36 O Kriste, oss benåda

Utjämnad form av koralen (OBS ej i 1986 års psalmbok):
 

1. O Kriste, oss benåda,
så att i tron vi må
ljus i din sanning skåda,
liv av din kärlek få.
Till dig vårt hjärta längtar,
från världens flärd det trängtar
till din rättfärdighet.

2. Din Fader dig allena
har givit allt i hand,
att du må allt förena
med trons och fridens band,
och så åt dig förvärva
ett folk som sällt skall ärva
det rike du berett.

3. Vad Fadern dig har givit
du ej borttappa vill.
Du för till rätta livet
allt vad dig hörer till.
Dit värdes mig ock föra,
att jag må dig tillhöra
i tid och evighet.

Text: Elisabet Cruciger 1524 (24 år) "Herr Christ, der einig Gottes Sohn", övers. Olavus Petri 1536 (43 år) "Christus, den rätte Herren", Johan Åström 1816 (49 år) "Förlossningen är vunnen". Se även Olov Hartmans nyare tolkning, nr 350 "Vår Herre Krist var Sonen"

Musik: 1400-talet / Erfurt 1524 - hör gärna J S Bachs version av koralen!

Denna psalm, som tidigare hade fem strofer och anslaget "Kristus, den rätte Herren", från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

51 Kom, helge Ande, Herre Gud

1. Kom, helge Ande, Herre Gud.
Giv lust att hålla dina bud.
Vår köld, vår tröghet övervinn.
O, kom i våra hjärtan in...

Text: v. 1 ca 1480, efter antifonen Veni Sancte Spiritus, reple (sv. "O du helge Ande, kom till oss in")

v. 2-3 Martin Luther 1524 (41 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år), Britt G Hallqvist 1983 (69 år)

Musik: ca 1480 / Erfurt 1524

(Hör J. S. Bachs lek med koralen - BWV 652)

[Av upphovsrättsliga skäl får resten av texten inte publiceras här än. En alternativ bearbetning finns i Stora Nätpsalmboken]

Denna psalm bygger på den medeltida antifonen Veni Sancte Spitirus (1986 års psalmbok nr 361), som redan omkring 1480 omdiktats ungefär i enlighet med första strofen ovan. Martin Luther byggde vidare på denna i sin år 1524 utgivna Enchiridion.

Psalmen har en kraftfull och glad, kanske man skulle säga kämpaglad, ton - och är däri inte helt olik Luthers mest berömda psalm Vår Gud är oss en väldig borg. Skillnaden är att detta inte bara är en bekännelse utan också en bön, en "pingstbön" om Andens kraft och eld. Den passar dock bra att sjunga året om, inte bara vid pingst, eftersom den i motsats till många pingst- och påskanknutna psalmer saknar påtagliga referenser till skeendet i naturen.

Första översättningen till svenska finns i Then Swenska Psalmeboken 1567 (jfr nedanstående text ur 1695 års psalmbok), men Johan Olof Wallins version från Förslag till Svensk Psalmbok 1816 är ganska självständig från denna.

Inför 1986 års psalmbok gjorde Britt G Hallvist ovanstående bearbetning av Wallins version (bl.a. byttes "manligt strida" ut mot "modigt strida"), medan Anders Frostenson gjorde en självständig nyöversättning av Luthers original. Psalmbokskommittén ville ta in båda versionerna, den senare i Svenska kyrkans egna "samfundsdel" av psalmboken. (En annan Luther-psalm, "Nun freut euch", finns ju i två versioner i varsin psalmboksdel: Var man må nu väl glädja sig och O gläd dig, Guds församling, nu). Men till slut blev det inte så; Wallin/Hallqvists version fick räcka.

Melodin har påträffats i en handskrift från 1400-talet och Luther tryckte den 1524 ihop med den tyska texten i Enchiridion och Johann Walthers Chorgesangbuch. Den svenska versionen - och delvis även strofformen - är något förenklad (jfr orgelinterpretationerna ovan).

Psalmtexten i 1695 års psalmbok (nr 181) lyder som följer:

Kom, Helge Ande, Herre Gud!
Uppfyll med dina nåde god
de christtrognas hjerta, håg och sinn´;
din brinnande kärlek upptänd i dem.
O Herre! genom ditt ljuses sken
hafwer du församlat till trona igen
folk utaf allahanda tungomål.
Thy prise wi dig och sjunge så:
Halleluja! Halleluja!

Du helga ljus, nådenes port!
Upplys oss alla med lifsens ord.
Lär oss nu rätteligen känna Gud,
och kalla honom Fader af hjerta och hug.
O Herre! förtag all falsk lärdom:
med dine nåd du till oss kom;
hjelp oss att tro på Jesum Christ,
och söka när honom all wår tröst.
Halleluja! Halleluja!

Du helga eld, hugnelig´ tröst!
Låt brinna i wårt hjerta och bröst
Guds kärlek, till att hålla hans bud.
Hjelp draga wårt kors med tålamod.
O Herre! oss med kraft bered,
och styrk wår´ hjertans blödighet,
att wi här manneliga strida må,
och så genom döden till lifwet gå.
Halleluja! Halleluja!

Jämför med Luthers tyska text:

Komm, Heiliger Geist, Herre Gott,
erfüll mit deiner Gnaden Gut
deiner Gläubigen Herz, Mut und Sinn,
dein' brünstig Lieb' entzünd' in ihn'n!
O Herr, durch deines Lichtes Glast
zu dem Glauben versammelt hast
das Volk aus aller Welt Zungen;
das sei dir, Herr, zu Lob gesungen!
Halleluja! Halleluja!

Du heiliges Licht, edler Hort,
laß uns leuchten des Lebens Wort
und lehr uns Gott recht erkennen,
von Herzen Vater ihn nennen!
O Herr, behüt vor fremder Lehr',
daß wir nicht Meister suchen mehr
denn Jesum mit rechtem Glauben
und ihm aus ganzer Macht vertrauen!
Halleluja! Halleluja!

Du heilige Brunst, süßer Trost,
nun hilf uns fröhlich und getrost
in dein'm Dienst beständig bleiben,
die Trübsal uns nicht abtreiben!
O Herr, durch dein' Kraft uns bereit
und stärk des Fleisches Blödigkeit,
daß wir hier ritterlich ringen,
durch Tod und Leben zu dir dringen!
Halleluja! Halleluja!

M Luther:

112 Världens Frälsare kom här

1. Världens Frälsare kom här.

Rena jungfrun moder är,

ty en börd så underlig,

Herre Jesus, hövdes dig.

2. Nådens under här vi sett,

av Guds Ande är det skett.

Ordet, utav Fadern fött,

har i tiden blivit kött.

3. Utan synder buren är

den all världens synder bär.

Han, i oskuld född och död,

frälsar oss ur dödens nöd.

4. Han med himmelsk fröjd och fred

kommit har till jorden ned,

ty han är båd Gud och man,

som oss alla hjälpa kan.

5. Han från Fadern gången var

och till Fadern han uppfar,

sitter på Guds högra hand,

råder över alla land.

6. Stor, gudomlig är hans makt,

döden har han nederlagt,

nederlagt i väldig strid

mörkrets här till evig tid.

*7. Pris ske Gud i himmelshöjd!

Bäre jorden frid och fröjd,

och hans vilja med hans ord

kring all världen blive spord.

Text: Aurelius Ambrosius 300-talet ("Veni Redemptor Gentium"), Martin Luther 1524 (41 år) "Nun komm, der heiden Heiland", Olaus Petri 1536 (43 år), Johan Olof Wallin 1816 (37 år)

Musik: Medeltida hymn / Erfurt 1524

Hör J S Bach leka med koralen (BWV 659) 

Detta är en av de tolv psalmer man med säkerhet vet är skrivna av biskop Ambrosius (som tillskrivs många fler). Den betraktas som julpsalm, men behandlar även Jesu uppståndelse och himmelsfärd.

Ambrosius ansåg (i likhet med Martin Luther och William Booth men i motsats till Gregorius den store) att även "världsliga" melodier kunde duga bra till kyrkliga hymner. Men en del melodier lär han ändå ha komponerat själv, och ursprungsmelodin till denna text kan mycket väl vara av honom. Nuförtiden tycker vi nog att alla melodier från medeltiden klingar ungefär lika "fromt".

Inte tillhör den precis de mest sjungna julsångerna i vårt land, men den har ändå en grundmurad ställning som den äldsta psalmen i vår psalmbok. Sedan 1986 har vi i och för sej ännu en psalm av Ambrosius, Tack Fader för den dag du gav, som kan vara minst lika gammal. Men den har fått en modernare översättning; här är det fortfarande wallinska psalmbokens ålderdomligt klingande version som gäller.

Ännu tidigare, i den karolinska psalmbokens första upplagor, såg psalmen ut enligt nedan (i nära anslutning till Olaus Petris 1530-talsversion). Som synes kommer originalets starka betoning av jungfrufödelsens realitet mera till uttryck här:

WErldenes Frälsare kom här;
Låt see at Jungfru moder är.
All werlden må thess vundra sigh/
En sådana börd höfdes tigh.

Af mans hielp är thet eij så skedt/
Gudh sielf hafwer sin nådh betedt.
Gudz Ord är här nu wordet kött:
Af Jungfru lifwe är thet födt.

Jungfrunes qwedh här fruchtsam war/
Men jungfrudomen blef doch qwar.
Gudz stora krafft lät sigh skina/
Werckandes i Temple sino.

Af Himmels throne kom här nidh
En starck kämpe och bar oss frijd:
Han är nu både Gudh och Man/
Then som oss allom hielpa kan.

Från Fadren han vthgången war;
Sann mandom han til Fadren bar.
Hans wälde går öfwer all land:
Han sitter på Gudz högra hand.

Så stoor som Fadrens/ är hans macht/
Döden hafwer han nederlagt.
Helwetis krafft gaf sigh ther widh/
At hennes Förste lades nidh.

Ähra och prijs ske Fadrenom:
Thesslikes också Sonenom:
Then Helga Anda ske också/
At ther är ingen ände på.

Mosaik föreställande Ambrosius från Ambrosius-basilikan i Milano:

136 Du går, Guds Lamm, du milda

1. Du går, Guds Lamm, du rena,
oskyldiga och milda,
att oss med Gud förena
som förr från Gud var skilda.
Ditt hjärta bär vår sveda,
att våra hjärtan freda.
Pris vare dig, o Jesus!

2. Du såg de hårda banden,
de fasansfulla öden.
Bedrövad var dig anden,
bedrövad intill döden.
Ditt eget kval du kände,
men tyngre vårt elände.
Pris vare dig, o Jesus!

3. Att kunna oss välsigna
du låter dig förbanna.
De tyngda skuldror digna,
blod droppar från din panna.
Den kalk, som vreden rågar,
du ensam tömma vågar.
Pris vare dig, o Jesus!

4. Fast änglars legioner
din bön kan nederkalla,
fast över himlatroner
ditt ord förmår befalla,
du villig bojan tager
och tålig bördran drager.
Pris vare dig, o Jesus!

5. Men Gud, som dig ej skonat,
min synd mig nu förlåter.
Befriat och försonat
mitt hjärta lever åter.
Mitt hjärta jag dig giver
och din för evigt bliver.
Pris vare dig, o Jesus!

Text: Christoph Christian Sturm 1780 ? (40 år) "Sieh, Gotteslamm, wir fallen", sv. övers. Johan Olof Wallin 1816 (37 år) "Du går, Guds Lamm, du rena", ngt bearb. 1986. (Jfr Olov Hartmans nya översättning "Guds Lamm, dig hälsar skaran", SvPs1986 nr 351)

Musik: Ombildad gregoriansk melodi / Erfurt 1542

Hamburgs pastor primarius (ung. "domprost") C C Sturm skrev många vackra naturdikter under sin levnad, men i Sverige är hans passionspsalmer mest kända (se även O du som för vår frälsnings skull). Ovanstående psalm är rent av mera känd i Sverige än i Tyskland.

Wallins på många sätt förtjänstfulla översättning från 1816 lever i det stora hela kvar än i dag, men några rader i första strofen har flyttats om och något litet bearbetats. Andra strofen har bearbetats också innehållsligt. Wallin översatte: "men rörd av vårt elände, / du kvalen snart ej kände." För att inte de kval Jesus faktiskt kände skulle bagatelliseras, ändrades raderna 1986 till: "ditt eget kval du kände, / men tyngre vårt elände."

Varje strof avslutas - mitt i de ganska tunga lidandesskildringarna - med lovsångsorden "Pris vare dig, o Jesus!" Och psalmen påminner till både motivval och melodi mycket om den äldre passionspsalmen Guds rena Lamm, oskyldig (som avslutas "Giv oss din frid, o Jesus!").

Men i originalet är hela första strofen mer lovsångspräglad - ungefär som den sista - och Olov Hartman gjorde därför en nyöversättning som också finns i psalmboken: Guds Lamm, dig hälsar skaran. Det är alltså fråga om samma Sturm-psalm som vi nu har i både en äldre och en nyare översättning - av lite olika karaktär.

*143 Guds rena Lamm, oskyldig

*Guds rena Lamm, oskyldig
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Giv oss din frid, o Jesus.

Text: Nikolaus Decius 1522/23, efter "Agnus Dei" (O Guds Lamm) "O Lamm Gottes unschuldig", övers. Olaus Petri (?) 1536 (43 år)

Musik: Nikolaus Decius 1522/23, efter en Agnus Dei-melodi från 1200-talet / Erfurt 1542

Hör J S Bachs lek med koralen (BWV 618)

Denna psalm har på sina håll sjungits som allmän lovsång under fastan (nu kanske Hartmans För att du inte tog det gudomliga delvis övertagit den rollen). Men egentligen är den en nattvardspsalm, en folklig Agnus Dei, och den har - inte minst i frikyrkliga sammanhang! - inte så sällan, just som tanken från början var, sjungits istället för den medeltida versionen. Psalmen har tidigare (under 15- och 1600-talen) liksom den äldre förlagan ofta sjungits "trefaldigt" med ett avslutande "Förbarma dig (över oss), o Jesu" och först efter tredje omsjungningen: "Giv oss din (eviga) frid, o Jesu!"

I Sverige övergick man dock från 1695 till att sjunga endast en strof, medan man i Tyskland istället bearbetade de övriga stroferna så att de blev mer olika varandra och på så vis mindre enformiga att sjunga.

Melodin trycktes i Erfurt 1542, Elisabeth von Brandenburgs Christliche Kirchen Ordnung, men bygger på en äldre Agnus Dei-melodi. Elisabeth von Brandenburg (se porträtt nedan) skrev bl.a. med tanke på den Kristliga kyrkoordning hon så verksamt befordrat: "Zuvörderst ist mir Jesus Christ / Allzeit gewest das höchste Gut. / Durch seinen Geist gab mir der Mut, / Dass ich mich christlich hab ermannt/ Und pflanzt sein Wort in dieses Land." (Se även här).

150 Du segern oss förkunnar

1. Du segern oss förkunnar,
du oss förlossat har.
Dig prise våra munnar,
o Jesus, vårt försvar.
Du dödens udd har krossat
och gravens bommar lossat
och livet fört därut.

2. Du träder fram i ära
och världen fylls av ljus.
Dess strålar hugnad bära
i själva dödens hus.
Fröjd är i änglars boning,
på jorden fröjd, försoning
och ett odödligt hopp.

3. Ej graven oss förskräcker,
den var din bädd också.
Din milda hand oss räcker,
hur djupt vi vila må.
Den dig i livets skiften
har följt, skall ock ur griften
upptagas i din famn.

4. Lär oss att leva, lida
som du och dö din död;
låt oss din hjälp få bida,
i kampen var vårt stöd.
Blott den som delar striden
skall dela segern, friden
och himlens ro med dig.

5. När, Herre, du oss väcker
den sista morgonväkt
och du din hand utsträcker
att döma jordens släkt,
ljuvt skall din stämma klinga
och oss det budskap bringa
att ingen död mer är.

Text: Erik Gustaf Geijer 1812 (29 år)

Musik: Folkmelodi/Erfurt 1524

Näst efter Du bar ditt kors är detta Geijers mest kända och sjungna psalm. Och ändå är den här psalmen en av hans tidigaste och ingår i häftet Försök till Psalmer (1812), om vilket han dagen innan en smula skrytsamt skrev till sin fästmö: "I morgon lämnar jag 16 psalmer, alla originaler, på trycket. De äro författade på 14 dagar, är det ej flitigt?" Men mottagandet var blandat, och han erkände själv att hans psalmer var "fulla av smärre vårdslösheter både lätt upptäckta och rättade". Men han hade ändå inte skrivit dem som ren förströelse utan bedyrar att "många äro skrivna under tårar".

Det sista kan gälla även denna psalm. För den talar mycket om grav och död och lidande i Jesus efterföljd - trots den i grunden ljusa påsktonen. Och oavsett hur djupt författaren kände vid skrivandet är psalmen så genomsyrad av bibliska begrepp och kristen tro att den blivit till stor uppbyggelse för många som sjungit den. Det är det märkliga med Geijers bästa psalmer, trots att han själv inte precis var känd som någon renlärig lutheran. Men i det han skrev för psalmboken höll han sig troget till kyrkans bekännelse, rent av bättre än somliga teologer.

E G Geijer:

187 Nu är en dag framliden

Nu är en dag framliden
och natt tillstundar visst.
Från oss är solen skriden,
bli när oss, Jesus Krist.
Ge oss en stadig tro
och alltid oss bevara,
så att vi utan fara
kan gå till nattens ro.

Text: Okänd svensk 1682, Jesper Svedberg 1694 (41 år), ngt bearb.
[För en ytterligare något bearbetad version, se Stora Nätpsalmboken nr 415].
Musik: Lyon 1557 / Erfurt 1572

Alt. folkkoral (OBS! finns ej i 1986 års psalmbok!):



Om den föregående aftonpsalmen (Nu vilar folk och länder) kanske mera sällan sjungits gemensamt i sin helhet, både p.g.a. sin längd och sin intimprivata karaktär, hör denna psalm troligen till de genom tiderna mest sjungna svenska psalmerna, både p.g.a. sin korthet och sin karaktär av gemensam aftonbön: "alltid oss bevara", "så att vi utan fara". Och p.g.a. sin vackra och innerliga mollmelodi, så passande i skymningen.

Psalmen har också bevarats ganska oförändrad genom tre sekler; i tre officiella psalmböcker på raken lät den exakt likadant, och ändringarna i nuvarande psalmbok är mycket små, knappt märkbara. Men allra först trycktes den i Then Swenska Psalm-Booken sammanförd med Johan Arndts Paradis-Lustgård (Göteborg 1682). Och p.g.a. utgivningsorten drog psalmforskaren J W Beckman (i Försök till Svensk Psalmhistoria, Stockholm 1845-1857) slutsatsen att psalmen troligen härstammar från Göteborg. Men det torde vara osäkert. Säkert är i varje fall att Jesper Swedberg bearbetade den något innan den togs med i rikspsalmboken, och sedan dess bibehölls den alltså oförändrad (så när som på stavningen) i nästan 300 år. Miljoner svenskar har kunnat den utantill.

J Svedberg:

350 Vår Herre Krist var Sonen

1. Vår Herre Krist var Sonen
hos Gud i evighet,
den älskade, fördolde
och alltings hemlighet...

Text: Elisabet Kreuziger 1524 (24 år), Olov Hartman 1978 (72 år)
(Tre strofer av psalmen finns i en äldre övers. som nr 36: "O Kriste, oss benåda").

Musik: Folkmelodi / Erfurt 1524. Se och hör Bachs version!
[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än] 

Denna psalm, som tidigare hade anslaget "Kristus, den rätte Herren" och från 1819 "Förlossningen är vunnen", blev känd i Sverige strax efter reformationen och kan t.o.m ha funnits med i det ej bevarade psalmhäfte som gavs ut 1526 (i så fall är givetvis även översättningen från 1520-talet). Psalmen har här moderniserats av Olov Hartman och i hans version fått behålla alla fem stroferna (SvPs1986 nr 36 "O Kriste oss benåda" innehåller ju bara de tre sista stroferna).

Den är, ovanligt nog för den tiden, skriven av en kvinna, Elisabet von Meseritz, som samma år psalmen skrevs gifte sej med Caspar Cruciger, professor och sedermera universitetsrektor i Wittenberg. Det finns en anekdot om att hon skulle ha drömt att hon stod i stadens predikstol, och att det av maken tolkades så att hennes psalm skulle bli sjungen i kyrkan. Sann anekdot eller ej, så har hennes psalm blivit vida spridd i kristenheten.

Och det är förvisso så, att psalmförfattande alltsedan reformationen varit ett sätt för kvinnor att indirekt bli accepterade som kyrkolärare och teologer. Man behöver bara nämna kvinnor som Dorothe Engelbretsdatter och Lina Sandell - eller inom den reformerta världen Fanny Crosby-van Alstyne.

Melodin är känd till den världsliga texten "Mein Freud möcht sich wohl mehren" ur Lochheimers Liederbuch (manuskript från 1455-1460). Tillsammans med Elisabet Crucigers text trycktes den 1524 i Luthers Enchiridion.

Om hur uppskattad psalmen var i äldre tider vittnar följande anekdot från Johannes Bureus´:

I Nordingrådh var en bonde i Skärsta, Anders vidh namn, han var hund[ra] och tiughu år, när Her Olof kom til honom i sin [: hans] svagheet och fräghadhe honom, om honom tyckte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam, medhan folket och hans dotter, som sytan skulle, voro på åker och äng. Svara han, jagh är ike ensam, ty jagh hafver altijdh så vakkert folk hos migh, Guz änglar, som gå och luta sigh til migh in i sengen; vidh them gläder jagh migh, ty de siunga så vakkert, mäst siunga the: Christus den rätta herren Gudz Son i evigheet och then versen: All macht hafver tin fadher i händer gifvit t[igh]. Så siunga the och: Gudh aff sinne barmh[ärtighet] och Christus lågh i [dödzens bandom]. Och när Her Olof råkadhe säja: fattigh man huru mår du, Sv[arade] han, jagh är inthet fattigh, ty jagh hav[er] Jesus hoos megh altijdh.

Citatet från Bureus är efter Emil Liedgren: Svensk psalm och andlig visa, s. 411f (Uppsala 1926). Liedgren fortsätter själv med följande kommentar:

Det är reformationspsalmer, alla tre, som den urgamle ångermanländske bonden nämner (gps. 119, 229. 163, nps 50, 144, fps 42), men favoritpsalmen tycks ha varit den med medeltida kristusmystik besläktade sången om Morgonstjärnan, som värnar från "alt mörkers qwal". Den fjärde strofen lyder i sin gamla form från 1536:

All mact haffuer tin fader
j händer giffuit tich,
tes är nw hwar man gladher
at tu then macten fick,
ty tu scalt alltijd hielpa,
ey läta nidher stielpa
them som intit förmå.

Man förstår, att den orkeslöse åldringen skulle finna en särskild hugsvalelse i slutorden om de vanmäktigas beskyddare. Liksom så många andra trohjärtade uttryck för evangelisk barnafromhet har också detta försvunnit 1819.

Så långt Bureus och Liedgren. Här nedan återges nu hela den 24-åriga Elisabets psalm, sådan den stod i 1695 års psalmbok i god överensstämmelse med den version Anders i Nordingrå hörde änglarna sjunga, och så som jag sjöng den för min mormor - ur hennes och morfars karolinska psalmbok i ett av de otaliga 1800-talsomtrycken - på servicehuset Hemgården i Umeå 300 år senare, hösten 1995, ganska precis 460 år efter Elisabets död:

Christus, den rätte Herren,

Guds Son i ewighet,

af Fadren är upprunnen,

som skriften säga wet.

Han är den morgonstjerna,

som oss kan lysa och värna

ifrån allt mörksens qwal.

Han är nu menniska worden

i werldsens sista tid,

af rena jungfru boren,

till oss hit kommen nid.

Dödsfängslet hafwer han brutit

och lifsens dörr uppslutit,

oss himmelen öppen gjort.

O Christe! gif dina nåde,

din kärlek låt oss få,

att sig med råd och dåde

wårt hjerta kofra må,

och låt oss till dig längta,

rättwisan efterträngta

och fly fåfänglighet.

All makt hafwer din Fader

i händer gifwit dig:

dess är nu hwar man glader,

att du den makten fick.

Ty du will alltid hjelpa,

ej låta nederstjelpa

dem, som intet förmå.

Hwad Fadren hafwer dig gifwit,

låt ej borttappas det,

men för till rätta lifwet,

der du sjelf blifwer med.

Låt oss få med dig wara

alltid förutan fara,

och glädjas i ewighet.

468 Låt oss nu Jesus prisa

1. Låt oss nu Jesus prisa,
som är vår högsta tröst!
Låt oss vår fröjd bevisa
med hjärta och med röst...

Text: Haqvin Spegel 1694 (49 år), Karl-Gustaf Hildebrand 1983 (72 år), jfr den längre versionen i Fria psalmboken
Musik: Folkmelodi / Erfurt 1524

[Av upphovsrättsliga skäl kan inte hela texten publiceras här än]

Detta är den kvarvarande av Spegels två härliga påskpsalmer (den andra är "Jesus, du dig själv uppväckte" som försvann ur psalmboken 1986). Men det är inte så mycket kvar av den - den var dubbelt så lång fram till 1937, med roliga, Gt-anspelande verser som "Den Simson som var fången / har själv förlossat sig" och "Den Jona som man kastat / i havet, stiger opp." Visst, det är väl troligare att man orkar sjunga hela psalmen nu, men jag kan inte påminna mej att den sjungits så ofta - där jag firat påsk, åtminstone. Men inte minst anknytningen till dopet i sista versen är mycket värdefull.

Haqvin Spegel:

551 Från Gud vill jag ej vika

1. Från Gud vill jag ej vika,
han viker ej från mig,
och han skall ingen svika
som vandra vill hans stig.
När arbetsdagen gryr
han till mitt kall mig leder
och vilan mig bereder
när aftonsolen flyr.

2. När ingen kan mig råda
och ingen hjälpa mer,
jag upp till Gud får skåda,
han ensam hjälpen ger.
Han friar mig ur nöd,
ur frestelse och fara,
han sliter syndens snara
och frälsar mig från död.

3. På honom vill jag bygga
i prövningarnas år
och mig vid honom trygga,
tills sorgens tid förgår.
Det är mitt vissa hopp:
han allt till godo vänder.
jag lämnar i hans händer
min ande, själ och kropp.

4. Jag honom vill åkalla
i all min skuld och brist.
Av kärlek till oss alla
han gav oss Herren Krist.
Och därför visst jag vet,
att med sin Son han giver
vad oss till frälsning bliver
i tid och evighet.

5. All världen skall förbrinna
med all sin glans och prakt,
och inom kort försvinna
dess rikedom och makt.
Men till sin härlighet
skall Gud de trogna spara,
hans makt skall dem bevara
i tron till salighet.

6. Min själ skall frigjord föras
till evighetens ro,
där ingen gråt skall höras
och ingen smärta bo,
där, löst ur syndens garn,
jag varder änglars like
och ärva får Guds rike
med Faderns rätta barn.

7. O Fader, du oss tage
bland barnen i din famn.
Vår lovsång dig behage
i ende Sonens namn.
Din Ande, god och vis,
i nåd oss härliggöre
och oss till himlen före,
ditt namn till lov och pris.

Text: Ludwig Helmbold o 1564 (32 år) "Von Gott will ich nicht lassen", Johan Alfred Eklund 1911 (47 år)
Musik: Fransk vismelodi / Erfurt 1572, jfr 1697 års koralbok nr 283!

Hör J S Bach leka med koralen (BWV 658)

Enligt Oscar Lövgren (Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 288) skrevs denna psalm i Erfurt under en svår pestepidemi som drog fram över staden 1563-65 och tog ca 4000 människoliv. En av Hembolds bästa vänner, medicinprofessorn Helbich med familj, stod i begrepp att lämna staden, och Hembold skrev denna psalm till fru Regina Helbich (som var gudmor till hans äldsta dotter). Johan Alfred Eklund översatte psalmen för sitt "Förslag till reviderad psalmbok" 1911.

Troligen hade psalmen vunnit i brukbarhet på att kortas ner lite grann, jfr Stora Nätpsalmboken nr 591. Nu riskerar den försvinna vid nästa psalmboksrevision.

Melodin trycktes 1572 i Joachim Magdeburgs "Christliche und Tröstliche Tischgesänge" (Kristliga och trösterika bordssånger) och har i Sverige använts till många andra psalmtexter, bl.a. kvällspsalmen "Nu är en dag framliden".

L Helmbold på äldre dar:

615 Kom, vänner, låt oss hasta

1. Kom, vänner, låt oss hasta.
Snart faller natten på.
Och farligt är att rasta
i denna öken då.
Upp, låt oss fatta mod
i Andens kraft att vandra
till himlen med varandra.
Där väntar vilan god.

2. Vi viker ej från denna...

Text: Gerhard Tersteegen 1738 (41 år), sv. övers. 1741 "Kom, vänner! låt oss strida", bearb. Britt G Hallqvist 1983 (69 år)
Musik: Fransk vismelodi / Erfurt 1572

[Av upphovsrättsskäl kan resten av texten inte återges här]

G Tersteegen: