72 Du sanna vinträd, Jesu kär

 

1. Du sanna vinträd, Jesu kär,

som dina trogna liv beskär

och livet näring giver,

giv mig, du ädla, friska stam

att jag ur dig må växa fram

och att i dig jag bliver.

Som grenen vissnar utan saft,

är dig förutan ingen kraft,

förutan dig är själen död

och bidar dom och evig nöd.

O Jesu Krist,

bevara mig,

bevara mig,

att jag förbliva må i dig.

2. O Fader, sanne vingårdsman,

som trädets grenar rensa kan,

att de må rikligt bära,

du göre mig från lustar ren,

att jag må bli en ädel gren,

min vårdare till ära.

Du hålle mig i ans och tukt,

att jag må giva mera frukt

och sist uti ditt rike bär

en frukt som oförgänglig är.

O Jesu Krist,

förläna liv

utav ditt liv

och evig nåd och hägnad giv.

Text: Johan Alfred Eklund 1911 (47 år), jfr bearbetningen i Stora Nätpsalmboken nr 195

Musik: Strassburg 1577

Denna psalm är en parafras på inledningen till Johannesevangeliets 15 kapitel och har både i nuvarande och föregående psalmbok placerats bland nattvardspsalmerna. Den är dock innehållsligt på intet sätt bunden till nattvardsfirandet - även om den passar väl i det sammanhanget - utan kan i ett bredare perspektiv ses som en brinnande bönepsalm och en kraftfull Kristuspsalm.

Några lättare bearbetningar föreslogs i revideringsarbetet inför 1986 års psalmbok (bl.a. "från all min ondska gör mig ren" i st f "du göre mig från lustar" i v. 2), men upphovsrättsinnehavarna medgav inga ändringar i några som helst Eklund-psalmer, så därför har vi på gott och ont (oftast på gott, tror jag trots allt) kvar de gamla eklundska vändningarna än i dag. Psalmer kan dock precis som vingrenar behöva ansas då och då, och själv tror jag att min bearbetning av psalmen (eller någon annan bättre bearbetning) skulle kunna hjälpa den att överleva längre in på 2000-talet. Jag har en känsla av att den tyvärr slutat sjungas.

91 Din kärlek, Jesus, gräns ej vet

Alt. koral:

1. Din kärlek, Jesus, gräns ej vet.

Du själv oss uppenbarar

den nåd som var av evighet,

som är och evigt varar.

Där nöd och sorg ett hjärta tär,

där någon tröst och råd begär,

du med din hjälp är nära.

2. Dem som i världen vilse går,

de trötta och de gamla,

de sjuka, fattiga och små

du vill kring dig församla.

Av det i världen intet var

åt dig ett folk du utvalt har,

som du vill rikt benåda.

3. Du skänker oss ett nådens år,

du löser träldomsbanden.

Där bland betryckta fram du går

Guds rike är för handen.

Du, Herre, själv dess spira bär,

när du mot oss barmhärtig är.

Du härskar, när du tjänar.

4. Och stor i himmelriket är

den som din kärlek tvingar,

den som ej tack och lön begär,

men tyst sitt offer bringar,

som går med glädje där du går,

och tacksam är att dig han får

i dina bröder tjäna.

5. O Jesus, oss din Ande sänd,

som liv från ovan föder.

Den eld i din församling tänd

som av din kärlek glöder.

Oss alla hjälp, att vi förmår

vad vi av dig för intet får

med fröjd för intet giva.

Text: Ernst Lönegren 1912 (50 år), tr. 1916

Musik: Strassburg 1545/Johann Crüger 1653 (55 år) - alt. svensk utjämnad form, alt. Sara Frigell 2022

Denna psalm hör intimt ihop med Vårsta Diakonigård och skrevs till dess invigning den 19 september 1912 ("Vårsta Diakonissanstalt" hette det då). Fram till 1930 var Vårsta en filial till Ersta diakonisällskap, där Ernst Lönegren varit föreståndare innan han blev utnämnd till biskop i Härnösand och tog initiativet till Vårsta. I sin argumentation för behovet av detta nordliga diakonicentrum sa biskop Lönegren enligt vad han själv berättat: "Om ni har ert så älskade Ersta, skulle vi då ej kunna få ett lika vackert Vårsta?" Och så kom det fina namnet till!

Invigningspsalmen trycktes dock inte förrän 1916, i årsboken Febe, och togs 1921 med i Nya Psalmer under rubriken "Diakoni". Som "Diakonipsalmen" är den också känd. Skriven i traditionell psalmstil riskerar den lätt att glömmas bort av yngre generationer, men åtminstone till Vårstas 100-årsjubilem 2012 förutsätter jag att den plockas fram. Och den är väl värd att sjungas i 100 år till. I tredje strofen ljuder Jesus´ programförklaring i Nasarets synagoga: Lukas 4:18. Och i avslutningsraderna tonar Matteus 10:8 ("Ni har fått för intet, så ge också för intet").

Själv har jag ett fint minne knutet till denna psalm. När jag gjorde värnplikten började mina morföräldrar bli märkbart gamla och få svårt att klara sej själva i sitt stora hus på landet. Barnen började leta en servicelägenhet åt dem. En ledig sommarhelg i slutet av sommaren, medan de ännu bodde kvar i huset, var jag och hälsade på. Hallonen bakom vagnslidret var stora och mörkröda, och jag plockade in en mugg till oss var. Morfar och mormor orkade ju inte längre åka på gudstjänst inne i stan, så vi läste söndagens texter och sjöng några psalmer själva istället. Och när vi i den lite vemodiga situationen sjöng Ernst Lönegrens diakonipsalm tillsammans (även om mormor inte ansåg sej ha någon sångröst) upplevde vi alla tre att den gick rakt till hjärtat.

E Lönegren:

J Crüger:

173 Din frid skall aldrig vika

1. Din frid skall aldrig vika,
din godhet skall bestå.
När stormen slår emot oss,
hos dig finns kraft att få...

Text: Svein Ellingsen 1957 (28 år), 1971 (42 år), Britt G Hallqvist 1978 (64 år)

Musik: Strassburg 1539

[Av upphovsrättskäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Det är väl inte många som lagt märke till det, men Alla helgons dag följs numera i kyrkoåret av Alla själars dag. Tanken med "Alla helgons dag" är ju egentligen att fira de avlidna Kristustroende som inte har någon särskild firningsdag, och "Alla själars dag" är då ett tillfälle att minnas alla döda ö.h.t., även de som inte haft någon tydlig kristusbekännelse eller rent av varit tydligt anti.

Nu har ju i det folkliga firandet redan "allhelgona" - med sina minnesgudstjänster - blivit något av en "alla själars dag" (om man nu inte tror att alla undantagslöst blir helgon när de dör), och det har faktiskt framförts en tanke om att man också i kyrkoåret borde vända på dagarna och börja med "Alla själars dag" för att sedan på söndagen mer specifikt fira de som gått före i tro.

Vare hur det vill med det, men Svein Ellingsens psalm ovan står i psalmboken under rubriken "De hädangångnas minne", inte "Alla helgons dag". Psalmen uttrycker i sin första strof gudsnärvaron mitt i sorgen och saknaden efter de döda, och i sin andra strof en tacksamhet till Gud över "den glädje de oss skänkt" och "allt gott de gjort och tänkt." Den avslutande strofen uttrycker ett evighetshopp, ett hopp inför den tid när också "vi har gått ur tiden", en förtröstan på att Guds barmhärtighet på något sätt omsluter det "liv som här försvinner".

S Ellingsen:

239 Av hjärtat håller jag dig kär

Alt. koralvarianter: 

EN BÖN TILL KRISTUS,
HJÄRTATS TRÖST I LIV OCH DÖD

1. Av hjärtat håller jag dig kär.
Kom, Jesus Kristus, var mig när.
Hos dig vill jag förbliva,
ty i den hela vida värld
är idel oro, sorg och flärd,
men du har frid att giva.
Och lider jag till själ och kropp
är du min tröst, mitt enda hopp,
min hjälpare, min herde god,
som återlöst mig med ditt blod.
O Jesus Krist,
min Frälserman, min Frälserman,
allena du mig hjälpa kan.

2. För vad jag är och har och får
jag tackar dig, som allt förmår,
för varje nådegåva.
Gud, lär mig också bruka rätt
till andras hjälp vad du mig gett,
så kan jag bäst dig lova.
Allt gott, o Gud, du själv mig lär.
Mot ondskan mitt beskydd du är.
Låt ingen motgång hindra mig
att hålla fast vid tron på dig.
O Jesus Krist,
ack, för din död, ack, för din död,
var du min tröst i all min nöd.

3. Sänd, Herre, dina änglar ut,
och låt min själ vid livets slut
av dem till dig bli tagen.
Min kropp som läggs i jorden ned,
låt den få vila i din fred
intill den sista dagen.
Väck upp mig då, benåda mig,
låt mina ögon skåda dig
i glädje stor, o du Guds Son,
försonare på nådens tron.
O Jesus Krist,
ack, bönhör mig, ack, bönhör mig,
i liv och död jag tillhör dig.

Text: Martin Schalling 1569 (37 år) "Herzlich lieb hab ich dich, o Herr", sv. övers. Håkan Ausius 1641, Johan Olof Wallin 1807 (28 år), bearb. 1983. Eng. övers. "Lord, Thee I love with all my heart"
Musik: Strassburg 1577, jfr 1697 års koralbok nr 290

Denna psalm publicerades i Kurtze und sonderliche Newe Symbola etlicher Fürsten (Nürnberg 1571), men skrevs några år tidigare. Författaren Martin Schalling rubricerade själv sin psalm som "En bön till Kristus, hjärtats tröst i liv och död". Den översattes till svenska av Håkan Magnusson Ausius och publicerades här år 1641 i boken En Andeligh Watukälla.

Själva anslaget till psalmen är hämtat ur Psaltaren 18: "Hjärtligen kär har jag dig, Herre". Men den publicerades som avslutande bön i en påskaftonspredikan över 2 Moseboken 12:1-14, om påskalammet och blodet på dörrposterna, som i nytestamentlig/kristen tolkningstradition syftar på Jesus ("Guds Lamm") och hjärtats förening med honom.

Melodin trycktes 1577 i Strassburg i Bernhard Schmids Zwey Bücher et c. tillsammans med just denna psalmtext. Bl.a. genom att varje strof är så lång och radlängderna varierande är detta en sällsynt färgrik koral, som jag redan under barndomens kyrkobesök på 1970-talet upplevde som hisnande vacker. Psalmen har också, åtminstone tidigare, varit mycket omtyckt och sjungen i svenskkyrkliga sammanhang, men har troligen inte börjat sjungas i landets frikyrkor bara för att den alltsedan 1986 ingår i såväl Segertoner som Frälsningsarméns sångbok (motbevisa mej gärna!).

Psalmen var filosofen Pontus Wikners (1837-1888) älsklingspsalm, som hans hustru Ida Wikner läste högt för honom när han utandades sin sista suck.

Inför publiceringen i 1986 års psalmbok bearbetades texten något av flera olika författare, varför ingen alls anges i psalmboken (och ingen heller gör anspråk på upphovsrätt). Ingen nämnd och ingen glömd! 

Psalmens sista strof ("Sänd, Herre, dina änglar ut") bildar slutet på Johannespassionen av Johann Sebastian Bach:

374 Se, Herrens ord är rent och klart

1. Se, Herrens ord är rent och klart
som silvret, när i degeln
det renats, tills det lyser klart...

Text: Okänd svensk författare 1695 ("Hjelp HErre the Helige äro nu fåå") fritt efter kung David och Psaltaren 12, bearb. Gustaf Adolf Danell 1979, jfr Hjälp Gud, de trogna är så få (Fria Psalmboken).
Musik: Strassburg 1545/Johann Crüger 1653 (55 år), alt. A.H. 1987 (17 år)[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm hade i 1819 och 1937 års psalmböcker anslaget "Hjälp, Gud, de trogna äro få" och var på väg ut ur psalmboken när domprost em Gustaf Adolf Danell bearbetade den. De två sista stroferna fann nåd för psalmbokskommitténs ögon (typiskt att den dystra tidslägesskildringen ströks just när den blivit som mest aktuell!), och det nuvarande anslaget bygger på Psaltaren 12:7 "Herrens ord är rena ord, silver renat i degeln, guld sju gånger luttrat."  

Sista strofen med dess bön för ordets förklarare och trons försvarare skulle nog ha bedits oftare i vårt land. Ansvarsfullare uppgift med kraftfullare motstånd får man leta efter.

Johann Crüger:

416 För hela världen vida

1. För hela världen vida
vi beder dig, vår Gud:
Låt ljuset snart sig sprida
kring jorden, på ditt bud...

Text: Henrik Florus Ringius 1907 (60 år) "För hednavärlden vida", bearb. Jan Arvid Hellström 1980 (39 år)
Musik: Strassburg 1539

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Under 1800-talet bildades ju åtskilliga missionsorganisationer - även Svenska kyrkan startade en egen mission, den som för några år sedan slogs samman med Lutherhjälpen till något som kallas "Svenska kyrkans internationella arbete", "Act Alliance" eller dylikt. Missionstanken är inte längre särskilt framträdande vare sej till namnet eller gagnet, vilket djupt skulle ha bedrövat Henrik Fl. Ringius, som tillsammans med Peter Fjellstedt nog får sägas tillhöra de mest drivande missionsvännerna bland 1800-talets prästerskap. 

I 1937 års psalmbok hade Ringius faktiskt två missionspsalmer, både "Lyssna, Sion, klagan ljuder" och "För hednavärlden vida". Det är den sistnämnda som bearbetats av Jan Arvid Hellström och nu ingår även i 1986 års psalmbok med anslaget "För hela världen vida". Medan den förstnämnda psalmen var en uppfordrande psalm riktad till församlingen ("Sion") är det här fråga om en bönepsalm riktad till församlingens Herre ("vår Gud"). Sista strofen utstrålar glädje och visshet om bönesvar ("du vill det, kärleksrike").

H Fl Ringius:

439 Det går ett tyst och tåligt lamm

 

1. Det går ett tyst och tåligt lamm,
och på den tunga färden
det bära får all synd och skam,
all dom som tynger världen.
Det sänkes djupt i vanmakt ner,
dess vånda ökas mer och mer,
där offrets väg det skrider.
Det utstår outsäglig nöd,
hån, gisselslag och kval och död,
och allt det stilla lider.

2. Det lammet är Guds rena Lamm,
som löser syndens trälar,
Guds Son, som led på korsets stam
att frälsa våra själar.
O kärleks makt, som övergår
allt vad en människa förstår,
du Faderns hjärta tvingar.
O kärleks djup, o kärleks glöd,
som Sonen in i korsets död
och ned i graven bringar!

3. Han frambär, klädd i helig skrud
och krönt med törnekrona,
ett offer utan vank åt Gud,
all världen att försona.
I lydnad och i tålamod
sig själv han offrar, när hans blod
för mig och världen rinner.
Vad skall min själ väl giva dig,
o helga Lamm, för vad du mig
i offerdöden vinner?

4. Jag stanna vill min levnads dag
i stillhet vid din sida,
och där du är, där vill ock jag
i trogen kärlek bida.
Mitt hjärtas ljus du vara skall,
och när min levnadstid är all,
mitt liv du evigt bliver.
Min själ är din, o Jesu from,
jag dig till arv och egendom
nu henne evigt giver.

5. Min lovsång om din kärlek blid
må fylla livets stunder,
min själ dig prisa varje tid
för dina nådesunder.
Ditt namn till ära, Jesu god,
må ren och klar min levnads flod
mot evigheten strömma.
Allt vad av dig jag undfått har,
det skall mitt hjärta hålla kvar,
min ande evigt gömma.

6. Mitt trånga hjärta, vidga dig
att i ditt djup förvara
en skatt mer skön och kostelig
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt
är skatten, som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesu god,
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.

7. Det blodet städse vara skall
mitt värn i strid och fara.
Mot frestelse och syndafall
det mitt beskärm skall vara,
den djupa källan till min fröjd,
min tröst, när jag av sorg är böjd,
min hugnad under färden,
min svalka, när min törst är het,
min tillflykt i min ensamhet,
när allt jag mist i världen.

8. När jordelivet är förbi
och för Guds tron jag träder,
då skall ditt blod den purpur bli,
vari min själ sig kläder.
Därmed jag kan för Gud bestå
och in i Faderns rike gå,
och där i högtidsfröjden,
när Lammet viges vid sin brud,
jag bär min krona och min skrud
till evig tid i höjden.


Text: Paul Gerhardt 1647 (40 år) "Ein Lämmlein geht und trägt die Schuld", sv. övers. Carl David af Wirsén 1889 (47 år), bearb. Johan Alfred Eklund 1910 (46 år)
Musik: Strassburg 1525, jfr Haeffners koralbok nr 242!

Psalmbokens längsta psalm, som genom sin blotta tyngd och längd åskådliggör "den tunga färden", alltså den färd som Jesus, Guds Lamm, måste gå fram till korset. Det är sällan man sjunger den i hela sin längd, men vid välbesökta nattvardsgudstjänster i fastetid liksom vid passionsandakter där den kan sjungas växelvis med textläsningarna går det alldeles utmärkt.

Innehållsligt/tematiskt bygger psalmen framför allt på Johannesevangeliet 1:29 ("Se Guds Lamm!") och Jesaja 53:4-7 (om lammet som är tyst inför dem som klipper det).

Psalmen trycktes första gången 1647 i Crügers Praxis pietatis melica. Till svenska överfördes den av Carl Davis af Wirsén för Förslag till reviderad psalmbok (1889). Vi har den nu i den form som Johan Alfred Eklund gav den i Psalm och sång (1910) och Förslag till psalmbok (1917). 

Melodin är enligt Oscar Lövgren möjligen komponerad av en viss M. Greiter. Den är hur som helst tidigast känd genom Strassburger Kirchenamt (1525). Se Lövgren, Oscar: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, spalt 231.

P Gerhardt:

491 Min Gud och Fader käre

(Soluppgång vid Stonehenge)



 

1. Min Gud och Fader käre,
nu vill jag tacka dig.
Du är mig alltid nära
och vakar över mig.
I natt du mig bevarat
och mig beskyddat väl,
och intet har fått skada
ditt barn till kropp och själ.

2. Jag för den nya dagen
i bön blir stilla nu...

Text ("Ich dank dir lieber Herre"): Johan Kohlros omkring 1535 (48 år), övers. 1601, Anders Frostenson 1977 (71 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 394
Musik: Strassburg 1539

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna morgonpsalm är nu inne i sin fjärde psalmbok på raken. Den verkade nog rätt föråldrad 1937, och Anders Frostenson har gjort en förtjänstfull uppfräschning. Genom att ersätta helrimmen med vokalrim uppnådde han större språklig frihet än tidigare mer försiktiga bearbetare, och i det stora hela hör hans revidering av den gamla psalmen från reformationstiden till psalmbokens mest lyckade. 

Åtminstone min kusin upptäckte den under sin bibelskoletid på 1990-talet; däremot har jag inte sjungit den i gemensam gudstjänst ens på en morgonbön (jo, 2021 eller 2022, anm 16/2 -25), där den ju annars passat utmärkt med tre strofer före och tre strofer efter bibelläsningen. (Högmässorna infallet ju oftast lite för sent för de flesta morgonpsalmer). Men jag hoppas och tror att den använts mer flitigt vid enskild andakt.

Man vet inte så mycket om författaren Johann Kohlros, bara att han var språklärare och präst i Basel och att han avled 1558.

I Tyskland användes en helt annan koral än den franska till denna psalm.

533 En syndig man

1. En syndig man

låg sänkt i syndens dvala,
då hörde han

Guds röst i själen tala,
ja, Guds ord kom:

"Nu är det tid att vakna"...

Text: Olov Hartman 1978 (72 år) efter Laurentius Petri Gothus (?) 1572 (42 år), jfr En syndare som låg i syndens dvala
Musik: Strassburg 1525 / Kangasala 1624, jfr 1697 års koralbok nr 251!

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En högst konkret psalm om andligt uppvaknande. Den trycktes i de "Andeliga Wijsor" som fogades till 1572 års psalmbok. Melodin är känd från den s.k. Mönsteråshandskriften från 1640-talet, men är egentligen (i delvis annan form) känd från Strassburg 1525. Psalmens form är klart originell - den är närmast en "berättelsesång" där en omvändelse beskrivs i tredje person. Först i de senare verserna blir den en bönepsalm, där berättaren och därmed hela församlingen vänder sig till Gud som låter nådens sol upprinna. Dessa böne verser har ibland sjungits separat eller t.o.m. återgivits i tryck separat (gäller t.ex. Sionstoner 1935).

För 1986 års psalmbok gjorde Olov Hartman en genomgripande bearbetning, främst språkligt. Men till skillnad från i 1937 års psalmbok, fast i större enlighet med originalet, är det inte längre Jesus som är "morgonstjärnan" (jfr Upp. 22:16) utan hans mor Maria. Hon ställs visserligen som morgonstjärna mot "solen Jesus" som hon föregår. "Så föregår en morgonstjärna solen, / den stjärnan är Maria, Herrens moder." Man kan ändå fråga sig om det är en förbättring att återgå till denna bild, just med tanke på att Jesus i Uppenbarelseboken uttryckligen kallar sig själv "Morgonstjärnan".

Författarskapet är inte helt klarlagt, men sedermera ärkebiskopen och psalmboksutgivaren Laurentius Petri Gothus (svärson till företrädaren Laurentius Petri Nericius) är "på sannolika skäl misstänkt".

535 Vak upp! Hör, väkten ljuder

1. Vak upp! Hör väkten ljuder
från Sions murar än.
Se, nådens sol dig bjuder
en bättringsdag igen.
Men snart skall budet fara
från livets Furste ner
och i hans namn förklara
att ingen tid är mer.

2. För sent skall syndarn vakna
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd han spillde här.
Att synden hopplöst minnas:
o kval, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

3. Vak upp! Hör, ropet skallar:
Nu är behaglig tid!
Nu gå dit Herren kallar
med bön och bot och strid.
Vill du den nåd förnimma,
som syndarn bjuds ännu,
så tänk var dag, var timma,
att nu är tid, blott nu.


Text: Frans Michael Franzén 1812 (40 år), 1816

(För en mer fullständig version, se Stora Nätpsalmboken nr 510)
Musik: Strassburg 1536

Kraftfull väckelsepsalm av dåvarande Kumla-prästen Franzén. Själva tidsbegreppet kontrasteras här effektfullt mot evighetens tidlöshet. Texten bygger på Uppenbarelseboken 10:1-6, där slutorden i äldre översättning lyder "ingen tid skall mer givas". 

Psalmen hade i original fyra verser men kortades i 1937 års psalmbok. På ett olyckligt sätt, menar jag, eftersom därmed en högst väsentlig fråga föll bort: "kan väl bättring göras då ingen tid är mer?". Psalmen var ovanligt helgjuten och inte alltför lång tidigare heller. En slags pendang till Rists berömda "O evighet, din längd mig fast förskräcker". Det folkliga uttrycket "(för) sent skall syndarn vakna" kommer väl knappast från denna psalm, men har nog etablerats i folkmedvetandet med hjälp av den.

Lite otippat fanns psalmen under hela pingströrelsens storhetstid 1930-1988 som en av ganska få kyrkopsalmer med i rörelsens sångbok Segertoner, där dock till en melodi av D S Hakes.

Nuvarande andra strofen bestod fram till 1937 av dessa båda strofer:

För sent skall syndarn vakna
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd han spillde här,

där inga böner höras,

där ingen bättring sker,

ty kan väl bättring göras

då ingen tid är mer?

O du i synden döde!

Se denna evighet,

där allt är mörkt och öde

och ej av ändring vet.

Att synden hopplöst minnas:
o mask, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

F M Franzén:

538 Till dig ur hjärtegrunden

1. Till dig ur hjärtegrunden
jag ropar i min nöd.
Du för din hjälp vet stunden.
O Herre, hör min bön...

Text: Clement Marot 1539 (43 år) ("Au fond de ma pensee"), tysk övers. Ambrosius Lobwasser 1573 (58 år) "Zu dir von Herzen Grunde", sv. övers. Lars Wivallius 1625 (20 år) ("Till dig av hjärtans grunde"), Anders Frostenson 1980 (74 år)
Musik: Strassburg 1539

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Liksom beträffande föregående psalm har Anders Frostenson lyckats utmärkt med sin översättning eller ska vi säga bearbetning. (Jfr Wivallius´ version nedan, som fanns med i både 1695, 1819 och 1937 års psalmböcker men blev allt mindre sjungen allt eftersom språket åldrades). Och liksom föregående psalm handlar det egentligen om en omdiktning av Psaltaren 130, botpsalmen och vallfartssången. De båda psalmerna skulle alltså egentligen med skäl också kunna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen", lite längre fram i psalmboken.

Clement Marot var i ungdomen Frans I:s hovskald och skrev kärleksvisor i parti och minut, som han gärna framförde till spinett. Han skrev också dikter med "antiklerikal" tendens, och häktades därför flera gånger. I 30-årsåldern genomgick han en religiös kris, som förde honom över till den reformerta kyrkan och därmed utlandet. Han avsvor sig dock den reformerta läran för att få återvända hem, men flydde sedan till Genéve där han fick ett gott mottagande. Oscar Lövgren skriver: "Den reformerta värld, som han här kom in i, syntes honom dock alltför dyster, varför han styrde färden till Italien. Dit kom han dock aldrig utan avled i Turin i aug. 1544." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 423).

I motsats till Martin Luther och de evangelisk-lutherska församlingarna menade Clement Marot och hans reformerta vänner att egentligen inga andra psalmer än Psaltarens borde sjungas i kyrkorna. Åtminstone borde psalmtexterna utgå direkt från bibeltexter. Även Luther omdiktade med förkärlek psaltarpsalmer, men kunde också dikta helt fritt. För Marot däremot kom bearbetningarna av psaltarpsalmer att bli hans livs projekt (ungefär som för Haqvin Spegel i Sverige 150 år senare, även om Spegel inte fick in alla sina i psalmboken). De blev också mycket uppskattade och sjungna, särskilt inom den reformerta kyrkan, men även utanför, vilket denna psalm är ett exempel på.

Jag kan bara minnas att jag varit med om att sjunga den en enda gång innan 1986 års psalmbok antogs, i Mjölkuddens kyrka omkring 1980. Men sanningen att säga har den inte börjat sjunga särskilt mycket oftare efter 1986 heller. Hela avdelningen "Bättring - omvändelse" består mest av åldriga psalmer och har tydligen inte inspirerat till nydiktning. Ibland kan en undra om bättring och omvändelse var något folk - och Gud - höll på med fram till 1800-talet, medan vi nuförtiden är lite för fina för sånt.

Melodin är en känd koral från Strasbourg - som åtminstone i 1939 års koralbok användes till en hel del psalmtexter. (Mest känd är kanske Wallin-psalmen "Befall i Herrens händer" som fortfarande finns med).

Så här löd 20-årige Lars Wivallius´ version av den franska psalmen, som i denna form (frånsett stavningen) alltså var känd och sjungen här i Sverige i 360 år:

Till dig av hjärtans grunde
I nöden ropar jag.
Ack, att jag finna kunde,
O Gud, för dig behag!
Låt upp ditt milda öra,
När jag åkallar dig.
Av nåd mig värdes höra;
Du vet vad felar mig.

Ho varder väl befunnen,
Som kan för dig bestå?
Ho bliver ej förvunnen,
Om du till doms vill gå?
Men fast jag är ovärdig,
Din nåd du mig beter,
Om ödmjuk och botfärdig
Jag synden överger.

Min tro och hopp jag ställer
Uppå det trösteord,
Att i den dom du fäller
Skall nåd för rätt bli spord.
Du som mig utrannsakar,
Till dig jag trofast ser,
Lik väktaren som vakar,
Till dess sig dagen ter.

Min själ, ditt hopp till Herran,
Den gode Fadern, vänd,
Vars nåd är när och fjärran
Av trogna hjärtan känd!
Du finner liv och hälsa
I hans barmhärtighet:
Han sina barn vill frälsa
Från synd och farlighet.

C Marot:

A Lobwasser:

540 När vi i högsta nöden står

1. När vi i högsta nöden står
och ingenstans får hjälp och råd...

Text: Paul Eber o 1560 (49 år) "Wenn wir in höchsten Nöten sein", sv. övers. Anders Frostenson 1977 (71 år). Jfr Stora Nätpsalmboken 702!
Musik: Strassburg 1545, jfr 1697 års koralbok nr 307!

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Psalmen, den rådlöses bön, utgår från Josafats bön i 2 Krönikeboken 20:6-12 men är ganska fritt formulerad. Den första översättningen till svenska är troligen av Sigfrid Aron Forsius i hans "Andeliga Psalmer och Wijsor" (tr. 1614). En verklig "nödpsalm", säkert sjungen på många botdagar och under många missväxtår, även i vårt land.

Anders Frostenson gjorde klokt nog en nyöversättning direkt från originalet 1977, efter att åtskilliga bearbetningar givit en "visklekseffekt", och fick t.ex. med den fina bönen "gör oss trogna mot ditt ord" i sista strofen. Men är vi tillräckligt nödställda i vårt välbärgade land för att av hjärtat sjunga psalmen för vår egen del? Privat känner vi oss nog rådlösa ibland, men gemensamt, i församlingen?

I alla fall är det gott att vi i psalmboken, liksom i Psaltaren, har ord också för de förtvivlade lägena, även om vi hoppas och ber att vi aldrig ska få uppleva dem.

P Eber:

604 I Jesu namn till bords vi går

1. I Jesu namn till bords vi går,
välsigna, Gud, den mat vi får
och skydda med din milda hand
i nåd vårt hem och fosterland.

2. För mat och dryck du skänkt oss här
dig vare pris, o Herre kär.
Oss alla av det brödet giv
som skänker världen evigt liv.

Text: Okänd
Musik: Strassburg 1542, bearb.