Detta är ett bara ett av många sätt att göra vår psalmskatt mer tillgänglig för nya generationer. Det bästa sättet är att gå i kyrkan och återupprätta husandakten, d.v.s. att regelbundet sjunga och spela psalmer tillsammans även hemmavid. OBS! Av upphovsrättsskäl kan inte alla texter och noter publiceras på nätet än. För de psalmer jag inte kunnat återge här hänvisas till papperspsalmboken. Kommentarsfälten får gärna användas, liksom min mejladress andreas.g.holmberg[at]gmail.com
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Detta är en psalm som slog igenom via "barnpsalmboken" Kyrkovisor 1960. Men precis som när Betty Ehrenborg-Posse skrev "Så älskade Gud" eller Lina Sandell skrev "Jesus för världen" för olika söndagsskolsångböcker, har det visat sej att psalmer skrivna för barn ofta uppskattas minst lika mycket av vuxna.
Psalmen har - liksom sin förlaga i Psaltaren (psalm 148) - en tydlig lovsångskaraktär, förstärkt av Wenström-Lekares enkla, glada melodi. Ändå är den egentligen mer en uppmaning att lova Herren än en direkt lovsång, och som sådan har den ofta sjungits vid gudstjänsters inledning, för att liksom anslå tonen inför fortsättningen. Konkretionen är härlig och ordmusiken tydlig: "Lova Herren, berg och höjder, bäck och källa, fors och flod."
Kanske gjorde det mer uttalade barnperspektivet i Kyrkovisor (urspr "Kyrkovisor för barn") att sista strofen lät annorlunda där (jfr Norsk Salmeboks version nedan): "Lova Herren i hans kyrka, / sången stiger ljus och klar. / Barn i alla länder tackar / Gud för allt han skapat har." Nu låter den så här istället: "Lova Herren i hans kyrka, / han som mitt ibland oss bor. / Allt han ger oss. Han skall skapa / nya himlar, en ny jord."
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av den svenska texten inte läggas ut här än, men du kan ta del av den engelska texten här].
Psalmen publicerades första gången 1867 i Altar Songs, Verses on the Holy Eucharist, och även om den i Sverige vanligtvis sjungs och placeras som en allmän lovsång, är anknytningen till nattvarden (den helige eukaristin) tydlig, särskilt i sista strofen men också i den andra: "Halleluja, du som bjuder syndare till bords med dig!" Särskilt bra passar psalmen på Kristi Himmelsfärds dag (då dock mässan sällan firas p.g.a. gökotta) eller på Söndagen före Pingst.
Flera andra melodier har komponerats och använts för denna psalm, bland annat en av Samuel Sebastian Wesley, men Prichards ungdomsverk är den allra mest spridda och förknippas numera starkt med just denna text, om än den ursprungligen skrevs till en helt annan.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
Detta är en av Frostensons originellaste psalmer, som delvis bygger på orden i Romarbrevet 10:6-8: Men den rättfärdighet som kommer av tro säger så: »Du behöver icke fråga i ditt hjärta: 'Vem vill fara upp till himmelen (nämligen för att hämta Kristus ned)?' ej heller: 'Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att hämta Kristus upp ifrån de döda?'» Vad säger den då? »Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta (nämligen ordet om tron, det som vi predika).» Eller med Frostensons ord: "Inte bortom havet, / där är inte svaret, / men i ordet, talat / här till oss i dag."
I övrigt betonar psalmen inte bara det talade Ordet, utan också den i vår nästa närvarande Kristus, Guds inkarnerade Ord, som ser på oss "ur nöd och plågor" och frågar om vi vill vara med honom också där.
Den likaledes originella men lättlärda melodin är hämtad från en tysk psalm, "Hilf, Herr meines Lebens", som med sin sociala medvetenhet inte saknar anknytningspunkter till Frostensons text. Huruvida han inspirerats av den tyska psalmen må dock vara osagt. Psalmen sjöngs som inledningspsalm vid Engla Höglunds begravning i Stjärnsunds kyrka den 10 maj 2008 (se Youtube-klippet ovan).
Musik: Martin Luther 1523 (40 år), tryckt 1524 i hans s.k. "Enchiridion".
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här, men en äldre version av samma psalm finns som nummer 345 i Svenska psalmboken: Var man må nu väl glädja sig]
Denna psalm är Luthers första riktiga psalm. Den trycktes första gången tillsammans med en psalm av Paul Speratus. Den är i jag-form och ö.h.t. mycket personligt skriven, ett slags andlig självbiografi och en sammanfattning av hur Luther uppfattade evangeliet.
Oscar Lövgren skriver: "Med otrolig hastighet spreds psalmen över hela Tyskland och bidrog i ej ringa mån till evangelii segertåg. Psalmen och dess framgång förbittrade katolikerna. De kallade den 'en horisk, skurkaktig, gudlös och djävulsk psalm'." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964). Men 1986 kom psalmen här i Sverige med i den ekumeniska psalmboksdelen, och därigenom även i de romerska katolikernas psalmbok Cecilia!
Apropå jag-formen: det är ju inte bara Luther själv som är psalmens "jag" utan i flera strofer Gud Fader själv och Kristus: ""Nu vill jag mig förbarma". "Jag är din och du är min" - ja, i de fyra sista stroferna är det endast Kristus som talar!
Originalet har tio verser, den tidigare svenska översättningen åtta och Frostensons nio. I båda de svenska versionerna har Luthers beskrivning av sin förtvivlade situation ("den fria viljan hatade Guds domsrätt") skurits ner (två strofer har arbetats samman till en).
1. Låt oss glada och i tro tacka Gud, ty han är god. Hans barmhärtighet och nåd... Text: Anders Frostenson 1978 (72 år), efter John Milton 1623 (15 år) och 1645 (37 år), "Let us with a gladsome mind". Musik: Halle 1704, alt. kinesisk musik (efter en tempelsång) [Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Denna psalm går tillbaka på psalm 136 i Psaltaren, där varje vers avslutas med "refrängen": Evigt varar hans nåd. Den berömde engelske poeten John Milton började parafrasera psaltarpsalmen redan i tonåren, men färdigställde inte den slutliga versionen förrän några decennier senare.
Sven Larson gjorde en fri svensk översättning 1967, "Tacken Herren, ty han är", som togs in i bl.a. sångsamlingen Herren lever 1977 (nr 808). Anders Frostensons version förhåller sej även den ganska fri till Miltons text, men är helt klart inspirerad av både den och psaltarpsalmen.
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]
Denna psalm påminner till både versmått och innehåll om Martin Luthers stora psalm Var man må nu väl glädja sig (se även O gläd dig, Guds församling, nu). Men om Luther-psalmen är skriven i "jag-form" är Petri-psalmen skriven i "vi- och du"-form. Egentligen är den en veritabel lovsång, även om det riktigt stora jublet ("Pris vare dig evinnerlig!") kommer fram först i sista strofen. Hela psalmen andas glädje och förtröstan.
Psalmen gavs ut i det första svenska psalmhäftet år 1526, samma år som Nya Testamentet kom i svensk översättning. Och eftersom den blev mycket sjungen genom århundradena togs den även in i 1695 års psalmbok som nummer 120 under rubriken "Om Christi mandoms anammelse". För 1814 års Förslag till förbättrade Kyrko-Sånger gjorde Gudmund Jöran Adlerbeth en bearbetning, som ytterligare överarbetades av Johan Olof Wallin inför 1819 års psalmbok och även togs in i 1937 års psalmbok.
Men inför 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostenson och Ragnar Holte en bearbetning som går direkt tillbaka på originalet och putsade bort lite av "1800-talsdygdigheten". Bearbetningen torde höra till de både innehållsligt och formellt mest lyckade i 1986 års psalmbok. Men sjunger vi den?
Nedan återges psalmen i enlighet med originalversionen 1526 (nr 120 i 1695 års psalmbok):
O JEsu Christ som mandom tog i rene jungfru lifwe/ Kärleken han tigh ther til drog/ Wårt hopp tu wille blifwa. Tu såg wår synd och stora nödh/ Att oss stod före en ewig dödh/ Helwetit stod oss öpet.
Thet lätst tu tå förbarma tigh/ Kunde thet eij längre lida/ Att Diefwulen tog oss til sigh/ Ther om wille tu strida: Gaf tigh så här i werlden nidh/ Och giorde oss en ewig frijd/ Medh tinom dödh och pina.
Och så sade tu oss thet til/ Wij skolom hafwa trona/ Ty tu äst både godh och mild/ Och wilt oss alla skona/ Om wij sättie wår troo ther på/ At thet skal medh oss wara så/ Som tu oss säger före.
Tu äst worden wår broder kär/ Oss til stoor prijs och ähra/ Och altijd wil oss wara när/ Hwad kan man meer begära? Är thet oss icke til en stoor mohn? Wår broder är Gudz ende Son: Ho kan oss nu förderfwa?
Prijs ware tigh ewinnerlig/ Som oss then nådh bewiste/ At wij äre Gudz barn medh tigh/ O käre broder Christe! Så må nu hwar man wara gladh/ Och prisa Gudh i allan stadh; Han är wår käre Fader.
Och så här lyder Adlerbeths/Wallins version 1816/1819: (=nr 49 i både 1819 års och 1937 års psalmböcker):
O Jesu Krist, som mandom tog att liv åt världen giva, din kärlek blott dig därtill drog, vårt hopp du ville bliva. Du såg vår synd och stora nöd: oss förestod en evig död, och helvetet låg öppet.
Då täcktes du förbarma dig och kunde icke lida, att mörkrets makt oss tog till sig; du ville för oss strida. Du kom till oss i världen ned, beredde oss en evig fred med dinom död och pina.
Därjämte sade du oss till, att då vi hava trona, Gud all vår synd förlåta vill och oss för straffet skona. Vi oss förlita däruppå, när vi med lydigt sinne gå den väg du föreskrivit.
Vår broder nu du vorden är, oss till stor fröjd och ära. Du vill oss alltid vara när och oss allt gott beskära. Vad rör oss världens hot och hån? Vår broder är Guds ende Son. Ho kan oss nu fördärva?
Pris vare dig evinnerlig, som oss din nåd beviste! Vi äro nu Guds barn med dig, o Herre Jesu Kriste. Så må nu var man vara glad och prisa Gud i allan stad: Han är vår käre Fader.
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publicera nu ]
Enligt Anders Frostenson själv har denna psalm sin upprinnelse i en nyårsbön i Killebergs missionshus på nyårsafton 1929 - omkring 6 veckor efter en stark gudsupplevelse han haft mitt på skånska slätten. Där var omkring 10 besökare. Den inför framtiden mycket villrådige Frostenson hörde här sin enligt honom "första andliga sång", och det var Min framtidsdag är ljus och lång. "Den hade ett innehåll som var som specialbeställt för mig i min situation", säger Frostenson och fortsätter:
Nyårsbetraktelsen minns jag inget av. Min uppmärksamhet var helt fångad av något annat. I bänken framför mig satt hustrun i den fattigaste familjen - i vart fall så långt jag kände till socknen. "Det är riktigt fattiga", sa vi. Det sa vi inte om några andra. De bodde i skogen neråt torvmossen, hade inte så mycket jord som till ett potatisland. Hon satt snett framför mig, så jag såg ansiktsprofilen med skärpa i linjen, som en etsning - och så jag. Vad hade vi gemensamt? Vi kände igen varandra, kunde hälsa när vi gick förbi varandra. Ingenting mer förut. Knappast någon möjlighet till något mer. Men nu. Vi lyssnade till samma bibelord och samma sång. Vi bad, bredvid varandra, till samme Gud. Vi sökte en kraft och ett ljus ur samma källa.
Jag hade prövat mig fram genom livsåskådningarna och så småningom börjat ställa ett krav: Jag ville hitta fram till och ha något som jag kan hålla fast vid hela livet och som jag skulle kunna dela med varje människa! Genom att sålla undan hade jag börjat komma fram till att detta kanske bara fanns i vad jag - livsåskådningsmässigt - kallade kristendomen. Här i Killebergs missionshus fick jag bekräftelsen, det synliga tecknet på att jag kommit rätt.
Och så säger Frostenson apropå slutstrofen i psalmen Kristus vandrar bland oss än:
Den strofen kommer från nyårsandakten i Killebergs missionshus. När Svenska missionsförbundet 1950 tog in den i sin sångbok och - efter vad jag hört - rentav räknat den som sin särskilda sång, har man gjort det med en i varje fall "lokal" rätt.
(Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 27-29, Skeab 1981).
Det dröjde 50 år extra innan denna psalm kom med i psalmboken. I februariförslaget 1936 var den med, liksom nio andra Frostenson-psalmer som dock till slut inte kom med i 1937 års psalmbok. Psalmen har samma bärande tanke som Jesus från Nasaret går här fram - den som framgår direkt av själva titelraderna.
Men psalmerna skiljer sej åt ifråga om både rytm och uppläggning. Om den förra psalmen främst utgick ifrån Jesus-ordet om att Guds rike är nära och Jesaja-profetian om ett nådens år från Herren, så bygger denna psalm mer på de talrika konkreta situationerna i evangelierna, där människor vänder sej till Jesus med bön om hjälp. Och samma möjlighet har vi, vill Frostenson säga. "Den som beder innerlig / "Davids Son, förbarma dig" / och sin nöd till Jesus bär, / skall förnimma vem han är." Själva avslutningsraderna vittnar om detsamma: "Jublande förnimma vi: / undrens tid är ej förbi."
Den uttrycksfulla psalmen blev som sagt inte bortglömd bara för att den inte kom med i psalmboken 1937. Åtskilliga frikyrkosamfund plockade upp den, inte bara Missionsförbundet, och den har t.o.m. sjungits så mycket att någon förmodat att uttrycket "undrens tid är ej förbi" skulle ha myntats av Frostenson. Vilket knappast är fallet, men det är skickligt av författaren att låta både första och sista raden i texten få en sådan pregnans att de på ett slående sätt sammanfattar hela psalmens budskap.
[Av upphovsrättsliga skäl får hela texten inte publiceras här än]
Detta är den äldsta av alla de Frostenson-psalmer vi har i psalmboken. Hösten 1934 hade vännen och psalmdiktaren Gustav Thorsell ringt nästan varje vecka och bett honom börja skriva psalmer. Anders Frostenson berättar:
Vi var goda vänner. Men jag slog ifrån mig och sa: Se, det kan jag inte, jag har inte skrivit någon regelbunden vers, knappt några rim heller. - Men han var envis och stötte på mig gång på gång. Och så lovade jag: jag ska försöka. På nyåret [1935] reste jag till Sigtunastiftelsen en vecka. Jag började med detsamma på kvällen och märkte att skriva regelbunden vers var inte så svårt, det är bara att räkna takten på fingrarna. Jag skrev, på prov liksom, två strofer och byggde på slutorden i den 139 psalmen i Psaltaren: "Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta." (Till min överraskning fick jag senare se att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen tagit in den psalmen i sin nya sångbok [den har anslaget "Pröva mig, Herre, denna stund", skr. anm.]).
På morgonen började jag med den psalm som blev adventspsalmen, nr 48. Ordet jag skulle bygga upp den på, blev klart för mig på en gång: "Himmelriket är nära" (Mark. 1:14). Det var då och sen långt fram det mest centrala bibelordet för mig. Det hörde samman med min första gudsupplevelse på den skånska slätten.
På Sigtunastiftelsen bodde jag på ett rum, där det hängde ett porträtt av Grundtvig, den nordiska folkhögskolans skapare. Just på den här platsen var det ju heller inte så konstigt att tankarna gick till Grundtvig och till hans kyrkpsalm Gammal är kyrkan, Herrens hus. Jag gjorde alltså en kyrkpsalm med fem verser (psalmkommittén tog omsider bort första och sista verserna - och så blev det, till min överraskning, en adventspsalm av den...).
Cit. efter Rune Pär Olofsson: Och ett oändligt hem s. 39 (Skeab 1981).
Första resp. sista strofen i den ursprungliga versionen löd för kännedom så här:
Klockorna kalla till Herrens hus, vitt över land och stad. Kommen I alle. Ur malmens brus tonar en hälsning glad: Himmelriket är nära.
[---}
Hastigt vi nalkas den tysta värld, som vi har kommit från. Klockorna snart kring vår sista färd ringa med mäktigt dån. Himmelriket är nära.
"Man monterade ner klockorna", kommenterade Frostenson lakoniskt psalmkommitténs förkortning, som nog måste betraktas som ganska lyckad - och i varje fall starkt har bidragit till att psalmen så ofta blivit sjungen. Annars påminner ju originalets memento mori-motiv starkt om Franzén-psalmen Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, som också låter kyrkklockan ringa kallande och manande.
Tidigare tillskrevs denna hymn såväl Ambrosius av Milano som Gregorius den store, men den var inte känd före 800-talet och författaren anses nu med stor säkerhet vara identifierad. Hrabanus Maurus var en av de första tyska diktare som skrev latinska kyrkosånger, så även denna var ursprungligen skriven på latin. "Veni creator spiritus" betyder just "Kom Skaparande", så redan på titelraden förde Frostenson psalmen närmare sitt ursprung. Så även i den övriga psalmen, en färgstark bönepsalm och lovpsalm till den helige Ande, framför allt använd och sjungen i pingsttider.
I Sverige har vi i hundratals år sjungit psalmen på en melodi från 1500-talet. Överallt annars har man sjungit psalmen på den melodi som nu anges även i vår psalmbok. I ärlighetens namn höll psalmen på att "dö" i vårt land, men förhoppningsvis ska den nu sjungas i över 1000 år till.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]
En psalm om Guds helige Ande, inspirerad både av hebreiskans ordlikhet mellan "Ande" och "vind" men också av Jesus´ uttryckliga jämförelser mellan vinden och Anden (eg. den som är född av Anden) i Johannesevangelietkapitel 3. Psalmen publicerades som så många andra Frostenson-psalmer första gången i Kyrkovisor för barn 1960. Psalmen finns med i andaktsstigen ovanför turistanläggningen vid Höga kusten-brons norra ände.
På samma sätt är melodin Olle Widestrands mest kända - och då var han ändå på melodiernas område vad Frostensons är på texternas: en lika kreativ som produktiv konstnär med sinne för även de yngstas förutsättningar och behov.
Texten utgår i stor utsträckning (stroferna 3-5) från Paulus´ ord i 1 Korintierbrevetkap. 12:4-5 och 12-27. Inledningsraderna är enligt Frostenson själv direkt hämtade från Kyrkornas Världsråd i Genéve, i vars entréhall man kan läsa LAMPADES SUNT MULTAE, UNA EST LUX (Rune Pär Olofsson: ...och ett oändligt hem, s. 185, Skeab 1981). Den latinska sentensen alluderar i sin tur på Jesusorden "Ni är världens ljus"(Matt. 5:14) och "Jag är världens ljus" (Joh. 8:12).
Andra strofen hänsyftar på Jesusorden om vinstocken och grenarna i Johannesevangelietkap. 15. Frostenson skrev faktiskt från början "grenarna är många, stammen är en" (som det också sjungs i de översta klippen här ovan), men fick kritik för att Kristus då inte verkade omfatta även grenarna (som i gamla översättningens ord: "jag är vinträdet, ni är grenarna"). Sedan kom (1981) den nya översättningen, och huruvida "vinstocken" rent språkligt omfattar även sina grenar vet jag faktiskt inte. Några kanske tyckte och fortfarande tycker att kritiken var petig i överkant, men Frostenson ändrade i varje fall till slut andra strofens "stammen är en" till "trädet är ett" (inte "stocken är en").
Hursomhelst hör psalmen som sagt till Frostensons mest sjungna psalmer, även om den s.k. verkshöjden kanske inte är så stor vad just Frostenson anbelangar. På sätt och vis är ju det mesta av texten Jesus´ och Paulus´ och den kunde närapå ha stått under avdelningen "Bibelvisor" i slutet av psalmboken. En stor del av psalmens framgång måste f.ö. tillskrivas Olle Widestrands kongeniala och dynamiska melodi (som han länge haft i sin telefonsvarare som ett slags personlig "signaturmelodi").
Psalmen är i stort sett ett rent återberättande av evangeliet, ungefär som avdelningen Psalmer över åtskilliga Söndags-Evangelier i 1695 års psalmbok. Men intressant nog för oss psalmintresserade nämner Frostenson i sista strofen även det sjungna ordet, "psalmen vi sjunger", som en sådd han ber ska få ge skörd i våra liv.
Text: Anders Frostenson 1936 (30 år) efter bön i "Didache/De tolv apostlarnas lära" ca år 100 e Kr.
Musik: Svensk folkvisa / 1693 ("Den blomstertid nu kommer")
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
Om man inte räknar med parafraserade psaltarpsalmer och bibelvisor, är detta psalmbokens äldsta psalm. Den är egentligen en rimmad omskrivning av en bön från den fornkristna skriften "Didache" eller "De tolv apostlarnas lära", som har kallats den första katekesen. I dess nionde kapitel möter man texten:
Såsom detta brutna bröd var kringspritt över kullarna och när det sedan samlades blev till ett, så må din kyrka bli samlad från jordens ändar till ditt rike. Ty din är makten och äran genom Jesus Kristus i evighet.
Samma år som Frostensons version översattes till norska ("Som korn fra vide åkrer"), 1973, gjorde den norske biskopen i Borg, Per Lønning, en andra strof om nattvardens vin ("Som berg om høsten bugner"), rätt analog med den första. Den översattes i sin tur 1985 till svenska av Fredrik Cleve och togs året därpå in som nummer 225 i den finlandssvenska psalmboken tillsammans med Frostensons vers. I norska psalmboken finns den naturligtvis också, men in i de svenska sång- och psalmböckerna har den inte tagit sej - än. Däremot användes den i Hedlundakyrkan, Umeå, i början av 2000-talet, när min fru Anna-Karin var ungdomspastor där (kanske senare också)!
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här]
Denna psalm är en typisk beredelse- eller offertoriepsalm. Första strofen anknyter till Romarbrevet 12 där aposteln skriver: Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst.
Genom att i andra strofen betona att Jesus är gåvan Gud gav och att den ges oss alla utan krav på motprestationer, samt genom att sedan föra in "det saliga bytet"-motivet ("du tar vår skuld, din frid du ger") undviker Frostenson att talet om offergåva i samband med nattvarden uppfattas som romersk mässofferslära.
Och sista strofen blir en bön om att ingen ska stanna utanför utan att alla nattvardsgäster verkligen ska bli "en kropp, ett bröd" i Kristus. I slutraderna anknyter Frostenson till både 1 Korintierbrevets och Uppenbarelsebokens sista verser: "Maran ata! / Du vår Herre, kom! / Amen. Kom Herre Jesus".
Koralen är hämtad från Carl Nielsens Salmer og aandelige Sange, komponerade 1913-15 och utgivna 1919. Nielsen var enligt uppgift inte troende eller ens "religiös i konventionell betydelse", men dock väl förtrogen med församlingssången och dess betydelse. Den äldre vännen Thomas Laub skrev till honom: "En Salmekomponist maa være Barn af Huset, hvormed jeg ikke tænker paa, at han har en patenteret Tro, - hans Tro kan være lille, kan være forkert - men, han maa være hjemme i, d.v.s. have levet i Menighedssangen, helst fra Barn af, kende den ved Brug."(Citatet hämtat från Carl Nielsen-sällskapets hemsida).
Musik: Engelsk folkmelodi (d.v.s. okänd kompositör)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]
En av Charles Wesleys mest älskade sånger (han skrev ca 6000 totalt!) är "Love Divine" - som finns i flera olika versioner på svenska, t.ex. Erik Nyströms "Gudakärlek utan like". Sången utgavs 1747 i Hymns for those that seek, and those that have Redemption, och översattes första gången till svenska av Erik Nyström 1893. Anders Frostensons version från 1969 tar med de 8 första och de 12 sista versraderna, fördelade på 5 korta strofer.
Psalmen innehåller både hängiven lovsång och helgelseförkunnelse, med hela känsloskalan från förkrossad gråt till salig lovsång.
Ofta har en melodi av Jean Jacques Rousseau blivit använd, ibland även samma melodi som till Halleluja, sjung om Jesus, men här i vår psalmbok är det en engelsk folkmelodi som nyttjas (d.v.s. kompositören är okänd).
[Av upphovsrättsskäl får resten av texten inte publiceras här]
En jublande, kort vigselpsalm som passar bra som avslutning på en vigsel. Den är över 100 år gammal, men uppfattas som ganska fräsch eftersom den inte funnits i Sverige så länge. Melodin är 400 år, men håller än. Ö.h.t. är vigslar inga bra tillfällen att lära in nya melodier vid...
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken noterna eller resten av texten publiceras här än]
Denna psalm skrevs tillsammans med ett tiotal andra sommaren 1963 hos Josef Oliv på San Michele. De andra psalmerna har glömts, men denna har blivit kvar, med två melodier t.o.m., av vilka b-melodin (som vanligt!) i längden tagit över.
"Bli den du är!" är ett yttrande av Martin Luther som från början tillskrivs Aristoteles. I Luthers tankevärd blev det förstås just vad Frostenson formulerar: "den du i Kristus är." "Det anstår oss inte att göra oss mindre än vi är", kan man då också i all ödmjukhet säga med Edith Södergran.
Om bakgrunden till psalmen finns en liten historia. Under Frostensons konfirmationsläsning en sommar i början av 1920-talet blev en av kamraterna sjuk och dog. Frostenson berättar:
Han hette Holger Fältenborg. Var scout. Patrulledare. Vaken, djärv, hjälpsam, självklar. Orden "Var redo" på den runda metallglänsande söljan till hans bälte var ingen devis om hurtighet; för mig blev det ett fundament av samma slag som ordet lydnad, som jag sen mötte hos Oxfordgrupprörelsen. Holger var den jag skulle vilja vara. Jag var inte särskilt mycket tillsammans med honom. Men jag hade inom mig en längtan efter kontakt med honom, att nå ända fram. [---] Sommaren 1963 var mina två döttrar och jag gäster hos Josef Oliv på San Michele. Där skrev jag ett dussin psalmer. Den enda som blivit kvar är "Våga vara den du i Kristus är." Bilden av min scoutkamrat steg fram för mig. I psalmen kunde det ha stått: "Våga vara den Holger Fältenborg du är."
(Cit. efter Rune Pär Olofsson: "...och ett oändligt hem." (Skeab 1981)
Som i så många andra fall är det B-melodin av Erséus som är den melodi som verkligen sjungs.
Musik: Medeltida hymn, Martin Luther 1524 (41 år), alt. mel. i 1697 års psalmbok (svensk?)
[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än].
Detta är en psalm som hör till Spegels många psaltarparafraser - han gjorde en rimmad omdiktning av nästan varje psaltarpsalm men fick till sin besvikelse se de flesta ratade av den psalmkommitté som fastställde den slutliga psalmboken 1695. Denna psalm utgår från Psaltaren 72 som där anges vara av Salomo, och hade från början lika många verser som psaltarpsalmen (se nedan).
Psalmen ströks helt i 1819 års psalmbok, men 1879 kom den med i C. A. Cornelius´ Förslag till revision av den svenska Psalm-boken, och redan då hade psalmen fått det anslag, de inledningsrader, som den slutligen fick i både 1937 års psalmbok och 1986 års psalmbok. Sedan förkortades den av A. F. Runstedt och putsades lite extra innan den togs in i psalmboken.
Men i Finland bearbetades psalmen också för 1886 års psalmbok, och Anders Frostenson har här utgått mest från Runebergs version, jfr nuvarande finlandssvenska här.
Melodivalen har varit en "soppa". I 1939 års koralbok föreslogs samma melodi som till Herren gav och Herren tog, alternativt den till Lova Gud i himmelshöjd. Nu har psalmen fått samma melodi som Världens Frälsare kom här, precis som den har i Finland. Varför den fina melodin från 1697 års koralbok inte ansågs duga, vet jag inte.
Haquin Spegel:
Så här skrev Spegel 1694
(nr 71 i karolinska psalmboken av år 1695): O Gud! din rättwisa dom gif alltid konungenom, och den stora konungs son, som regerar i Sion;
att han förer folket dit till en sann rättfärdighet, hjelper de elända opp, som till honom sätta hopp.
Låt ock bergen bära fred; sänd rättfärdighet här ned ifrån höjdene, att wi måge glädjas deruti.
Ty den konung håller lätt de elända folk wid rätt, hjelper upp de fattige, trycker ned försmädare.
Rätt så långt som solen går, och wart månen skina får, skall hans ära spridas ut och hans lof bli utan slut.
Han nedkommer nådefull, och så tyst, som regn på ull: såsom blomstren fägring få utaf daggens droppar små.
Äfwen blomstras av hans nåd rättwishet och goda råd. All wälsignad hjälp och tröst warder af hans tron utöst.
Han har under sina magt himmel, haf och jorden lagt; werldens ändar fattar han, och all´ haf han mäta kan.
Honom måste warje man frukta, wörda i all´ land; ja, den stolte sleka skall stoftet af hans fotapall.
Sjelfwe de, som herrligt bo i konungslig prakt och ro, skola för hans äras skull hafwa ospardt allt sitt gull.
Han skall ifrån Saba få dyra offer; äfwen så skall Arabien ifrån sig sända skänker rikelig´.
Ja, de allramäktigste skola låta ödmjukt se, att han kungars konung är, som med sitt ord allting bär.
Ty han frälsar ganska lätt, skaffar den elände rätt, och den intet bistånd har tager han i sitt förswar.
Han anammar i sin wård den, som werlden är för hård, och han fängnar milt och wäl en förtryckt och ängslig själ.
De som lida wåld och nöd, de der utstå swåran död, styrker han och gifwer mod och will hämnas deras blod.
Nåd och hans barmhertighet warar i all ewighet: Honom bön ock offras skall dag från dag wid andakt all.
Allting skall i trefnad stå och en ljuflig framgång få; såsom Libanon bär frukt, och som gräset sprider lukt.
Hans namns ära och beröm skall utflyta som en ström; ty så wida solen skin´, sträcker han ut makten sin.
Genom honom skall oss ske frid och all wälsignelse. Dess han ock stor wördning har af den stora hednaskar´.
Lofwad ware Herren Gud! Gud, som sina helga bud fordom gaf åt Israel, och förlöste honom wäl.
Lof och pris och herrlighet ware Gudi städs´ beredt, och all´ land hans ära se. Amen, låt, o Gud! så ske.
[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än ]
Detta är en psalm som tydligt inspirerats av Domssöndagens texter, särskilt det Jesus säger i Matteusevangeliet 25:31-46 ("jag var hungrig, jag var törstig, jag var hemlös" o.s.v.). Sången är mycket uppfordrande och allvarlig, genom att frågan "var du där?" upprepas så ofta sången igenom, hela 16 gånger!
Som kontrast kommer Jesus´ 4-faldig konstaterande "jag är där" i avslutningsversen. Hur långt bort vi än reser är han där, men i detta fall inte bara genom gudomlig allestädesnärvaro i största allmänhet, utan i och genom "sina minsta bröder". Och Jesus´ namn nämns inte i hela psalmen, men genom att jämföra med Matteus 25 förstår vi att det är Jesus som ställer frågorna psalmen igenom.
Inte minst i samband med Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala 1968 slog sången igenom. Medvetandet om de globala klyftorna och den rika, ofta "kristna", världens ansvar inför Gud och människor hade då börjat växa sej stort, bl.a. just tack vare sångare som Sydney Carter.
F.ö. och apropå ingenting är detta den psalm i psalmboken som går allra högst - ända upp till tvåstrukna E på ett ställe i refrängen!
[Av upphovsrättsliga skäl kan text och melodi inte publiceras här]
Denna klassiska Frostenson-psalm utformades från början i fem fyraradiga strofer. Först senare slogs v. 1 och 2 resp. 4 och 5 ihop, och v. 3 utgick. Istället skapade Frostenson en helt ny tredjestrof: "Öster, väster, norr och söder".
Även om psalmen har ett "tungt och kvalfullt" anslag är den gärna sjungen i skilda sammanhang, och särskilt andra och tredje strofens inledningsrader har nästan fått ordspråksstatus. Läran om Jesu fortsatta lidande är inte så ofta uttryckt i våra psalmer, men har inte heller dömts ut som kättersk.
Det finns ett Jesus-lidande som bara han bar, i vårt ställe ("det kors som allt försonar"). Allt lidande är inte försonande, och vi kan inte ta på oss hela världens synd. Men det finns enligt NT verkligen också ett Jesus-lidande som vi får dela med honom och varandra. Det är detta sista Frostenson sjunger om. Och om broderskapet och solidariteten med varje människa i hela världen.
Gemenskapstanken är central i psalmen - men också den personliga gudserfarenheten: "En och en vi måste stiga / till det kors som allt försonar". Och Paulus´ ord i Efesierbrevet 2:10 om de beredda gärningarna klingar med: "Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i dem." (KB 1917)
