222 Just som jag är

1. Just som jag är, ej med ett strå
av egen grund att bygga på...

Text: Charlotte Elliott 1834 (45 år) "Just as I am", Betty Ehrenborg-Posse 1853 (35 år), Lydia Lithell 1955 (46 år)

Musik: William B Bradbury 1849 (33 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Porträttmålaren och poeten Charlotte Elliott blev precis som professorn och poeten Samuel Ödmann invalid i blomman av sin ålder för att sedan, mest sängliggande, helt ägna sej åt författarskap. Liksom i fallet Ödmann är det svårt att riktigt få tag i diagnosen och se vad som var psykosomatiskt och inte. I vilket fall som helst led Elliott av att inte orka delta i det sociala arbete som hennes bror och andra släktingar i den s.k. Claphamgruppen engagerade sej i.

Just år 1834 var brodern H V Elliott i farten för att starta en skola för fattiga prästdöttrar, och man förberedde en basar som skulle dra in de medel som behövdes. Charlotte hade svårt att sova natten före basaren, missmodig över sin oförmåga att att hjälpa till. Hon tvivlade både på Gud och på sej själv. Dagen efter kunde hon ändå finna själsro i Guds villkorslösa nåd och skrev denna psalm. Den första som fick läsa den var hennes svägerska som på kvällen kom förbi för att berätta hur mycket basaren dragit in.

Man måste nog säga att Charlotte "just as she was" gjorde ett minst lika gott dagsverke som dem som knogade med basaren! Redan under sin livstid fick hon mer än 1000 tackbrev för psalmen.

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 174f.)

Charlotte Elliott på äldre dagar:


Lydia Lithell:


William B Bradbury:

230 Klippa, du som brast för mig

"EN BÖN I LIV OCH DÖD FÖR DEN HELIGASTE BLAND TROENDE I VÄRLDEN"

1. Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig.
Vattnet, blodet som går fram
från ditt hjärta, o Guds Lamm,
låt det bli en dubbel bot
för min synd och lagens hot.

---

4. Vid vart flyktigt andedrag,
och när jag skall dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står:
Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig.

Text: Augustus Montague Toplady 1763 (23 år), tr. 1776 "Rock of Ages", sv. övers. Betty Ehrenborg-Posse 1854 (36 år), bearb. 1936,1937, Britt G Hallqvist 1980 (66 år) - jfr versionen i Stora Nätpsalmboken nr 579.
Musik: Thomas Hastings 1830 (46 år)

[Av upphovsrättsskäl kan v. 2-3 inte återges här]

Om denna psalm finns så många tillkomsthistorier att det knappast lönar sej att referera alla. Kanske ingen av dem är sann. Det är dock ett faktum att Toplady kraftfullt vände sej emot den metodistisk-wesleyanska läran om "Christian perfection", att en kristen redan i detta livet kunde uppnå fullkomlig helgelse och något slags syndfrihet (observera dock att John Wesley ingalunda trodde sej själv ha uppnått denna). Likaså är det ett faktum att psalmen, när den 1776 publicerades i marsnumret av Topladys tidskrift Gospel Magazine, försågs med rubriken "En bön i liv och död för den heligaste bland troende i världen."

Och ett annat faktum, och ett gott betyg åt Topladys teologiska motståndare, är att denna psalm, som skrevs i opposition mot metodistisk helgelselära, blivit älskad och sjungen även i världens metodistkyrkor! Liksom John Wesley tror sej inga sanna metodister själva ha blivit så helgade att de inte längre, inför den yttersta dagen och den yttersta domen, behöver be om Guds nåd och rening genom Jesu blod. Psalmen förenar kristna över hela världen (jfr mennonitkörens fantastiskt vackra insjungning i Youtube-klippet överst!) och har sjungits vid otaliga gudstjänster och inte minst begravningar i snart ett kvarts årtusende (bl.a. vid begravningen av den engelske premiärministern Gladestone, som f.ö. översatt hymnen till latin!). Den sista strofen har i vissa släkttraditioner sjungits som avslutande bön efter kistans nedsänkande i graven.

Psalmen bygger i huvudsak på 1 Korintierbrevet 10:4, där den klippa som gav vatten åt israeliterna i öknen identifieras med Kristus. Det "vatten och blod" som går fram från Jesus hjärta ("Guds Lamm") syftar på berättelsen i Johannesevangeliet 19:34 om hur en soldat stack upp Jesus sida med en lans, och hur både blod och vatten då rann ut. Att Jesus´ blod sonar världens synd vittnar hela Nya Testamentet om (inklusive Jesus själv, då han vid nattvardens instiftande säger: "Detta är mitt blod, förbundsblodet, som utgjuts för många till syndernas förlåtelse" (Matteusevangeliet 26:28) Jfr 1 Johannesbrevet 1:7 och 2:2! Ö.h.t. har bilden av Jesus som den brustna klippan, där syndare kan få skydd, en lång tradition, och inte minst under 1700-talet var den mycket vanlig, främst inom greve Zinzendorfs herrnhutistiska rörelse.

Men att Toplady inte bara vill bli befriad från syndens skuld ("lagens hot") utan också från dess makt över honom, syns tydligt i originalet, där han talar om en "be of sin the double cure, / save me from its guilt and power!" Och just denna "dubbla kur" var ett av John Wesleys mest kända uttryck! Så han och Toplady stod kanske närmare varandra i sak än man kunde tro av den stundtals heta och ibland föga helgade teologiska duskussionen (Wesley lär en gång ha jämfört den med att slåss med sotaren)!

Tyvärr hör Britt G Hallqvists bearbetning av psalmen (föga diskret i v. 2-3) till hennes minst lyckade. Den har inte funnit vägen till nya generationer, och de äldre har inte känt igen den bönepsalm de ofta lärt sej utantill.

Den spruckna klippa vid Burrington Combe, som sägs ha inspirerat Toplady till psalmen:

Augustus Toplady:

Thomas Hastings på äldre dar:

233 Fader, du vars hjärta gömmer

1. Fader, du vars hjärta gömmer
helighet, som allting dömer,

kärlek, som förlåter allt...

Text: Emil Liedgren 1910 (31 år)
Musik: Oskar Lindberg 1917 (30 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter återges här än, men finlandssvenska psalmboken har fått tillstånd att publicera texten, se nr 356 i den psalmboken]

Tillsammans med Johan Alfred Eklund blev västeråslektorn Emil Liedgren en av den s.k. ungkyrkorörelsens främsta diktare. Till hans tidigaste och mest kända psalmer hör denna psalm om den Gud som både dödar och gör levande (jfr 5 Moseboken 32:39). Den kritiserades visserligen för sina många "överklivningar" (där radslut och satsslut inte sammanfaller) och sitt lite märkliga bildspråk. Att ödemarken ska blomma säger redan Jesaja 35, men är inte "våra tårars flöde" lite väl salt för att åstadkomma detta?

Men efter att Oskar Lindberg förtjänstfullt tonsatt den 1917 (och den publicerats i Nya Psalmer 1921) blev den mycket gärna sjungen och kritiken tystnade efterhand. (Fast nog tycker åtminstone jag fortfarande att tredje strofen kunde utgå).

Nuförtiden kanske kritiken åter tilltar - eller psalmen begravs i tysthet - p.g.a. vår ovilja att tillskriva Gud funktionen att "döda", ens i bildlig bemärkelse. Eller att "i vrede allting döma". Men psalmen bygger ju just på kontrasten mellan "döda" och "föda", mellan lag och evangelium om man så vill. Se även 1 Samuelsboken 2:6.

Övriga bibelallusioner är (v.1) Johannesevangeliet 3:3, (v.2) Jesaja 33:14, 10:17, (v.3) Jesaja 32:5, 35:1-2,7, 41:18-19, (v.4) Jesaja 8:19, (v.5) Jeremia 6:16, Jesaja 53:6, 59:9-11.

Den fjärde strofen för på ett oförlikneligt sätt in själva helgupplevelsen i bildspråket:

Där vi än i ångest höra

ovisst mummel nå vårt öra,

helgsmålsringning ljuda skall:

genom ljusa

valv skall brusa

påskkoralers jubelsvall.

Själva strofformen har Liedgren tagit från Astolfs själamässa ("Ljus, som klarnar alla öden") i Lycksalighetens ö (av Per Daniel Amadeus Atterbom), en text som i sin tur är en efterbildning av "Heloises sång vid Abailards grav." (Se Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 369).

E Liedgren:


O Lindberg:

232 Frälsare, du som äger läkedomen

1. Frälsare, du som äger läkedomen
för alla sår jag fick på stridens dag...

Text: Kirsten Aagard Hansen 1877 (27 år), Britt G Hallqvist 1968 (54 år), jfr Min Jesus, du som läkedomen äger
Musik: Oskar Lindberg 1938 (51 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Melodin i "folkton" av Oskar Lindberg komponerades ursprungligen till psalmen Tänk när en gång det töcken har försvunnit. Den är rent metriskt mycket välfunnen till ovanstående text, men jag vet inte om psalmen blivit så vidare sjungen. Kanske har den blivit mer läst och bedd. Texten är ju en innerlig Jesus-bön, som både hänvisar till och liknar den blinde tiggaren Bartimeus´ bön i Markusevangeliet 10:46-47.

Det är intressant att jämföra tonen i denna psalm med Kirsten Hansens andra psalm i den ekumeniska psalmboksdelen, Hur ljuvligt det är att möta. Den psalmen skrevs några år tidigare och ger uttryck för glädjen i den kristna gemenskapen. Jämfört med den tycks ovanstående psalm dyster och individualistisk. Men det behöver inte vara så; det finns en vila i att både som individ och som sjungande församling ge uttryck för en "tro trots allt" - ett fasthållande vid Jesus mitt i prövningen som påminner inte så lite om den kananeiska kvinnans attityd (se Matteusevangeliet 15:22ff).


O Lindberg:

231 Oändlig nåd

1. Oändlig nåd mig Herren gav
och än i dag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var...

Text: John Newton 1779 (54 år) "Amazing grace", sv. övers. Anders Frostenson 1983 (77 år)
Musik: Amerikansk 1831

Hör Mahalia Jackson sjunga "Amazing grace".

Här kommer en gammal slavskeppare och betecknar sej själv som ett vrak! En lite mer ordagrann översättning av första strofen skulle låta ungefär: "Otrolig nåd (så skönt det ljöd!), / som frälst ett vrak som jag!" Och även i eftervärldens ögon framstår han som en verklig skurk - inte ens efter sina "omvändelser" före 25-årsåldern (han hade flera djupt religiösa erfarenheter redan som slavskeppare) slutade han genast med sin inblandning i slavhandeln, utan gav sej ända upp i 30-årsåldern - även efter att att han lämnat sjön - in i nya liknande affärer.

Först uppåt 40-årsåldern sadlade han om till prästkallet, och först i 60-årsåldern blev han definitivt och offentligt en "abolitionist", en bestämd slaverimotståndare. År 1788 väckte hans pamflett "Tankar om slavhandeln" stort uppseende i det engelska samväldet. Han kallade den för en bekännelse som kom för sent, och skrev att han alltid skulle skämmas över att han en gång tog så aktiv del i en handel som han nu ryste inför.

Vissa har talat om decennierna dessförinnan som om Newton varit en hycklare hela tiden. Och visst är det obegripligt hur han kunde fortsätta vara insyltad i slavhandeln så pass länge efter att han i 25-årsåldern kom till medveten tro på Jesus. Antingen dömer man ut hela hans omvändelse, eller också erkänner man att även en kristen kan leva i synd som samvetet ännu inte väckts inför, men vars förskräcklighet så småningom går upp för en. (Man kan t.ex. fundera på hur vi kristna i det västerländska konsumtionssamhället idag förvaltar egna och andras resurser i relation till både penningbegär - "en rot till allt ont" - och njutningslystnad).

I varje fall måste man säga att Newton (bättre sent än aldrig) i sitt liv till slut visade att Gud förmår både förlåta och förvandla, både frälsa och förnya. Och att Newton skrev sin mest berömda psalm först i 54-årsåldern gör att den känns möjlig att sjunga (hu så hemskt om den skrivits av en "nyfrälst" 25-årig, fortsatt aktiv slavhandlare!). Det känns som om han nu börjat fälla en skoningslös dom över sitt tidigare liv, och börjat "ladda" inför den mer konkreta offentliga - och förfärande - bekännelse han gav något decennium senare.

Men hur är det - kan vi stämma in i slavhandlarens sång, vi som inte gjort oss skyldiga till samma fasansfulla brott som han? Ja, antingen får vi nåd på samma villkor som John Newton och Paulus ("den störste syndaren") - eller också får vi ingen nåd alls. Den som är för fin för att böja knä med skurkar är för fin för himlen. Den som vill till himlen hamnar i ett underligt sällskap...

John Newton:

236 Guds källa har vatten tillfyllest

1. Guds källa har vatten tillfyllest,
en gåva av strömmande liv,
den äger vad alla behöver...

Text: Bo Setterlind 1977-78 (55 år)

Musik: Tysk folkmelodi

Denna psalm kom till "på beställning". Det var hösten 1977 som en psalmkonferens på Skokloster tänktes resultera i nya s.k. förrättningspsalmer, alltså psalmer för dop, konfirmationer, begravningar och vigslar. Och Bo Setterlind började då skriva på denna psalm som han tänkte sej som en doppsalm. Året därefter blev den färdig.

Men den placerades inte bland doppsalmerna som författaren trott - utan under rubriken "Skuld och förlåtelse". OK - i en vers står det ju t.ex. att "Guds källa oss renar från synden". Och kanske den bredare rubriceringen hjälpt till att öka användningen, för psalmen har verkligen blivit mycket sjungen i många olika slags gudstjänster. Men lite synd är det kanske, med tanke på författarens intention, att den nu så sällan används vid just dop - av vare sej barn eller vuxna.

Första raden är ordagrant hämtad från Psaltaren 65:10. Dessutom har Jesus-orden i Johannesevangeliet 7:37f. inspirerat författaren. Vattensymboliken är ö.h.t. vanlig i Bibeln - ibland får vattnet stå för fördärvsmakterna, ibland för Guds livgivande och renande Ande. Dopet framställs i bibeln som en realisering av båda aspekterna: en begravning, en undergång (för den "gamla människan") - och en uppståndelse och en nyfödelse genom den helige Ande.

När Setterlind rent konkret skriver om dopet i denna psalm är det lite snällt om "den frid som i dopet oss skänkes". Men också i följande strof har han, som sagt, dopet i åtanke: "Guds källa oss renar från synden, / dess vatten uppståndelse ger."

I Psalmer och Sånger hade man dock sedan tidigare ändrat Ida Björkmans originella anslag "Den ropandes källa i Lehi" (jfr Domarboken 15:19) till just "Guds källa har vatten tillfyllest", vilket fått till följd att man i många frikyrkor nu har två psalmer med samma inledningsrad. Ida Björkman borde få tillbaka sitt anslag, nu när Bo Setterlind tagit det andra!

Att Setterlind konsekvent rimmar "mig" med "liv", "frid" och "tid" borde rimligen få oss som sjunger att inse att "mig" ska uttalas just "mig" i Setterlinds psalmer. Men det brukar vi högaktningsfullt strunta i. Stavningen "mig" känns ju inte uttalsmässigt signifikant, eftersom ordet inte stavas "mej" i de psalmer där det uppenbarligen ska uttalas "mej". Vilket jag tycker är dumt - här borde 1986 års psalmbok ha gått före. T.ex. Margareta Melin, som betonat att man i hennes psalmer inte ska uttala "mig" som det stavas, kunde ju lätt ha visat det med stavningen. (Det var svårare för Setterlind).

Bo Setterlind:

235 Som en härlig gudomskälla

1. Som en härlig gudomskälla,
rik och mäktig, djup och stor,
är den kärlek, nåd och sanning
som i Jesu hjärta bor.
Han har öppnat pärleporten,
så att jag kan komma in.
Genom blodet har han frälst mig
och bevarat mig som sin.

2. En gång som en jagad duva,
som en sårad hjort jag var,
men ett djupt förkrossat hjärta
Jesus ej förskjutit har.
Han har öppnat pärleporten...

3. Under över alla under!
Allt förlät han mig en gång.
Om hans underbara godhet
glad jag sjunger nu min sång.
Han har öppnat...

4. När en gång i livets morgon
till den gyllne port jag når,
då för Jesu stora kärlek
ock för mig den öppen står.
Han har öppnat...

Text: Fredrik Arvid Bloom 1917 (50 år), bearb. 1929

Musik: Alfred Olsen Dulin före 1917 (22 år)

Tillsammans med Den blomstertid, Härlig är jorden och Tryggare kan ingen vara är nog "Pärleporten" (som ovanstående text brukar kallas) den psalm i psalmboken som flest svenskar känner till. I motsats till de övriga kan den sjungas och skrålas i de mest oväntade sammanhang, ungefär som ansvarskännande 1600-teologer upplevde att de lutherska psalmerna utnyttjades (på krogen et c). Den glada, "hejiga" melodin inbjuder naturligtvis till detta, men man får nog hoppas att själva texten till "Pärleporten" - som ju är centralt evangelisk - ändå på något sätt fortfarande väcker gensvar i folks inre, även om den (med sedvanlig svensk prydhet inför allvarliga andliga frågor) mest parodieras och/eller görs till föremål för ganska vänligt gyckel.

Bloom var en rörlig för att inte säga orolig själ, både geografiskt och på flera andra sätt. Efter att ha avlagt navigationsexamen och levat på haven som sjöman gick han i land och blev frälsningsofficer i Amerika. (Eventuellt efter att ha försökt lyckan som guldgrävare, jfr Guldgrävarsången). Sedan gick han (1901-04) pastorsutbildning vid North Parks pastorsseminarium i Chicago (samtidigt som han i Sverige obefintligförklarades i 1902!) och arbetade som pastor i några församlingar i USA. Men han övergick snart till att bli försäljare och ansåg sej själv ha förlorat livet i Gud.

År 1917, vid 50 års ålder, fick han en ny "frälsningsupplevelse" på Frälsningarmén och återvände till pastorskallet. Hans äktenskap upplöstes dock snart därefter och han återvände 1921 till Sverige. Där gifte han om sej och arbetade som missions- och baptistpastor i bl.a. Säter, Rättvik och Uddevalla, där han avled i blindtarmsinflammation strax före sin 60-årsdag.

Sången om "Pärleporten" skrevs på svenska just efter Blooms återkomst till kristen tro och kristet arbete, och den är tillsammans med Guldgrävarsången författarens överlägset mest kända. Den finns även på engelska under titeln "Love divine, so great and wondrous". Och så här låter tydligen den nederländska varianten:




Och en fri improvisation över samma koral (den skulle Dulin och Bloom ha fått höra!):


F A Bloom:

234 O salighet, o gåtfullhet

1. O salighet, o gåtfullhet,
o Kristi törnekrona...

Text: Sven Lidman den 9 februari 1918 (35 år)
Musik: Beatrice F Johnson 1928 (35 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än].

Denna sång skrevs omkring ett år efter Sven Lidmans omvändelse (som han själv daterade till den 17 mars 1917) och omkring tre år innan han anslöt sej till pingstväckelsen. Enligt författaren skrev han sången "med hela min varelse som insats".

Sången trycktes 10 år senare med Beatrice F Johnsons melodi i Tillägg till Segertoner 1928 och blev snabbt välkänd i vida kretsar. Men efter författarens brytning med pingstväckelsen 20 år senare försvann den ur alla utgåvor av Segertoner ända fram till 1988, då den ju t.o.m. togs in i den gemensamma, ekumeniska psalmboken.

Första och sista strofen av psalmen hör till det innerligaste och skönaste som skrivits i svensk andlig diktning, ja, i svensk dikt överhuvud. Stroferna däremellan, som uttrycker överlåtelse till Kristus, är däremot av mer tvivelaktigt andligt och poetiskt värde ("jag svär dig trohet, ödmjukhet(!))". Och det var då för väl att vi i psalmboken slapp den ursprungliga fjärde strofen, den som löd:

All synd, all smuts, allt lågt begär

ditt rena blod avtvagit,

när som en krigsman i din här

ditt kors(!) som svärd jag tagit.

Men första och sista strofen är som sagt sublima, liksom Beatrice F Johnsons melodi. Sista strofens uttryck "Av fröjd vill hjärtat gråta" har författaren Stefan Andhé f.ö. använt som titel på en av sina kåserisamlingar (1991).

Sven Lidman på äldre dar:

543 I dig, o Herre Jesus kär

1. I dig, o Herre Jesus kär,
mitt enda hopp jag äger.
Min vän, min tröstare du är.
Din tröst allt ont uppväger.
Från världens skapelse tills nu...

Text: Konrad Hubert 1540 (33 år) "Allein zu dir, Herr Jesu Christ", v. 4 från Nürnberg 1540, Anders Frostenson 1977 (71 år)
Musik: Wittenberg 1541, jfr 1697 års koralbok nr 240

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

En stark bönepsalm i jagform. Publicerad i ett särtryck 1541 tillsammans med den vackra koralen. Den första svenska översättningen gjordes av Laurentius Petri Gothus och trycktes i "En liden Tröstebock" (Rostock 1564). I Förslag till Svensk Psalmbok 1816 gjorde Johan Olof Wallin en bearbetning av den 250 år gamla översättningen, och Wallins version togs in i både 1819 års och 1937 års psalmböcker. Men för 1986 års psalmbok gjorde Anders Frostensson en helt ny översättning.

Fjärde strofen, ståversen "Ära ske Gud som från sin tron", har i långliga tider använts som separat lovsång i gudstjänsten under delar av kyrkoåret, t.ex. i Nederluleå församling under fastetiden. Koralen har sedan 1986 återställts till sin ursprungliga, rytmiskt markerade form, men den utjämnade form som vunnit burskap i Sverige (sedan Haeffners koralbok åtminstone) finns fortfarande med som ett alternativ.

545 O Jesus, rik av nåd

1. O Jesus, rik av nåd,
nu på ditt bud och råd
jag frambär mitt bekymmer,
den skuld som hjärtat tynger...

Text: Johann Heermann 1630 (45 år), sv. övers. Lorentz Springer 1676 (41 år) "Varthän skall jag dock fly", Anders Frostenson 1978 (72 år)
Musik: Jakob Regnart 1574 (34 år), alt. svensk 1697

Det här är en av Frostensons bästa bearbetningar. Den äldre svenska versionen var nästan obrukbar, och både förkortningen och språkomgörningen har givit psalmen goda överlevnadsmöjligheter. Hoppas jag, för jag har bara varit med om att sjunga den en (!) gång på de över 30 år som gått sedan 1986 års psalmbok kom. Botpsalmer är väl inte längre så populära (om de någonsin varit det), men åtminstone vid nattvardsgångar tycker man att den så väl bearbetade psalmen alltfort kunde få sin användning.

Melodin är ju välkänd och populär, samma som till adventspsalmen "Gläd dig, du Kristi brud". Så det kan inte vara den som ligger psalmen i fatet. Särskilt den sista strofen har hursomhelst tidigare sjungits mycket i vårt land, ofta till avslutning av gudstjänsten eller sammankomsten eller kanske aftonbönen. Den löd dåförtiden så här (och Frostenson har behållit det mesta av just den här strofen):

Skriv i mitt hjärta in
att jag är evigt din.
Hjälp, att jag gör din vilja,
flyr vad oss kan åtskilja
och sist det liv får njuta
som ingen död skall sluta.

J Heermann:

544 Min synd, o Gud, mot dina bud

Alt. koralversion (Bach) - OBS! finns ej i psalmboken!



1. Min synd, o Gud,
mot dina bud
är mig så tung att minnas,
och ingenstans
en hjälp jag kan
i denna världen finna.

2. Om än jag går
i dagar, år,
ja, längst till världens ände...

Text: Martin Rutilius(?) 1604 (53 år) och 1613 (62 år) "Ach Gott und Herr", alt. förf. Johann Major 1613 (49 år), sv. övers. 1673, Anders Frostenson 1980 (74 år)
Musik: Leipzig 1625 / Christoph Peter 1655 (29 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte återges här än]

Hymnologen Oscar Lövgren skriver om denna psalm (Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 489 f.):

Anges i Den svenska psalmboken 1937 vara av okänd tysk författare. En del forskare framhåller dock som troligt att Johann Major (Gross) är dess diktare. Första gången den nämnes är som avslutning på en predikan som Major höll i stadskyrkan i Jena söndagen den 2 juni 1613. Den 29 maj hade ett fruktansvärt oväder dragit fram över Weimar. Människor och boskap omkom under den svåra översvämningen. Följande söndag hölls sorg- och tröstepredikningar i kyrkorna. Major, som var pastor och superintendent i Jena, talade i stadens kyrka. Han slutade med orden: "Bed med David: Herre, straffa mig icke i din vrede, och tukta mig icke i din förtörnelse (Psalt. 38:1) samt Tag mig nu åter så att jag får vända åter, du är ju Herren, min Gud. Ty sedan jag har vänt mitt sinne ångrar jag mig, och sedan jag har kommit till besinning slår jag mig på länden; jag både blyges och skämmes." (Jer. 31:18-19). Sist följer psalmversen: "Men skall så ske att straff och ve / på synden måste falla, / så risa här och lisa där / och mig till bättring kalla." 

Predikan gjorde ett starkt intryck på åhörarna. Denna "Gedenck und Erinnerungs Predigt", som begynnelsen till den långa titeln lyder, utkom 1613 i tryck. I första upplagan finns endast en strof, den nys anförda, medtagen. Men i andra upplagan samma år förekommer de sex första stroferna. Först i ett psalmtryck från 1627 förekommer psalmens alla tio strofer. Johann Major (1564-1654) var från 1605 pastor och superintendent i Jena samt från 1611 även professor där.

Också Martin Rutilius (1550-1618), präst i Teutleben och Weimar, har ibland tillskrivits denna psalm. Men detta tycks bero på att han, som helt saknade poetisk begåvning, skrivit av psalmen i ett autografiskt album och satt sitt namn under. Men dylika avskrifter undertecknade med avskrivarens namn har ända in i vår tid varit ganska vanliga och bevisar inte Rutilius´ författarskap. Då förefaller det troligare att Major skrivit åtminstone en del av psalmen. Den svenska översättningen förekommer först i Then Swenska Psalm-Booken, utgiven i Åbo 1673. Mel. finns i sin äldsta form hos Johann Jeep i dennes Geistliche Psalmen, tryckt i Nürnberg 1607. Det är dock okänt vem som komponerat den.

547 Vart flyr jag för Gud

PUBLIKANENS SKRIFTERMÅL

1. Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.

2. Jag bävar, då jag uppåt himmelen ser:
där står mina synder beskrivna.
Och vänder mot jorden jag blickarna ner:
se där är de alla bedrivna.
Gud vare mig syndare nådig.

3. Vart skall jag mig vända, var finner jag tröst
i denna min jämmer och smärta?
Förskräckt jag av ångest mig slår för det bröst
som hyser mitt syndiga hjärta.
Gud vare mig syndare nådig.

4. O du som mig skapat, min Frälsare bliv,
mig led och mig styrk med din Ande.
Din frid mitt oroliga samvete giv.
Din tröst låt med tårarna blandas.
Gud vare mig syndare nådig.

5. O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt.
På dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig.


Text: Olof Kolmodin 1734 (44 år), Christopher Dahl 1807 (49 år), Frans Michael Franzén 1814 (42 år), ngt bearb.
- alt. bearb. se Stora Nätpsalmboken nr 536

Musik: Nordisk folkmelodi 1624, jfr versionen i 1697 års koralbok nr 214.

En psalm utifrån Jesus´ berättelse om farisén och publikanen (tullindrivaren), där den senare utbrister: "Gud, var nådig mot mig syndare" (äldre form: Gud, var mig syndare nådig). En mycket allvarsmättad botstämning präglar psalmens tre första strofer, men de två sista uttrycker mer av hopp och förtröstan.

Ursprungligen hade psalmen rubriken "Publikanens skriftermål" och började "Ur djupen, ur syndenes grundlösa dy". Psalmen hade då 16 strofer, av vilka nummer 5, 7, 10, 15 och 16 bearbetades av Christopher Dahl och Frans Michael Franzén till den psalm vi har idag. I finlandssvenska psalmboken behölls fjärde (15:e) strofens anknytning till Psaltaren 51: "O Gud, mig ej bort från ditt ansikte driv / och tag ej ifrån mig din Ande".

Melodin är den "nordiska" folkmelodi som används till nästan alla psalmer med detta versmått i psalmboken. Den användes ursprungligen till Svedbergs psalm om de fåvitska jungfrurna ("Med himlen det blir som för tio jungfrur") som dock i 1986 års psalmbok försetts med en dalakoral. Även denna psalm kan förstås sjungas till dalamelodin.

O Kolmodin:

546 O Jesus Krist, du nådens brunn

1. O Jesus Krist, du nådens brunn,
du livets källa klara,
var bön som går av hjärtats grund
du lovat att besvara.
Din stora nåd, ditt ljuva namn
mig lockar till din öppna famn,
min nöd vill jag förklara.

2. Omkring ditt kors, o Jesus kär...

Text: Okänd svensk författare 1656, Georg Stolpe 1819 (41 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år), jfr den kortare versionen i Fria psalmboken.
Musik: Miles Coverdale ca 1538,  Christian Adolph Nystad 1542

[Av upphovsrättsliga skäl kan noterna  och resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm av okänd författare trycktes 1656 tillsammans med en annan text under titeln "Twå nya andeliga wisor." Jesper Svedberg bearbetade den något för sin psalmbok av år 1694, men den kom inte in i den karolinska psalmboken 1695. Efter bearbetning av Georg Stolpe (förmodligen före utgivningsåret 1819) kom den dock med i den wallinska psalmboken, samt (med samma textversion men förkortad) i 1937 års psalmbok. Och i Britt G Hallqvists varsamma revidering lyckades den även ta sej in i 1986 års psalmbok, även om jag bara  vet mej ha sjungit den en enda gång sedan dess, på en högmässa i Njutångers kyrka under 2010-talet.

Koralen uppgavs länge vara koralboksutgivaren Nystads, men tydligen är den från början Miles Coverdales verk (en av de intressanta rön som gjorts sedan psalmboken gavs ut 1986). Den är lättsjungen och fin, så det är inte koralens fel om psalmen med sin ödmjuka botstämning blivit alltmer bortglömd.

549 Min Gud, jag är bedrövad

1. Min Gud, jag är bedrövad
och söker mig till dig.
Ditt liv jag ville leva
i trohet mot mig själv.
Ja, Jesus vill jag följa
i rättfram enkelhet,
men tappar bort hans fotspår
trots allt jag vill och vet.

2. Min vanmakt har jag smakat
i frestelser och fall,
men vägrar att bli bunden
i modlöst självförakt.
Du söker mig i skammen,
din trofasthet är stor.
Jag skyndar till din godhet
som barnet till sin mor.

3. I dig vill jag förbliva,
mig gömma i din nåd, 
milt tuktas i din kärlek
och mogna i din vård.
Du ger mig mod att söka
mitt sanna ansikte,
det heliga och stilla
som återspeglar dig.


©Text: Margareta Melin 1980 (45 år), publ. med tillstånd.
Musik: Wales 1865

En mycket originell psalm, vars djärva tredje och fjärde rad kanske avskräckt många präster från att föreslå den. Den utgår ifrån att människans sanna jag, hennes "sanna ansikte", är "det heliga och stilla som återspeglar Gud". Därför: DITT liv jag ville leva i trohet mot MIG SJÄLV, i trohet mot mitt sanna jag, min sanna kallelse. Men eftersom raderna går så på tvärs mot traditionens "MITT liv jag ville leva i trohet mot DIG" är de förstås lätta att - avsiktligt eller oavsiktligt - missförstå.

Andra strofen har för mej personligen blivit en Distansen till och varningen för ändlös skam och "modlöst självförakt" som en avart av sann skuldkänsla och sund syndmedvetenhet är typisk för Margareta Melin. Och, tror jag, ett nyttigt korrektiv för många, även om vi aldrig här i tiden kan upphöra med bönen "Förlåt oss våra skulder." Den är ju faktiskt ett sätt "att skynda till Guds godhet".

För moderna teologer kanske det är tredje strofens tal om att "milt tuktas" som avskräckt från användning. Men här gör Margareta Melin en viktig insats för att bevara det nytestamentliga motivet om "agan" som ett bevis för barnaskapet. Aga i vid bemärkelse (alltså inte knutet till just fysisk bestraffning), d.v.s. tuktan eller fostran, är onekligen ett ofrånkomligt inslag i ett gott föräldraskap, där barnet inte lämnas vind för våg utan tillrättavisas milt men bestämt. (Ibland inte så milt heller).

M Melin:

548 När inför din dom jag stod

1. När inför din dom jag stod
med min själ i oro sänkt...

Text: Elis Erlandsson före 1966
Musik: Karl-Erik Svedlund 1973 (67 år)

E Erlandsson:


[Av upphovsrättsliga skäl kan varken text eller noter publiceras här än]

Denna psalm publicerades första gången postumt 1966 - författaren dog året före. Den hör till de verkliga "psalmbottenpsalmerna", jag har bara en enda gång varit med om att den sjungits i en gudstjänst, i S:t Laurentii kyrka i Lund någon gång på 90-talet. (Om någon sjungit den oftare, får den gärna berätta det i kommentarsfältet!). 

Texten är berättad i jag-form och anknyter tydligt till berättelsen i Johannesevangeliets 8 kapitel och Jesusorden: "Inte heller jag dömer dig - gå och synda inte mer." Psalmen är så att säga äktenskapsbryterskans berättelse, men varje människa som upplevt evangeliets och kanske särskilt avlösningsordens kraft i bikten kan lätt göra orden till sina.