203 Fram skrider året i sin gång

Alternativ melodi:
(OBS! Finns ej i 1986 års psalmbok till just denna psalm, däremot i 2002 års danska psalmbok!):



1. Fram skrider året i sin gång,
nu gulna lund och lid.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommartid.

2. Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som under allt består.

3. Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar ej ändå.

4. Jag vet var glädjen har sitt hem,
när jordens prakt förgår.
Ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mig når.

5. Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när döden råder här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

6. Det liv, som fram ur graven går,
skall aldrig mera dö.
Mig Kristus lovar evig vår,
trots död och vintersnö.

Text: Caspar Johannes Boye 1833 (42 år) "Dypt haelder året i sin gang", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1911 (47 år), jfr Stora Nätpsalmboken nr 464!

Musik: William Tans´ur ca 1734 (34 år), alt. "House of the rising sun". (I Danmark sjungs psalmen på melodin till Med tacksam röst och tacksam själ!).

Denna höstpsalm, en av de få vi har, trycktes första gången i Boyes "Aandelige Digte og Sange" (1833). Den översattes första gången till svenska 1858 av signaturen G.L.T., då den publicerades i tidningen Budbäraren nr 12 med anslaget "Djupt sjunker året i sin gång", och sedan något bearbetad i sångboken Pilgrimsharpan 1861. Även J A Eklunds översättning från 1911 hade från början samma anslag.

William Tans´urs mollmelodi passar väl till psalmens något dystra inledningsrader. Men den gör inte riktigt rättvisa åt den glädje som Boye sedan manar fram - ur evangeliet om Jesus´ födelse, död och uppståndelse. Eller också är detta bara en fördom - många av våra gladaste folkmelodier går ju i moll, och mycket beror naturligtvis på hur melodin framförs.

Psalmen innehåller som sagt mycket glädje. Men man kan inte säga att själva hösten, med dess härliga färger och rika skördar, blir föremål för tacksamhet. Den får istället utgöra den dystra kontrasten till det uppståndelsehopp som Boye vill förmedla.

Är kanske Paul Nilssons Kom inför Herren med tacksamhet, gamla och unga höstens enda riktiga glädje- och tacksägelsepsalm?

William Tans´ur:

304 Lär mig, du skog, att vissna glad

1. Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå...

Text: Adam Oehlenschläger 1813 (34 år) "Laer mig, o Skov, at visne glad", sv. övers. Emilia Ahnfelt-Laurin 1879 (47 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Nathan Söderblom 1916 (50 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte resten av texten publiceras här än]

Skalden Oehlenschläger skildrar i ett av sina tidigare verk en eremit, som dör ensam ute i naturen. De som bär eremitens kista ner mot bygden och kyrkogården sjunger längs vägen en ljus uppståndelsehymn. Och det är denna hymns första fyra strofer som blivit en känd höst-, ålderdoms- och begravningspsalm i både Danmark och Sverige.

Kanske var det främst genom denna psalm som Gud uppfyllde Oehlenschlägers bön i Italien våren 1809 (efter åsynen av Correggios målningar i en kyrka i Parma): "Gode Gud, bevara mitt hjärta öppet och rent, till att erkänna Din storhet, godhet och skönhet i natur och människoverk [...]. Giv mig munterhet och mod att vandra min bana på Din sköna jord, utan att sjukligt och bittert hata min fiende, utan att slaviskt och fegt underkasta mig världens fördomar. Skänk mig beständig diktarkraft! Du har skapat min ande för konsten, och denna är det starkaste teleskop, genom vilket jag kan skåda din härlighet. Låt mig leva efter min död i mina verk såsom denne gode Correggio, så att ännu, när jag är stoft, månget ungdomligt bröst kan bli hänfört av mina sånger!" (Cit. efter Gösta Hagelin: Människoöden i psalmboken III, Lindblads 1946, s. 217)

Nå, det är väl inte "månget ungdomligt bröst" som ber om att lära sej "vissna glad"! Men utan tvekan hör psalmen idag till Oehlenschlägers få verkligt levande poem och är definitivt det enda som idag är känt i Sverige, t.ex. i Jakob Hellmans version (se ovan). Psalmen sjungs kanske oftast vid begravningar (särskilt på hösten), men texten kan också spontant citeras när träden gulnar - på ålderns höst sa t.ex. min farfar en höstdag just detta: "Lär mig, du skog, att vissna glad". 

Poeten Johannes Edfeldt har å sin sida behandlat såväl psalmen som åldrandet med rå galghumor i sin prosadikt Ålderdomshemmet: "Besök på ålderdomshemmet, det sista helvetet. Kvällsandakt. Mitt i misären - bland gamlingar med darrande händer, gapande eller dreglande munnar och halvslocknade, askgrå ögon - sätter sig den manhaftiga förestånderskan, bred över bringan, vid orgeln och intonerar med en röst, som kunde fröjda en bergsprängare, den anslående sången: Lär mig, du skog, att vissna glad..." (Edfeldt: Dagar och nätter, 1983).

Efter ett knippe retoriska invokationer (till i tur och ordning skogen, fågeln och fjärilen) kommer hur som helst i sista strofen "en riktig bön" till Jesus. Jag har tyvärr som kantorsvikarie i Bollnäs 2009 varit med om att den versen fått önskas bort (nb vid en kyrklig begravning!) för att den ansågs alltför "religiös". Men de sista målande raderna förtjänar att återges på originalspråket:

Sving for mig håbets grønne flag,
langfredag var en bitter dag,
men skøn var påskemorgen!

Det är nästan så att man tänker på den yngre landsmannens, den av nazisterna mördade diktarprästen Kaj Munks, berömda ord:

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag

vi lurer dem påskemorgen!

A Oehlenschläger:

N Söderblom: