej dig,

blott timmermannens son.
De såg ej dig,

när de dig drev med hån
mot klippans brant...

Text: Anders Frostenson 1962 (56 år)
Musik: Verner Ahlberg 1933 (37 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]


En av Frostensons minst använda psalmer - men samtidigt poetiskt skönaste och teologiskt innehållsrikaste, på temat kontrasten mellan Jesus´ gudomlighet och hans förnedringsgestalt. "De" såg honom inte i egentlig mening. Ser vi honom? Tredje strofen löd tidigare:

De såg ej dig, din hand kring smärtan krökt,
den hand som världen byggt och syndarn sökt.
De såg ej dig, som under mörknad sol
lät korset bli en evig nådastol.

Nådastolen försvann i 1986 års psalmbok - "ett fäste för vår tro" må vara lättillgängligare, men plötsligt försvann också anknytningen till förbundsarkslocket i Gamla testamentet och Hebréerbrevets uppmaning att "gå fram till nådastolen för att finna nåd till hjälp i rätt tid".

Melodin skrevs ursprungligen som alternativmelodi till Monks klassiska "Bliv kvar hos mig"-koral. Det var givetvis helt utsiktslöst att ersätta den, men det var ett lyckokast att istället använda den till frostensontexten ovan. Av någon anledning har dock psalmen som sagt inte blivit vidare sjungen. Var både texten och musiken för sublima, för innehållsmättade? Direkt svåra, vare sej språkligt eller sångligt, kan man ju inte kalla dem.