11 O store Gud

1. O store Gud, när jag den värld beskådar

som du har skapat med ditt allmaktsord,

hur där din visdom väver livets trådar

och alla väsen mättas vid ditt bord

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

o store Gud, o store Gud ://

2. När jag hör åskans röst och stormar brusa

och blixtens klingor springa fram ur skyn,

när regnets kalla, friska skurar susa

och löftets båge glänser för min syn,

då brister själen ut...

3. När sommarvinden susar över fälten,

när blommor dofta invid källans strand,

när trastar drilla i de gröna tälten

vid furuskogens tysta, dunkla rand,

då brister själen ut...

4. När jag i Bibeln skådar alla under

som Herren gjort sen förste Adams tid,

hur nådefull han varit alla stunder

och hjälpt sitt folk ur livets synd och strid,

då brister själen ut...

5. När tryckt av synd och skuld jag faller neder

vid Herrens fot och ber om nåd och frid,

och han min själ på rätta vägen leder

och frälsar mig från all min synd och strid,

då brister själen ut...

6. När en gång alla tidens höljen falla

och jag får skåda det jag nu får tro,

och evighetens klara klockor kalla

min frälsta ande till dess sabbatsro

//: då brister själen ut i lovsångsljud:

Tack, gode Gud, tack, gode Gud! ://

Text: Carl Boberg 1885 (26 år), ngt bearb, jfr versionen i Stora Nätpsalmboken
Musik: Svensk folkmelodi, tryckt 1889

Denna psalm är kanske Sveriges mest kända internationellt. Men den har en brokig historia och det är först via U.S.A. och Billy Grahams kampanjer som den blivit älskad och sjungen också här hemma i Sverige. Den skrevs i Mönsterås och trycktes i Mönsterås-Tidningen den 13 mars 1886. Oscar Lövgren skriver i anslutning till Bobergs egen redogörelse om sångens tillkomst:

"Författaren jämte en del andra mönsteråsare var på hemväg från Kronobäck, där de deltagit i ett symöte. Naturen stod denna strålande afton i sin rikaste fägring. Ett åskmoln steg plötsligt upp vid horisonten. Snart skar skarpa blixtar genom luften. Svepande vindar drog fram över ängar och böljande sädesfält. Åskan slog hårda slag. Regnet föll i kalla, friska skurar. Om en stund var åskvädret över. Regnbågen glänste i skyn. När Boberg kom hem och öppnade fönstret, såg han Mönsteråsviken som en blank spegel framför sig. Han gnolade på Nicanders Välkommen, välkommen du klara, du stilla och ljuvliga kväll. Från andra sidan viken hördes trastens sång i Kråkerumsskogen. Det hade varit begravning på eftermiddagen, och inom kort hördes kyrkklockornas molltoner i den stilla kvällen. Hela denna serie av stämningar och bilder tog form i diktarens sinne under kvällens lopp.

Under Billy Grahams korståg i New York 1957 blev denna sång mycket populär. Den hade 1907 översatts till tyska av den i Estland boende Manfred von Glehn. Sången hade då anslaget Wie gross bist Du. I.S.Prochanoff publicerade 1927 i Moskva en rysk version av den tyska texten. Den engelske missionären Stuart K. Hine fann i Ukraina ett exemplar av denna ryska översättning och sjöng den vid evangelisationsmötena i duett med sin hustru. Så översatte han de tre första verserna av sången till engelska: How great Thou art, och sjöng sången vid evangeliska möten i England under första [sic! måste vara andra] världskriget. Dessa tre verser publicerades i Grace and Peace, en ryskspråkig evangelisk tidning, som Hine redigerade och som gick ut till ryska flyktingar i Nord- och Sydamerika. En fjärde vers tillfogades 1948. Under korståget i New York sjöngs den mer än hundra gånger av sångaren Beverly Shea. Därefter fick den en ny glansperiod också i Sverige. Hela tiden har den i musikupplagan till Svenska Missionsförbundets Sångbok 1894 publicerade melodin använts. I delvis annan form stod denna melodi tryckt i Sanningsvittnet 16.2.1891. Troligen är det en folklig melodi. Ursprunget till den är okänt."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon sp. 80, Gummessons 1964).

C Boberg:

12 Brist ut, min själ, i lovsångsljud

1. Brist ut, min själ, i lovsångsljud
på denna glädjens dag,
till tack för all den nåd som Gud
så gränslöst rikt dig gav...

Text: Fanny J Crosby-van Alstyne 1884 (64 år) "Break forth", övers. Erik Nyström 1893 (51 år), Catharina Broomé 1984 (61 år).

Musik: Robert Lowry 1884 (58 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan resten av texten inte publiceras här än]

Denna psalm har inte varit helt lätt att identifiera. Enligt översättaren Erik Nyströms egna anteckningar började den i original "Break forth", men översättningen har inte många likheter med den Crosby-sång med detta namn som finns på Nethymnal. Den sången har t.ex. refräng och versmåttet i den är inte detsamma.

Antingen är det här fråga om en mycket fri översättning till svenska, så fri att Nyström borde tillskrivas denna sång likaväl som Gå Sion. Eller också utgick Nyström från en annan, i den anglosaxiska världen nu mer bortglömd sång av Fanny Crosby med samma begynnelseord som den här. Och med tanke på hennes ofantliga produktion vore ju inte det helt otroligt.

I vilket fall som helst är sången en strålande lovsång, även om den inte vänder sej till Gud förrän i sista versen. Alldeles särskilt passar den som inledning till söndagsgudstjänsten, inte minst när Herrens måltid firas. Åt syndare till salighet / han gav sin Son, sitt ord, / och än i sin barmhärtighet / han dukar nådens bord. Jag och min fru Anna-Karin valde den också som ingångspsalm vid vårt bröllop i Backens kyrka i Umeå på nyårsaftonen år 1 (2001). Verkligen en glädjens dag!

F Crosby:

R Lowry:

46 Låt mig få höra om Jesus

1. Låt mig få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord!
Sjung för mig sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord,
sången som änglar i natten
sjöngo för herdar en gång:
Ära ske Gud i det höga,
frihet från bojornas tvång!
Låt mig få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord!
Sjung för mig sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord.

2. Säg mig det åter och åter
hur på vår jord han gick kring
frestad, föraktad och ringa,
ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han,
smärtorna tog han på sig,
redo att hela och hjälpa,
redo att uppoffra sig.
Låt mig få höra om Jesus...

3. Låt mig få höra om korset,
kvalen och smärtan han led.
Visa mig graven i berget,
där man hans kropp lade ned.
O, vilket under av kärlek!
Det var för mig som han dog,
det var för mig som han uppstod.
Herre, min Gud, det är nog!
Låt mig få höra om Jesus...

Text: Fanny Crosby-van Alstyne 1880 (60 år), "Tell me the story of Jesus", Karl Larsson 1904 (36 år), ngt bearb.

Musik: John R Sweney 1880 (43 år)

Den här psalmen är en riktig rekapitulation av evangelierna, alltifrån start (jul) till mål (påsk). Den är också ett bra exempel på den typ av "refrängsånger" som blev vanliga på 1800-talet. Genom att en del av sångerna upprepades för varje strof, kunde även mindre sångvana och textförtrogna sjunga under åtminstone en del av sången. I det här fallet består refrängen dessutom av första strofens fyra första rader, som alltså upprepas hela fyra gånger.

Sången översattes 1904 av frälsningsofficeren Karl Larsson, och har i ungefär samma form tagits in i de flesta av vårt lands andliga sångböcker. Men rader som "Kärlek, o viska det åter" har bytts ut mot "O, vilket under av kärlek!" och "skriv på mitt hjärta" har blivit "skriv i mitt hjärta." Nå, det påverkar inte det gedigna innehållet, som alltså är en sammanfattning av hela evangeliet och ofta används i församlingarnas barn- och ungdomsarbete. Den finns även med i Nya Barnpsalmboken (Libris).

F Crosby:

80 Hur ljuvt det är att komma

Alt. finsk koral, utan repriser (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok!):



1. Hur ljuvt det är att komma

till Herrens tempelgård,

där trogna själar blommar

som liljor i hans vård!

Man ser hur skära kalkar

för Gud där öppna står

//: och himmelsk dagg dem svalkar,

att liv och kraft de får ://

2. Hur kärt i Andens enhet

att dem tillsammans se

i trohet och i renhet

åt Herren offer ge.

När de Guds lov upphöjer

på denna fridens ort

//: vem är väl då som dröjer

och stannar vid dess port? ://

3. Träd in att se och smaka

hur ljuvlig Herren är,

att bedja och att vaka

med hans utvalda där.

Där ute lever flärden

så glädjelös och tom

//: ack, ringa fröjd ger världen

emot Guds rikedom ://

4. Ej vill jag vandra fjärran

till mörker bort från dag.

Mitt ljus, det är av Herran,

min sol uppsöker jag.

Inför hans anlet klara

vill i hans hus jag bo.

//: Där är mig gott att vara,

där har mitt hjärta ro ://

Text: Johan Ludvig Runeberg 1857 (53 år), ngt bearb.

Musik: Isidor Dannström 1881 (69 år), alt Toivo Kuula 1918 (35 år), se finlandssvenska psalmboken eller finska psalmboken: "On Herran temppelissä". I 1937 års psalmbok hänvisades till samma melodier som Jag lyfter mina händer.

Denna psalm vann snabbt bred anklang i de väckelsekretsar Runeberg tidigare kritiserat för världsfrånvändhet (jfr den berömda polemiken mot Lars Stenbäck i "Den gamle trädgårdsmästarens brev"). Det tycks ganska märkligt att Runeberg själv nu generaliserar ganska präktigt om livet utanför gudstjänsten: "därute lever flärden / så glädjelös och tom". Men dels gjorde psalmboksarbetet honom, enligt hans eget vittnesbörd, mer allvarligt kristen än tidigare. Dels är förebilden till denna psalm Psaltaren 84, där Koras söner anslår den lite polemiska tonen när de säger sej "hellre stå på tröskeln till Guds hus än bo i de gudlösas tält".

Psalmen har som sagt uppskattats även där man inte såg bygdekyrkan som "templet" par preference, och i nytestamentlig mening är ju de troende själva Guds tempel (1 Kor. 3:16-17). Men ser man psalmen som en lovsång över den kristna gemenskapen kring Guds ord mer än över vissa högtidliga lokaler, så går den utmärkt väl att förena med en nytestamentlig åskådning.

Efter många om och men tog sej Isidor Dannströms vackra melodi in i psalmboken. Den utgavs redan 1881 i häftet Sex andliga sånger med texter av Runeberg, och fanns snart till denna text i de flesta lågkyrkliga och frikyrkliga sångsamlingar. Men den ansågs i Svenska kyrkans sammanhang vara alltför solosångs- eller körsångsbetonad för att passa till församlingssång (jfr Waldemar Åhléns musik till En vänlig grönskas rika dräkt), trots att denna åsikt ständigt motbevisades ute i bönhus och kapell. Men så 1986, äntligen...

I Finland sjungs dock en koral av Tovio Kuula från 1918.

J L Runeberg i 50-årsåldern:

I Dannströms gravvård:

108 Gå, Sion, din konung att möta

1. Gå, Sion, din konung att möta,
Jerusalem, gläds åt din Gud!
Strö palmer på väg för Messias,
bered dig som väntande brud.
Var glad, var glad,
var glad i din Herre och Gud.
Var glad, var glad
och hylla din konung och Gud.

2. Han kommer från eviga fröjder,
han lämnar sin tron av kristall,
sin ära i ljusets palatser
och lägges på strå i ett stall.
Var glad...

3. Han kommer till jorden att bringa
ett offer på korsträdets stam,
att dö för vårt syndiga släkte
och föra rättfärdighet fram.
Var glad...

4. Han kommer ur graven med byte
och skuggornas boning blir ljus,
och gravarnas slumrare väckas
till liv utur seklernas grus.
Var glad...

5. Han kommer till sörjande hjärtan
och livet får annan gestalt.
Han kommer i makt att regera,
tills Gud uti alla blir allt.
Var glad...

Text: Erik Nyström 1893 (51 år) efter Mary Elisabeth Servoss (1849-1906) "Be glad in the Lord and rejoice", ngt bearb. 1986

Musik: James McGranahan 1891

Detta är en av den flitige översättaren Nyströms få originalsånger, även om refrängen och melodin är hämtad från en sång av Servoss/MacGranahan. Sången skrevs i enkom för Svenska Missionsförbundets första egna sångbok 1893. Den sjungs vanligtvis i advent - de två sista stroferna någon gång vid påsktid - men är egentligen, precis som Var hälsad sköna morgonstund, en exposé över hela kyrkoåret, från start till mål.

Ingen psalm i psalmboken innehåller uppmaningen "Var glad!" i så många upprepningar - hela 25 gånger påminns man om det. (Närmast kommer Vid Betlehem en vinternatt med 24 "Var glad!"). Och författaren glömmer sannerligen inte heller att motivera varför vi har anledning att vara glada!

J McGranahan:

118 Fröjdas, vart sinne

1. Fröjdas, vart sinne,

julen är inne,

Frälsaren kommen är!

Se, huru ljusen

brinna i husen,

prisande vännen kär!

2. Natten förjagas,

redan det dagas,

sällhetens sol uppgår.

Herden för hjorden

mänska är vorden.

Nu är det jubelår.

3. O vilken ära:

Gud är oss nära,

Herren ibland oss bor.

Han till de ringa

himlen vill bringa.

Säll den på honom tror!

4. Gamla och unga,

låtom oss sjunga:

Ära åt Herren Gud!

Vitt över jorden

ljuder de orden,

änglarnas glädjebud.

Text: Nils Frykman 1881 (39 år), v. 4 bearb. 1986 (alternativ bearb., se Stora Nätpsalmboken).

Musik: Theodor Söderberg 1881 (36 år)

Denna sång som i mer än 100 år sjungits i så många missionshus och frikyrkokapell - inte minst vid församlingarnas julfester - hade ursprungligen rubriken "Julmorgonen" och publicerades med Söderbergs lika glada melodi i Sanningsvittnet "dan före dan före dan" 1881. Den hade då följande slutstrof:

Driv ur mitt hjärta

oro och smärta,

Jesus, ack, bliv hos mig!

Världen må fara,

din vill jag vara

nu och evinnerlig!

Och nuvarande slutstrof löd från början:

Gamla och unga,

låtom oss sjunga:

Ära ske Jehova!

Ljude de orden

vitt över jorden,

amen, halleluja!

Sången finns översatt till engelska och heter då: "Joy bells are ringing", helt i enlighet med originalets stämning av slädfärd efter häst på väg till julottan.

Nils Frykman:

181 Nu är det morgon

1. Nu är det morgon,
dimmorna lyfter,
fågelsång över
vaknande jord...

Text: Eleanor Farjeon 1931 (50 år) "Morning has broken", sv. övers. Anders Frostenson 1976 (70 år)

Musik: Gaelisk folkmelodi / 1888 ("Bunessan"), ngt bearb. (jfr denna melodiversion).

En annan översättning av texten är känd genom IngaMay Hörnberg:

Det är nog ingen tvekan om att denna psalm först vann svenskarnas hjärta i formen "Tänk att få vakna", sjungen av IngaMay Hörnberg (även originaltexten är rätt känd i Sverige via Cat Stevens). Men även Anders Frostensons ganska fria textversion har blivit ofta och gärna sjungen, särskilt sommartid givetvis, men raderna om havsbrus och regn gör att man kan sjunga den ganska långt in på hösten...

Den skenbart enkla texten innehåller särskilt på svenska stora teologiska djup och framställer den fallna och på många sätt skadade skapelsen som upprättad i Kristus, redan nu och här, ja, som ny varje morgon, liksom - och tack vare - Guds nåd. Den talar om Guds ord som morgonljusets källa (jfr Johannes 1), om Guds röst genom regn och vind, om hur Jesus, som "död och uppstånden", ännu vandrar över jorden och erbjuder oss "paradisdagen".

Den gaeliska folkmelodin förknippades tidigare med en julsång ("Child in the manger"), men fr.o.m. andra upplagan av Songs of Praise (1931) främst med Eleanor Farjeons "Morning has broken". Sångboksredaktören Percy Dearmer (1867-1936) berättar i boken "Songs of Praise discussed" (Oxford University Press 1933) hur man önskade en sång som uttryckte tacksamhet för varje ny dag, och hur Eleanor Farjeon ombads skriva en sådan sång till den kända melodin. Man måste säga att hon fullgjorde sitt uppdrag med den äran. ("Ad majorem Dei gloriam").

Det är en händelse som ser ut som en tanke att melodin till denna "skapelsepsalm" räknas som gaelisk/keltisk, eftersom keltisk kristendom traditionellt förknippas med en ovanligt positiv syn på det vi idag kallar naturen - och på gudsuppenbarelsen i skapelsen. (Jfr dock de gamla judiska hymnerna Psaltaren 19 och Psaltaren 104, som hålls högt också i allmänkristen tradition).

Eleanor Farjeon:

196 Låt mig börja med dig

1. Låt mig börja med dig,

o min Frälsare kär,
varje år som du giver mig än.
Låt mig börja med dig

varje dag du beskär,
och förnya mitt uppsåt igen,
att vara och bliva din egen.

2. Låt mig börja med dig,

i ditt heliga namn,
som allena har frälsning i sig.
Håll mig tätt intill dig,

i din trofasta famn.
Där är trygghet och vila för mig,
trots oron där ute i världen.

3. Låt ditt levande ord

bli det ljus, i vars sken
jag alltjämt vandrar fram på din stig.
Varje gryende dag

två mig vit, två mig ren
i det blod som har runnit för mig
från korset en gång, Herre Jesus.

4. Låt mig börja med dig,

men dock ännu en bön:
Låt mig sluta min vandring med dig.
Och när dagen är slut,

giv mig vilan så skön,
tills ur sömnen du uppväcker mig,
att leva med dig i ditt rike.

Text: Lina Sandell 1875 (43 år), ngt bearb.

Musik: Theodor Söderberg 1884 (37 år)

Denna nyårspsalm, som passar minst lika bra som födelsedagspsalm, publicerades första gången i Barnens Tidning nr 1/1875. Sången hör alltså till den period av Lina Sandells liv då hon var gift och skrev sig Lina Berg (1867-1903) men som sångförfattare alltfort hade ungdomssignaturen L.S. Mycket av det hon skrev de här åren var egentligen skrivet för barn, men visade sej nog så användbart för de vuxna.

Denna sång hör till de L.S.-sånger som kom in i psalmboken först 1986 (11 av hennes sånger kom med redan 1937, men nu har hon hela 15 med!).

Melodin är nästan 10 år yngre än texten och trycktes första gången i Hemlandstoner 1884. Gustav Burman har skapat ett modernare alternativ:

Lina Sandell:

224 Lämna dig helt åt Jesus

1. Lämna dig helt åt Jesus,
själv vill han helt bli din.
Se, med sin nåd och kärlek
vill han till dig gå in.
Lämna dig helt åt Jesus,
förr kan ej allt bli väl.
Villigt din Gud och Herre
giv både kropp och själ.

2. Lämna dig helt åt Jesus.
Han som är god och sann
leda, befria, bära,
trösta och hjälpa kan.
Lämna dig helt åt Jesus,
stilla för honom bliv.
Hela ditt hjärtas kärlek
honom, din Herre, giv.

3. Lämna dig helt åt Jesus
nu, nu i denna stund.
Han skall dig aldrig svika,
evigt är hans förbund.
Lämna dig helt åt Jesus,
själv vill han helt bli din.
Se, med sin nåd och kärlek
vill han till dig gå in.

Text och musik: Joël Blomqvist 1884 (44 år), ngt bearb.

Denna sång trycktes första gången i Fridsrösten nr 8 1886, men hade tillkommit ett par år tidigare. Det är en klassisk väckelse- och inbjudningssång. Man kan höra en återklang från bl.a. Uppenbarelseboken 3:20: "Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mej." Trots uppmaningen att lämna sej åt Jesus "nu, nu i denna stund" är sången med sin lugna, mjuka melodi och sitt positiva vittnesbörd om Jesus inte stressande utan mest vilsam. I varje fall har jag upplevt den så.

John Ronnås skriver dock insiktsfullt: "Hängivenhet kan innebära innerlighet och glädje men också förtvivlad kamp och ängslan. 'Lämna dig helt åt Jesus, förr kan ej allt bli väl' - den ärliga självprövningen inför de orden ledde ofta till nedslående resultat. Kravet var större än förmågan. I andra lägen var de befriande. När man var trött och inte orkade mer fanns det tröst i orden: 'Lämna dig helt åt Jesus. / Han som är god och sann / leda, befria, bära, / trösta och hjälpa kan.' (v. 2). I spänningsfältet mellan dessa innebörder levde ofta folkväckelsens människor. Risken fanns också att de radikala orden 'Lämna dig helt' användes och sjöngs så ofta att de förlorade sitt innehåll." Så långt Ronnås (Våra gemensamma sånger, Verbum 1990, s. 163). 

Man kan väl tillägga att det "spänningsfält" Ronnås nämner kan sägas utgöra en del av spänningen mellan lag och evangelium enligt luthersk teologi. Överlåtelsen som lag ("du skall") och överlåtelsen som evangelium ("du får"). Men i tvivlets mörka stunder finns det också ett evangeliets "du skall": när jag undrar om det finns nåd för mej nås jag av Guds Andes befallning att tro: du inte bara får utan ska tro att evangeliet också gäller dej!

I originalet skrev Blomqvist i första och sista versen: "Se, med sin nådes fullhet / vill han till dig gå in." I Sionstoner bearbetades raden av okänd hand till "Se, med sin nåd och sanning / vill han till dig gå in." Jag tycker att det är lite synd att den ekumeniska psalmboksdelen inte tog vara på denna i EFS insjungna variant, när man nu ändå tänkte sej att ändra på originalet. "Nåd och kärlek" är också fint, men "nåd och sanning" erinrar ju om Johannesprologens ord om Frälsaren: "Han var full av nåd och sanning" (Joh. 1:14). Dessutom finns det en särskild själavårdande tanke i detta: han ger ingen nåd som lite fint bortser från sanningen om Guds helighet och om vår synd, utan en nåd som gäller just den situation vi verkligen befinner oss i. D.v.s. just NÅD.

260 Jag kan icke räkna dem alla

1. Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

Likt morgonens droppar de falla

och glimma likt dessa så skönt.

Jag kan icke räkna dem alla,

de prov på Guds godhet jag rönt.

2. Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal,

men stråla likt dessa så klara

jämväl i den mörkaste dal.

Likt stjärnornas tallösa skara

de hava ej namn eller tal.

3. Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer!

Guds kärleks bevis må jag kalla

de under av nåd han beter.

Jag kan icke räkna dem alla,

men ack, må jag tacka dess mer.

Text: Lina Sandell 1880 (48 år)

Musik: Albert Lindström 1889 (36 år)

Lina Sandell satt och arbetade på Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bokförlag. Hon höll på med att redigera Barnens bilderbok, del II (1880). Hon skulle skriva korta texter till bokens bilder. En bild föreställde en pojke och hans syster. Pojken sitter på en stol med en griffeltavla i handen och försöker göra sina hemuppgifter i räkning. Storasystern står bredvid med armarna om pojkens axlar. Till den bilden skrev Lina Sandell först bara raden "Jag kan icke räkna dem alla!"

Men så kom hon att tänka på allt annat som inte kan räknas, vägas eller mätas, särskilt det största och värdefullaste som vi får. Och så fick hon inspiration till den psalm vi nu har i vår psalmbok (och som redan tidigare fanns i nästan alla samfunds sångböcker).

Andra strofen är dock inte helt bibelenlig. Det finns ju En, som faktiskt räknar stjärnorna, ja, t.o.m. har namn på dem alla, se Psaltaren 147:6: "Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn." Men i ett rent mänskliga perspektivet är det naturligtvis sant att stjärnorna är tallösa. (Astronomen Peter Nilson berättar om hur föregångaren Knut Lundmark halvt arbetade ihjäl sej med att försöka utarbeta ett kartotek över stjärnor och galaxer, en gigantisk "nebulosakatalog" som blev ett fiasko genom sin oöverskådlighet).

Lina Sandell:

302 Min framtidsdag är ljus och lång

1. Min framtidsdag är ljus och lång,

den räcker bortom tidens tvång,

där Gud och Lammet säll jag ser

och ingen nöd skall vara mer.

2. Ett oförgängligt arv jag har,

i himlen är det i förvar.

Och under prövotiden här

min Fader ger vad nyttigt är.

3. Pris vare Gud, som ställt det så!

Nu slipper jag att ängslig gå.

För mig han alltid sörja vill,

vad än som här må stöta till.

4. Så har jag frid uti min själ

och sjunger lycklig: allt är väl.

Jag vandrar trygg vid Faderns hand,

han leder mig till livets land.

5. Men, Herre Jesus, lär du mig

att leva mera helt för dig

den lilla tid jag har igen

på vägen hem till himmelen.

Text: Nils Frykman 1883 (41 år), ngt bearb.

Musik: Nils Frykman 1883

Denna sång trycktes med både text och melodi i tidningen Sanningsvittnet den 8 nov. 1883. Den är förmodligen författarens mest kända och den första strofen står på författarens gravsten i Minneapolis (både på svenska och översatt till engelska, "I have a future all sublime").

Det är en klassisk "hemlandssång", skriven mitt i livet samma år som Frykman tog avsked från sin lärartjänst och på heltid började ägna sej åt predikoverksamhet, framför allt i hemsocknen Sunne. Utkomstmöjligheterna blev förstås mer osäkra, men Frykman är full av förtröstan: "för mig han (Gud) alltid sörja vill, / vad än som här må stöta till". (Fem år senare blev han kallad till pastor i en Chicago-församling och en av de många utvandrarna från Värmland vid den här tiden).

Sången är tydligen skriven just under en predikoresa i Värmland. Ett av barnen i hemmet han gästade har berättat så här om sångens tillkomst: "Då vår gäst en stund lämnats ensam, hörde vi honom spela. Jag blev nyfiken och smög mig innanför dörren. Jag såg honom då stående spela ett kort stycke, varefter han återvände till skrivbordet och skrev något på ett papper. Sedan han en stund fortsatt därmed, ömsom spelande och ömsom  skrivande, tycktes han ha fått sitt arbete färdigt. Innan han lämnade vårt hem, sjöng han och spelade för första gången sången: 'Min framtidsdag är ljus och lång - -.'  Någon tid därefter fann man både text och melodi i Sanningsvittnet." (Cit. efter Feldt. Oscar: Psalm- och sångförfattare i Sionstoner, EFS-förlaget 1944, s. 210).

Fokus ligger på evighetshoppet och lovsångstonen är tydlig. Men den femte, mer dämpade strofen - som f.ö. med fördel kan sjungas a capella - är en mycket nyttig "hitsidesbön" om att lära sej leva mer för Jesus den tid som återstår här på jorden.

Nils Frykman:

314 Ack saliga dag

1. Ack, saliga dag som i hoppet vi bidar,
då världen är vorden Guds rike till sist,
då mänskornas släkte förlossningen funnit...

Text: Natanael Beskow 1886 (21 år), tr. 1887 i Missionssånger
Musik: Waldemar Rudin 1888 (55 år)

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Oskar Lövgren skriver: "Psalmen har blivit föremål för olika tolkningar. Den har ibland uppfattats som ett uttryck för en optimistisk tro på att Guds rike skulle komma genom en gradvid skeende inomvärldslig utveckling. När B. någon gång på 1930-talet tillfrågades, om psalmen syftade på Guds rikes inbrytande i denna världen eller i den tillkommande, svarade han, att en dylik frågeställning inte existerade för den 21-årige studenten. Utan hans vetskap och till hans ledsnad strök kyrkomötesutskottet 1936 strofen Han kommer, han kommer den dag som vi bida. Säkert var det en missuppfattning av psalmen som avgjorde strofens öde liksom psalmens placering under rubriken 'Uppståndelsen, domen och det eviga livet.' Den optimistiska framstegstro från det utvecklingstroende 1880-talet, som man tyckte sig finna i denna psalm, kunde man efter allt som skett fram till 1930-talet inte acceptera för psalmboken. Man må dock besinna att psalmen skrevs för en missionssångbok och att det är aktuella missionstankar det gäller. Strålarna som skådas på morgonens sky och dagningen på höjderna syftar utan tvivel på de glädjande underrättelser, som nu en gång efter annan kom från missionsfälten."

(Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 54f).

I 1986 års psalmbok kom den uteslutna strofen tillbaka, så att vi nu i stort sett har den unge Beskows originalversion av texten (frånsett några ändringar av verbformer o dyl.).

Den genommusikaliske teologiprofessorn Waldemar Rudin skapade den vackra koralen till Beskows psalm. Som ett kuriosum kan dock nämnas att psalmen, med ytterst små anpassningar av melodin, även kan sjungas till följande psalms koral, En herrdag i höjden.  

Natanael Beskow:

Waldemar Rudin:

318 Nattens skuggor sakta viker

1. Nattens skuggor sakta viker,

morgonstjärnan ljuvligt ler,

snart den sälla dagen randas,

och dess sol går aldrig ner.

Herren kommer,

Herren kommer,

slut är då all jordens strid.

Bruden siras,

bröllop firas

i en evig fröjd och frid.

2. Vilket jubel inför tronen

när de frälsta där en gång

efter tidens vedermöda

stämmer upp sin segersång!

Herren kommer...

3. Herre Jesus, håll mig redo

till ditt möte varje stund!

Sen må jord och himmel falla,

fast består min sällhetsgrund.

Herren kommer...

Text: Nils Frykman 1889 (47 år)

Melodi: James McGranahan 1881 (41 år) "When the storms of life are raging" 

Denna psalm om Kristi återkomst som en gryning ("morgonstjärnan ljuvligt ler", jfr Uppenbarelseboken 22:16) trycktes första gången i tidningen Sanningsvittnet nr 32 1889. Den tillhör alltså - om den inte legat i skrivbordslådan flera år - den mer "mogne" Nils Frykmans skapelser och tycks vara skriven efter hans emigration till USA. Men eftersom han verkade i bygder med många nyutvandrade svenskar (i Chicago- resp. Minneapolis-området) kunde han fortsätta skriva sina sånger på svenska. En av hans söner och Andrew L Skoog översatte dem dock sedermera till engelska/amerikanska.

Psalmen har en övervägande ljus "gryningsstämning", ja, rena jublet bryter lös i vers två! Men sista versen präglas också av stort allvar: "Dyre (Herre) Jesu, håll mig redo". Den strofen har inte sällan sjungits separat som avslutning av gudstjänster och t.o.m. årsmöten och sammanträden.

N Frykman:

J McGranahan: